Detta är del två i en serie av åtta artiklar om myter kring invandringen. Artikelserien har skrivits av Andreas Meijer.

Folkmängd är något som debatteras och främst hur många invandrare det egentligen kommer till Sverige varje år.

Bilden visar ett diagram med siffror från SCB där jag har gjort ett urval för att få fram den totala folkmängden, diagrammet visar alla som är folkbokförda i Sverige mellan 2007 och 2011. Ökningen från 2007 till 2011 är 301 641 människor (9 476 105 – 9 174 464 = 301 641). I genomsnitt per år är det en ökning med 60 328 personer i Sverige (301 641 / 5 = 60 328). Vi är alltså 9 476 105 människor boende i Sverige. En ökning med 60 328 personer innebär en befolkningsökning i procent med 0,64 % per år. Totalt. Inklusive invandring.

Längre ner på sidan hittar ni ett annat diagram som visar hur många som finns i Sverige och som är födda i ett annat land.

I Sverige fanns det alltså, år 2011, 1 427 296 personer som inte var födda i Sverige. Eftersom frågan var huruvida massinvandringen var ett hot eller inte så kan vi räkna på vilken ökning som har skett dessa år. Ökningen från 2007 är 199 526 personer på dessa 5 år. Det är 39 905 personer per år. Den totala ökningen av befolkningen var 301 641 personer och invandringen står för 199 526 av dessa personer, nästan dubbelt så många som den naturliga befolkningsökningen (migration är en naturlig del av den mänskliga historien men jag menar här förhållandet mellan hur många som föds, i Sverige, och hur många som dör) skulle ha gett oss.

Sveriges inhemska befolkningsökning är, som diagrammet visar, näst intill marginell. Skulle vi inte ha någon invandring så skulle vi öka med drygt 20 000 personer per år, eller 0,22 % per år. Vi vet än idag inte hur det går för industrialiserade samhällen som har en marginell eller negativ befolkningskurva, men när det gäller urbanisering så kan vi se vad som har hänt med de samhällen som har haft en degenerering av sin befolkning. De finns inte kvar.

Att säga att vi inte har råd med invandringen är helt fel. Vi har inte råd att sluta ta in invandrare. Sveriges inhemska befolkning står i stort sett still (det föds ungefär lika många som det dör) och om marknadskapitalismen skall få fortsätta råda och vi ska klara av att hålla 3 % i årlig tillväxt, så krävs också att vi har människor som kan göra detta. I dagsläget ser vi inte dessa problem, eftersom vi har en stor grupp arbetsföra människor mellan 40-50 år. Men om 20 år kommer detta att vara ett stort problem för Sverige, om vi inte tänker oss för.

Integrationspolitiken är en helt annan sak. Den måste ses över för att de invandrare som kommer till Sverige så snart som möjligt ska kunna komma in på arbetsmarknaden och bli en del av det svenska pluskontot när det gäller skattesystemet. Just nu är detta en fråga som politiker inte ens vill ta i med tång. Frågorna går fortfarande kring om vi skall ta in invandrare eller inte. Det borde handla om hur vi ska kunna integrera människor som migrerat hit till en del av vår statsapparat.

Migration är en viktig del av människans historia och är mycket äldre än vad tanken på en nation eller nationalstat är. Innan tanken på länder fanns så var det klaner, byar och samhällen som var rådande. Eller det ännu viktigare; folkslaget (inte att förknippa med dagens etnicitet). På den tiden fanns dock inte en värdering hos folkslagen, det var mest fråga om vilka som tillhörde ens eget folkslag och vem som inte gjorde det. Det var heller inte helt ovanligt att tillhöra flera olika folkslag under sitt liv. Och det var inte så länge sedan. Ser vi på Karl den Store, som levde för 1200 år sedan så var han kung över Frankerna. Folkslaget alltså. Frankerna erövrade massor av land, vilka ibland behöll sina gamla namn men blev delar av ”Frankernas rike”. Europas historia under denna tid kallas för ”folkvandringstiden” vilket tyder på att folkslag vandrade runt, trots att det fanns både städer och byråkrati i världen. Med tiden inrättades fenomenet att regler skulle skrivas ner, för i stort sett allt, vilket ledde till att land kunde ”ägas” av någon — privat eller nation, utan att denna måste vakta landet med vapen. I förlängningen kom detta innebära en jakt för nationerna när det gällde att äga rikedomar, vilket ledde till merkantilismens och kolonialismens era — mer om det i del fem.

Läs även: del 1 | del 2 | del 3 | del 4 | del 5 | del 6 | del 7 | del 8