Jag missar sällan ett avsnitt av Efterlyst, eftersom kriminologi är min stora passion och mitt främsta intresse. Efter programmet brukar jag gå in på facebook och läsa kommentarer. Ibland undrar jag om detta kan vara näthatarnas högborg. Ett populärt ämne är invandrarna (rasister försitter sällan ett tillfälle att spy galla), ett annat är de suddade ansiktsbilderna. De brukar kunna reta upp vissa personer ordentligt.

”Sluta blurra aset, häng ut honom”

När Efterlyst söker en misstänkt är det inte konstigt att de visar ansiktet (det är hela poängen). Då behöver man allmänhetens hjälp, men så fort man har en misstänkt tar rättsväsendet över stafettpinnen. Då suddas bilden, för nu avgör polisen hur man ska gå vidare med ärendet, inte gemene man.

”Dom är inte oskyldiga! Visa upp dom så alla vet vilka as dom ska passa sig för!”

En grundläggande straffprocessuell rättsprincip i Sverige är Oskuldspresumtion eller oskyldighetspresumtion. Man är oskyldig tills motsatsen bevisats, och domstolen avgör om en person är skyldig eller ej. Så måste spelreglerna se ut i en rättsstat. Även om det finns bevis som i praktiken inte kan leda till något annat än en fällande dom, så är ändå den misstänkte att anse som oskyldig och ska behandlas som det.

Åklagaren har åtalsplikt om han/hon bedömer att bevisen är tillräckligt starka för att kunna resultera i en fällande dom. Vad en hel del människor inte vet är att det kan vara ett brott att väcka åtal om situationen är den omvända, det kallas Obefogat åtal. I detta land gäller ”hellre fria än fälla”, och eftersom vi har väldigt höga beviskrav innebär det att en hel del skyldiga personer ibland kommer undan. Det är tyvärr priset vi tvingas betala för att leva i ett relativt rättssäkert rättssamhälle.

”Häng ut skatan här på FB!”

Sociala mediers effektivitet är inte enbart positiv. Även om det underlättar för att få fast en och annan brottsling, så finns det en risk att det går överstyr och resulterar i näthat eller ‘lynchmobbar’. Det kan leda till en omvänd bevisbörda, där den anklagade tvingas bevisa sin oskuld – trots att detta inte ska behövas. Det kan även resultera i hot, misshandel, och i värsta fall mord.

Om en misstänkt exponerats i media och det senare visar sig att bevisen inte håller, eller att personen är helt oskyldig — hur går man då vidare? Då har ‘allmänhetens rätt att få veta’ förvandlats till förtal. Ska den felaktigt misstänkte personen exponeras en gång till med texten ”Förlåt att vi pekade ut dig”?

”Borde vara prispengar på sådana!”

Nu har domen fallit i det uppmärksammade fallet där en 13-årig flicka tagit sitt liv efter att haft kontakt med en 45-årig man. Namn och bild är publicerad på diverse internetsidor (varav de flesta med högerextrem koppling).

Det är inte olagligt att publicera denna information, men vad är syftet? Att göra ”svinets” liv till ett helvete? Om du läst mina tidigare artiklar vet du att jag tenderar att agera djävulens advokat. Jag tycker inte om det. Det var på min gata en 3 år gammal flicka med pippilotter låstes in och blev ”tittad i stjärten” av en av våra grannar. Men vem hade fått ut något av att hänga ut honom? Var det inte illa nog att flickan och hennes familj fick sin trygga tillvaro förstörd? Hade de mått bättre om de tvingats återuppleva det gång på gång och inte kunnat lägga det bakom sig, för att någon vill utnyttja sin lagliga rätt att peta i varande och infekterade sår?

Att vilja göra ”svinets” liv till ett helvete kan även innebära att offrets liv blir ett ännu värre helvete — det liv som rättshaveristerna påstår sig värna om. Barnets bästa kommer alltid i första hand, det sista som behövs är ett sekundärt trauma som kan skapas i kölvattnet.

De som hänger ut pedofiler verkar tycka att det alltid är till offrens och samhällets fördel att de gör det. De tar sig rätten att försöka skipa egen rättvisa, eftersom de ser sin egen rättsuppfattning som en absolut sanning. Blir då exponeringen rättfärdigad — oavsett hur den drabbar offret?

Louise H. Kriminologstuderande