När Finland åter hamnade i krig mot Sovjetunionen sommaren 1941 – det så kallade fortsättningskriget – uppstod i Sverige en ny våg av sympatier för den finska kampen, om än mer begränsad än tidigare. Många svenskar såg Finland som ett skydd mot bolsjevismen i öst, och ur den känslan växte Svirkompaniet, ett frivilligt svenskt förband som skulle komma att slåss på tyskarnas sida – om än indirekt – vid Svirfronten i Östkarelen.

---

Svirkompaniet, formellt Svenska frivilligkompaniet, organiserades i början av 1942 som en del av den finska armén. Det bemannades av omkring 150 man, huvudsakligen svenska frivilliga som värvades genom nätverk knutna till tidigare vinterkrigsveteraner och olika typer av nationalistiska och nazistiska kretsar.

Totalt passerade cirka 400 svenskar genom kompaniet under dess två år vid fronten. Minst 39 stycken stupade.

Bakom frivilligverksamheten fanns flera drivkrafter. Hos många fanns ett genuint engagemang för Finland och en vilja att återupprepa den humanitära hjälpens ideal från vinterkriget. Men samtidigt var Svirkompaniet en del av den tyskstödda krigsinsatsen:

Finland var vid denna tid allierade med Nazityskland, och de svenska frivilliga stred därmed på axelmakternas sida.

Ideologiska kopplingar

Frivilligkårens sammansättning var politiskt blandad men inte ideologiskt neutral. Bland de frivilliga fanns både militärt skolade officerare, nationalkonservativa aktivister och personer med kopplingar till svenska fascistiska och nazistiska rörelser, bland annat Svensk Socialistisk Samling och Riksföreningen Sverige–Tyskland. Rekryteringen skedde i vissa fall genom dessa kretsar.

Den finska militärledningen välkomnade de svenska frivilliga som symboler för nordisk solidaritet, medan den svenska regeringen officiellt tagit avstånd från alla organiserade frivilliginsatser. Neutraliteten var strikt – men i praktiken tolererades en begränsad rekrytering, så länge den inte väckte offentlig debatt.

Insatser vid fronten

Svirkompaniet tjänstgjorde längs floden Svir (finska: Syväri), mellan sjöarna Onega och Ladoga. Fronten präglades av ett hårt klimat, ställningskrig och ständiga sovjetiska attacker.

De svenska frivilliga deltog i spaningsuppdrag och försvarsstrider, och kompaniet fick rykte om sig att vara en vältränad och disciplinerad trupp.

Avveckling och eftermäle

När Finland slöt vapenstillestånd med Sovjetunionen i september 1944 upplöstes Svirkompaniet.

Vid hemkomsten fick de svenska soldaterna inget officiellt erkännande; tvärtom möttes många med tystnad eller misstänksamhet.

Deras insats hade skett på en front som i efterhand förknippades med Nazitysklands krigssträvanden som en del av ett anfallskrig snarare än ett försvar av Finland.

Historiskt har Svirkompaniet kommit att symbolisera den moraliska dubbelhet som präglade svensk frivilligverksamhet under andra världskriget: en blandning av idealism, antikommunism, och fascistiska och nazistiska sympatier.

En av de mest uppmärksammade deltagarna var Gustaf Eugén Hallberg-Cuula, en svensk officer och nazist med finsk bakgrund, som stupade 1942 och blev något av en martyrfigur för frivilligkåren när han trampade på en mina och avled kort därefter. Än idag hyllas han av nynazister som en martyr för den nazistiska saken.

För enskilda deltagare blev erfarenheten livsavgörande – men också något man sällan talat öppet om i efterkrigstidens Sverige.

---

Källor:

von Schmidt-Laussitz, Nicolas. Svenskarna vid Jandeba: Svenska frivilligkompaniet 1942–1944. Svenskafrivilliga.com, 2007.

Gyllenhaal, Lars & Westberg, Lennart. Svenskar i krig 1914–1945. Historiska Media, 2008.

Nilsson, Orvar. När Finlands sak blev min. Schildts, 2002.

Jakobsson, J. Bärare av vittnesmål. DIVA-portal, 2023.

Hans Högman: “Swedish Volunteer Corps – Svirkompaniet”.

“Svenska frivilligkompaniet (Svirkompaniet)”. sv.wikipedia.org (källsökning).

”Svensk militärhistoria: Nazism i Sverige under andra världskriget”. 2025-51. Ares förlag. 2025

Kanger, Thomas & Åmark, Klas. Svensk nazism – Medlöpare och motståndare 1931–1945. Ordfront, 1996.