Dagsarkiv: januari 17, 2013

Artiklar

Till polygamins försvar!

En debatt om månggifte har dragits igång i Sverige, med anledning av att ett förslag finns att Centerpartiet juridiskt sett ska legalisera och normalisera polygama relationsformer.  Debatten avslöjar att det cirkulerar många fördomar om polygama och polygami. Det värsta är nog att man kopplar polygami till kvinnoförtryck genom att säga att polygama äktenskap och samboformer måste vara förbjudna, annars gynnas religiösa fundamentalister.

compartiendo las escrituras
Inlak’ech Namaskar / Love Photos / CC BY-NC-SA

Först vill jag ha sagt att detta med hur folk lever sina liv inte är något staten ska blanda sig in i. Lika lite som staten egentligen ska ha rätt i att förhindra homosexuella att leva ihop och skaffa familj ska givetvis staten  inte heller ha rätt i att förhindra legala polygama relationsformer.

Jag vill ha det sagt först. Detta med mänskliga rättigheter är ingen förhandlingsfråga eller något man kan trolla bort. Antingen får man eller så får man inte. Antingen är det förtryck eller inte.

Vi på Motargument har två skäl att engagera oss i denna debatt. För det första eftersom polygamas rätt är en människorättsfråga, liksom homosexuellas rätt. För det andra eftersom folk med fördomar mot både polygama och mot muslimer försöker använda frågan i invandringsdebatten.

Argumenten

Men låt oss skärskåda argumenten lite. Först de allmänna argumenten.

Många påstår att barn som växer upp i polygama förhållanden far illa eller att folk som söker sig till polygama relationer är trasiga människor. Innan ni okritiskt upprepar sådana argument ber jag er tänka på att man sa samma sak om samkönade förhållanden och ensamstående föräldrar för 40 år sen. Andra påstår att bara män som vill ha många kvinnor är polygama och bortser därmed från alla kvinnor som vill leva med flera män (eller kvinnor).

Konservativa påstår ofta att monogama förhållanden med mamma, pappa och barn är den historiskt ”rätta” relationsformen. Då bortser man från att ”kärnfamiljen” är ett historiskt sett nytt påfund. Den uppfanns på 1900-talet. Innan dess levde de flesta människor i storfamiljer. Barnen växte upp i byar med mor- och farföräldrar, bröder, brorsbarn, drängar och pigor. Ja hela bygemenskapen. Det är under ett fåtal år under 1900-talet som familjen begränsades till mamma, pappa och barn. Nu har vi regnbågsfamiljer och polyrelationer som behöver få sin juridiska status fastställd. Det finns många familjer med två pappor och två mammor. Varför ska bara två av dessa vara vårdnadshavare? Och alla plastföräldrar. Varför ska en biologisk pappa som kanske är frånvarande från barnens liv ha större rättigheter gentemot ett barn än plastpappor som kanske delar barnets vardag?

Religiösa fundamentalister

365.019 - it's a family portrait
nettsu / Family Photos / CC BY-NC-ND

Men innebär då inte polygama äktenskap att man öppnar dörren för radikala religiösa fundamentalister med fyra förtryckta fruar, som vissa debattörer antar?

Jo, på samma sätt som en bostad, barnbidrag, en lokal ICA-handel och pengar på banken gynnar fundamentalister.

Handen på hjärtat: lämnar inte monogama äktenskap dörren öppen för mansgrisar som vill förtrycka kvinnor också (och kvinnor som vill förtrycka män, för det finns också)? På vilket sätt hjälper vi de som är ihop med en man och är fru nummer två, tre eller fyra, genom att göra så de inte har något som helst lagligt stöd i Svea rikes lag? Om mannen dör står de utan rätt att ärva, om de vill skilja sig och deras andliga ledare säger nej kan de inte vända sig till domstolen, för de är ju inte gifta ”på riktigt”.

Om deras äktenskap däremot räknades som faktiska, riktiga äktenskap så kan man lättare få insyn, lättare hjälpa vid behov, och lättare se till att dessa kvinnor får det stöd de behöver om det uppstår problem. Det borde vara bättre för fyra fruar till en religiös fanatiker om de lever under lagens skydd än utanför den.

Dessutom, för att svara på en artikel som just menade att flersamma äktenskap skulle gynna religiösa extremister: Monogami gynnar OCKSÅ religiösa extremister.

Alla de som menar att bibeln förkunnar att äktenskapets grund är en man och en kvinna gynnas av att folk som inte är monogama tvingas leva i monogama äktenskap utan chans att dela denna trygghet med flera.

Att tvinga någon till äktenskap är brottsligt. Det är uppföljningen och efterlevnaden av den lagstiftningen som behöver skärpas.

Nej. Polygami har inget med tvång eller våld att göra. Gör inte samma misstag som man gjorde i debatten om homosexualitet för 50 år sen. Blanda inte ihop en sexuell läggning och relationsform med våld och tvång. Och osynliggör inte kvinnliga polygama genom att påstå att polygami är en manlig förtrycksform.

Krönikor

Om rasism och föräldrars ansvar (del 2)

Sista delen av Tant Ninettes gästkrönika

Läs första delen här!

Nolltolerans när det gäller rasism.

Det finns två grundläggande känslor hos människor. Skuld och skam. Skuld är när man har en bra självkänsla och känner skuld över nånting man gjort. Man tar inte åt sig om man får en utskällning, för man vet att det är själva handlingen som är problemet, man själv är en bra individ som föräldrarna älskar. Skam kan uppstå när man känner att det är jag som är problemet, det är jag som är fel, som ingen älskar.

Om man inte affirmerar sina barns känslor utan i stället upprepade gånger säger ”dom menade inte det” eller ”nu är du nog lite väl känslig” så kommer barnet att riskera att känna skamkänslor, och inte lita på sina föräldrar. Såna kommentarer urholkar självförtroendet. Vem skall man sen lita på, om till och med ens egna föräldrar säger åt en att det man känner är fel, att det bara är att skaka av sig elaka kommentarer?

Children in Namibia(1 cropped)
Thomas Schoch / Foter / CC BY-SA

Ett annat problemområde är särbehandling. Många som tillhör majoritetsbefolkningen uppfattar det inte som nånting jobbigt att de vänder sig mot barn som ser annorlunda ut (speciellt om det är tydligt att föräldrarna ser ut som majoriteten) och kommenterar deras utseende. Dom tycker ju bara att dom är snälla när dom säger hur söta ”såna där” är eller vill röra deras hår.

För att citera en annan bloggare med erfarenhet om detta: Sandra:

Så länge man jobbar på sin egen osäkerhet för det som är annorlunda, är man mycket försiktig med vad man säger. Jag tror det är därför jag så ofta får höra att bruna barn är så otroligt mycket sötare än vita barn. Folk känner att de måste säga någonting då de ser mina barn, för de är rädda för den pinsamma tystnaden som det första mötet kan innebära och vill poängtera att de gillar läget.

Sandra snackar om att det blir en motreaktion när man möter nån som sticker ut och är annorlunda och man är ovan att hantera läget, och beter sig kanske inte alltid precis så som man i efterhand hade önskat. Det här är nåt jag kan förstå, det är ett mänskligt beteende helt enkelt, men mitt jobb som förälder är inte att hela tiden gå runt och ha överseende för alla vuxna i vår omgivning som just då inte kom på nåt smart att säga — min roll är att stå på mina barns sida i alla situationer. Mitt jobb är att visa nolltolerans mot rasism.

Att lära ut gränser

Det är vår sak som föräldrar att dra gränserna här och låta våra barn förstå att det är okej att säga åt främmande tanter att dom inte får röra deras hår.

Som min man sade till ett av barnen på HVC-mottagningen en gång: ”Tycker du det är obehagligt när den här främmande tanten talar till dej så här?”

Tanten blev lång i synen och tog kanske illa vid sig, men vårt barn fick en känsla av att pappan stod på barnets sida och uppmärksammade barnets känslor (barnet blev rädd för damen och det såg pappan).

Jag brukar säga ”alla våra barn är vackra” när någon kommenterar våra afrikanska barns utseende, speciellt om det är främmande personer som kommenterar det och specifikt syftar på våra afrikanska barn. ”Du menar säkert afrikan/brun/mörkhyad?” brukar jag säga om n-ordet dyker upp, eller ”du menar säkert biologiska syskon?” när det snackas om riktiga syskon eller ”alla min mans och mina barn är syskon till varandra”. Det brukar få tyst på dom flesta diskussioner (men inte alla).

Det är viktigt att lära sina barn gränser. Ibland finns en tendens att tycka att adoptivbarn är allas ägodelar. Det är så intressant att få veta allt om deras bakgrund och hur det kom sig att dom blev adopterade, så folk tänker inte alltid på att det är känsliga saker som man kanske inte vill diskutera med vem som helst. Jag inbillar mej att det är liknande om man har ett synligt handikapp eller annars sticker ut i samhället. Man blir nån slags mini-kändis som det plötsligt är fritt fram att fråga en massa saker av.

Free Daddy and His Little Shadow Girls at The Skate Park Creative Commons
Pink Sherbet Photography / Foter / CC BY

Jag brukar göra ett tankeexperiment och byta ut mej själv mot en svart kvinna — skulle en svart kvinna få samma frågor? Oftast tror jag att svaret är ”nej” på den frågan. Som adoptivförälder vill man kanske inte diskutera sina barns bakgrund med vem som helst, när som helst. Precis som att våra barn säkert inte vill prata om sina traumatiska historier med helt främmande personer (för alla adoptivbarn har varit genom det värsta trauma ett barn kan vara med om — att förlora sin mamma).

Vem skall vara förebilder för våra barn om inte vi föräldrar? Det är vår sak att sätta gränserna och visa för våra barn att det är okej att sätta gränserna. Man behöver inte ens var ohövlig, det räcker med ett kort ”det är privat”.

Man gör inte sina barn en tjänst genom att lära dom att blunda för problem. Det enda man lär ut i så fall är hur man lever i en illusion, och det är inte hållbart i detta samhälle. Förr eller senare dyker det upp nånting som krossar illusionen, och då har barnet inte de verktyg det behöver för att hantera de känslor som uppstår då. Det är mycket bättre att lära sina barn att hantera sina känslor från första början, att hantera också de svåra känslorna. På det sättet får man en god självkänsla och blir rustad att klara det mesta här i livet.

Jag är inte på något sätt ute efter att omvända folk med mina texter om rasism. Jag är medveten om att jag i många fall talar för döva öron, men jag vänder mig till sådana som är som jag var tidigare. Med det menas personer som kanske inte har tänkt så mycket på saken i frågan. Personer som kanske i okunskap har sagt och gjort dumheter som inte var illa menade, men som ändå blev lite fel. Personer som nu när de vet bättre också agerar på ett annat sätt.

Jag minns hur vi berättade rasistiska vitsar på skolgården när jag var liten, jag har själv deltagit i hur många korkade saker som helst. Det var då det, nu vet jag bättre och då går jag inte runt och håller fast vid min rättighet att kalla saker och ting för sånt som jag lärde mig som liten nu när jag är vuxen och vet att det sårar människor.

Om du vill läsa mer om ämnet rekommenderar jag:

I’m chocolate, you’re vanilla: Raising Healthy Black and Biracial Children in a Race-Conscious World

Twenty Things Adopted Kids Wish Their Adoptive Parents Knew

Does Anybody Else Look Like Me?: A Parent’s Guide To Raising Multiracial Children

För varje dag som går dyker det upp fler artiklar som visar på hur barn blir utsatta för rasism i Finland, i vissa fall det som en del kallar för ”vardagsrasism”, i andra fall sånt som inte ens rasismförnekarna kan förneka är rasism som t.ex. våld. Här finns ett par såna artiklar (endast på finska):

Lapset kärsivät rasismista Suomessa: ”Valitettavan yleistä”

Teit sitten pennun ulkomaalaisen kanssa

Näkökulma: Lottovoitto on lunastettu

Gästkrönikan kan du läsa i sin helhet här: Tant Ninette

Krönikor

Om rasism och föräldrars ansvar (del 1)

Gästkrönika av Tant Ninette

Finns det rasism eller ej?

Som jag ser det finns det två sätt att förhålla sig till rasism och särbehandling när man själv har barn av annan hudfärg än man själv:

•  att le lite åt det och lära barnen att det inte är så farligt att bli kallad för elaka saker (för då är dom ju inte elaka), att härda ungarna.

•  att förklara åt barnen att det är elakt att säga så, att dom inte behöver acceptera att bli kallade elaka saker eller särbehandlade. Att lära barnen att deras föräldrar står på deras sida oavsett vad som händer.

The Hidden Beauty!
VinothChandar / Foter / CC BY

Nr 1 utgår från att det är skillnad på rasism och rasism, och det är inte så farligt att bli kallad för elaka saker om föräldern med sitt beteende visar att det inte är farligt. Nr 2 utgår från att det finns rasism i samhället, och att den kan ta sig flera olika uttryck. Men det är lika jobbigt för barn att bli utsatta för rasistiska uttryck som precis all annan sorts mobbning/särbehandling (som t.ex. att få höra att man är tjock, för smal, underlig, annorlunda — ja, allt som sticker ut från normen)

Min premiss är att det finns rasism i vårt samhälle. Det är här som mina och andras åsikter går isär, för det finns en del som av någon anledning inte vill acceptera att rasism förekommer, och det är precis av den anledningen som jag är så glad att det äntligen förekommer en debatt om det i både Sverige och Finland. Om ens första premiss är att det inte finns rasism så blir det mycket svårare att göra nånting åt saken. Steg ett i problemlösning är att definiera problemet, och om man inte ens inser att man har ett problem så kan man aldrig komma vidare och hitta en lösning.

Jag utgår alltså från att rasism förekommer. Barn behöver lära sig hur de skall hantera rasism när de blir utsatta för det. Barnen behöver ord för rasism, behöver få prata om det hemma så att de har ett lämpligt ordförråd när behovet uppstår i skolan och med kompisarna. Egentligen tycker jag det här är nånting som alla barn behöver lära sig, för det handlar ju om att man skall respektera andra och respektera olikheter, vad dom än består av.

Det är inte sagt att barnen själva kommer med frågor kring rasism — det är föräldrarnas sak att prata om det, precis som det är vår sak att prata om barnens ursprung, trauman och allt annat viktigt i våra barns liv. Man kan inte ge barnen ansvaret att starta alla såna diskussioner, men man kan respektera om dom inte vill snacka om det just då när föräldrarna kommer med sin input. Det gäller att ge öppningar, visa att man vågar prata om såna saker i denna familj precis som när det gäller alla andra saker som är jobbiga. Om inte föräldrarna visar att dom är öppna för att prata om jobbiga saker, kommer barnen inte heller att ta upp såna saker med föräldrarna.

Att prata om rasism är lite som att prata om sex. Det är alla föräldras ansvar att lära sina barn att vara ansvarsfulla och respektfulla mot sina egna och andras kroppar. Det är inte det lättaste för föräldrar att prata om, men det är nödvändigt.

Det gäller att ta fatt i vardagssituationer som kan ge upphov till givande diskussioner

Det här är jag inte ensam om att tänka — det finns en stor mängd med litteratur om detta med rasism och hur man skall prata med sina barn om det, och en jättebra text hittar du här: Transracial Parenting in Foster Care and Adoption. Strengthening Your Bicultural Family

Citat från denna text:

I often felt crazy, doubting my perceptions of racist situations, because I was told I was being ”too sensitive” and ”too serious.” At some point I gave up trying to talk to my family about what I was going through, and resigned myself to expecting less in the way of support and understanding from them. I felt alienated from my family and friends, and totally alone as the only person of color I knew who was coping with a racist reality.

En del tycks tro att barn inte får god självkänsla om man påpekar att folk beter sig rasistiskt mot dem. Newsflash — man kan få god självkänsla och ändå veta om att folk beter sig rasistiskt. En god självkänsla består inte i att växa upp i en bubbla av godhet och alla bara smilar mot en och regnbågar dyker upp och enhörningar hoppar omkring. En god självkänsla uppkommer när ens föräldrar ser en och accepterar en som den man är och älskar en som den man är. Att berätta för sina barn att man tycker om dom just som dom är, med sin ljusa/bruna hud, med sitt raka/lockiga hår eller vad det nu är. Med alla fel och skavanker, just för att dom är den dom är.

Fortsätt och läs Del 2 här!

Gästkrönika av Tant Ninette