Myt: Invandring skadar ekonomin

Ni har alla hört myten att invandringen är något negativt ekonomiskt. Att vi idag befinner oss i en sådan kris att vi måste välja mellan invandring och/eller skola, sjukvård etc. Detta är en falsk myt.

Det finns idag inget absolut säkert sätt att göra beräkningar som entydigt visar på om invandringen utgör en kostnad.

De nationalekonomiska studier som gjorts av invandring har tittat på effekter på till exempel tillväxt, handel, företagande, löner och offentliga finanser. Det finns inget självklart sätt att foga samman dessa olika perspektiv till ett svar.

Vissa studier av invandring i USA och Japan pekar på svagt positiva effekter på tillväxten, men det finns även studier som pekar på svagt negativa effekter. Studier av den fria rörligheten inom EU pekar på vissa positiva effekter på tillväxten. Flera studier pekar på att invandring leder till ökad handel med invandrarnas ursprungsländer. Andelen företagare är högre bland utrikes födda än bland inrikes födda och utrikes födda har fler anställda per företag. Det finns teorier om att öppna och toleranta samhällen är mer uppfinningsrika, och Sverige ligger också i topp i flera internationella index över innovationsklimat.

Det är inte helt klart hur invandringen påverkar de offentliga finanserna. De beräkningar som finns visar på större kostnader än intäkter. Två viktiga saker som påverkar beräkningarna är hur gamla människor är när de kommer till Sverige och hur stor andel som arbetar. En förbättrad integration kan ge stora positiva effekter. Det bör också noteras att beräkningarna handlar om offentliga intäkter och utgifter på individnivå.

De positiva effekterna som invandring har på samhällsekonomin som helhet genom ökad tillväxt, handel och företagande ingår inte.

Sammantaget kan vi se att Sverige, i likhet med till exempel Kanada och Australien, har kunnat kombinera en förhållandevis hög invandring med en god ekonomisk utveckling. Vi står oss väl såväl när det gäller mått på ekonomisk produktion som bredare välfärdsmått.

OECD "välståndsligan"
Klicka på bilden för att förstora den

Se även denna nyligen publicerade debattartikel av docenten i nationalekonomi, Andreas Bergh.

Sett över tid vet man dock att invandring haft och har positiva effekter på samhällsekonomin vilket leder till att Motargument.se valt att anlägga ett sådant perspektiv i vår syn på detta där vi numera väljer att se invandringen som en investering och inte en kostnad. Synsättet baseras också på den vanliga missuppfattningen att en utgift alltid är detsamma som en kostnad, något som helt enkelt inte är sant.

Vad gäller de siffror som SD nu anger och som har räknats fram av Riksdagens utredningstjänst, RUT, så behöver man inte göra mer än att läsa vad RUT själva anför kring dessa siffror för att förstå att de överhuvudtaget inte kan användas på det sätt som SD nu gör. RUT skriver följande:

”Att som uppdragsgivaren (Sverigedemokraterna /red.anm.) önskar beräkna statens kostnader för de angivna invandrargrupperna är en komplex forskningsfråga vars resultat är mycket beroende av vilka antaganden som görs.Utredningstjänsten har försökt besvara den mer begränsade frågan om hur stor del av statens nettoutgifter som kan kopplas till berörda grupper av nyanlända flyktingar och anhöriginvandrare.Sådana beräknade nettoutgifter ett givet år är inte detsamma som vad en viss del av befolkningen kostar. Det är inte en bedömning av hur den aktuella invandringen påverkar hela samhällsekonomin, utan en statisk beräkning på kort sikt.

Beräkningarna kan därmed inte utgöra underlag för att bedöma den statsfinansiella effekten av denna del av invandringen på längre sikt. Endast statens budget omfattas, och inte hela den offentliga sektorn. De beräknade nettoutgifterna kan inte heller rakt av tolkas som en potentiell besparing.

Observera att Sverigedemokraterna nu använder dessa siffror på exakt det sätt RUT förklarat att man inte kan göra!

Danmark

I debatten hänvisas ofta och gärna till att vi nu bara ska genomföra det som t.ex. Danmark redan har genomfört – d.v.s. begränsa invandringen.

Med det som bakgrund borde alltså Danmark logiskt sett de senaste åren ha genomgått ett ekonomiskt lyft och ligga långt över Sverige i OECD:s välståndsliga. Så har inte skett:

Från 1970-talet till början av 1990-talet hade Sverige en sämre BNP-tillväxt än flertalet andra industriländer. Detta gällde särskilt den djupa konjunkturnedgången 1991-1993. Därför har Sveriges köpkraftsjusterade BNP per capita sjunkit i förhållande till övriga industriländer under de senaste decennierna, från en fjärdeplats under 1970-talet till en 14:e plats som sämst. Sverige har efter det klättrat uppåt igen och ligger 2011 på en niondeplats.

Under de år som av SD anges som de värsta ur invandrings- och kostnadssynpunkt har Sverige alltså inte sjunkit i förhållande till andra länder utan istället förbättrat position och konkurrenskraft.

Detta blir ännu tydligare om vi jämför med Finland som under alla de år som Sverige tagit emot såväl invandrare som flyktingar varit ett närmast slutet och homogent land, trots detta inte på något område haft en ekonomisk utveckling som varit bättre än Sveriges.

I avsaknad av annat kan man alltså med hjälp av vanlig enkel logik konstatera att vad SD anför om gigantiska kostnader årligen under en lång följd av år omöjligen kan stämma. Dessa påstådda kostnader skulle i så fall ha kunnat utläsas i ekonomiska nyckeltal vid en jämförelse med länder med för övrigt likartade förutsättningar som Sverige.

Michael Gajditza