Centralt i den antimuslimska teoribildningen är idén om att islam inte är en religion utan en totalitär ideologi. Tesen har fått stor genomslagskraft i antimuslimska miljöer, och framförs av bland annat Tryckfrihetssällskapet och företrädare för SD.

Tesen i sig rymmer inga stora vetenskapliga kvaliteter och är på samtliga punkter falsk, men då den har fått så pass stor spridning att den idag ofta används som en standardförklaring till att angripa islam och muslimer är det på sin plats att ge tesen ett ordentligt bemötande. Det finns många akademiker som har avfärdat påståendet, men på Internet lyser seriösa bidrag med sin frånvaro. Detta är ett försök att kort och koncist bemöta tesen.

Påståendet bottnar sig i en tro på att islam per definition är politisk, att det egentligen inte finns någon skillnad mellan islam och islamism (politisk islam). Denna idé rymmer många missförstånd och förenklade förklaringar och är först och främst helt historielös. För att bena ut alla missförstånd och all begreppsförvirring ska vi nu först betrakta dessa fenomen var för sig.

Islamism eller politisk islam är en politisk ideologi vars historia är tämligen kort; de första ansatserna gjordes i början av 1900-talet. Det verkliga genomslaget för islamism kom dock först på 70-talet. Islamism har inte funnits som politisk idé i större delen av islams historia. Idag finns det flera olika inriktningar av islamism och ideologin i stort har många anhängare. Att religionen har fått ligga till grund för en politisk ideologi är inget som är unikt inom islam, det förekommer även inom kristendomen. I Europa är kristdemokratin en av de starkaste politiska rörelserna, deras politik grundar sig i kristen religion.

Islam är en världsreligion med en över tusenårig historia, som i sina politiska anspråk skiljer sig lite från andra världsreligioner såsom kristendomen. Religionen har många anhängare med olika tolkningar av Koranen, majoriteten av dem tillkänner sig inte till politisk islam. Bland alla muslimer världen över finns det stort stöd för de rent religiösa inriktningarna, de som inte blandar ihop politik och tro. Den mest utbredda formen av personlig islam är sufismen (folklig islam). Mellan sufister och islamister råder mycket kyliga relationer.

Bara det faktum att islams historia är mycket längre än den politiska islams historia, bör göra det tydligt för alla att islam inte är synonymt med islamism. Vidare bör det faktum att islam rymmer troende som inte blandar ihop religion och politik vara bevis nog för att säga att islam inte är en ideologi.

För att göra det ännu tydligare kan vi betrakta historien, vi kan se hur de gamla muslimska rikena var utformade och om det i dem fanns en sammansmältning av religion och politik. Ser vi till de medeltida muslimska rikena kan vi se att i de muslimska rikena liksom i de kristna gav religionen en viss form av legitimitet till de världsliga ledarna; i de kristna rikena var kungen ”kung av guds nåder” — i de muslimska kalifaten ”de troendes härförare”. Detta hindrade inte dem i något av fallen att agera utifrån egna intressen, krigen och de politiska utspelen hade i de allra flesta fall rent världsliga förtecken. De religiösa ledarna var underställda de världsliga ledarna, och i slutändan var det alltid sultanens ord som gällde även om de bröt mot Koranen. Någon rätt till uppror mot de ledare som bröt mot Koranens riktlinjer fanns inte. Historien talar sitt tydliga språk, religionen och den världsliga makten var inte sammansmält i en symbios.

Vidare kan man konstatera att islam saknade och saknar än idag en centraliserad religiös instans, så som Vatikanstaten inom katolicismen. Det finns ingen institutionaliserad auktoritet inom islam som har tolkningsföreträde av guds ord. Detta gör islam till en mycket individualiserad religion, en religion där individen är ansvarig för sin relation till gud. En religion där tolkningen av Koranen kan skilja sig starkt mellan olika grupper.

Med andra ord finns det inget stöd för att säga att islam per definition är en ideologi. De muslimer som inte tillkänner sig islamismen (och de är i majoritet) är ett bevis på detta. Historien visar också att det i de muslimska staterna inte har varit norm att låta religion och världslig makt smälta ihop till en symbios. Detta gör att vi kan konstatera att islam i första hand är ett religiöst projekt och har alltid varit det.

 

/Hiram Li

Källor: Knut S. Vikör, Motgift: redaktör Sigve Indregar , Flamme Forlag & Forlaget Manifest, Oslo 2012

Mohammad Fazlhashemi, Vems islam, Norstedts, Stockholm 2008