Gästkrönika av Elias Hemmilä
I tider där det hävdas att ”anti-rasist” anses vara ett kodord för ”anti-vit”, i tider där svenska tjejer anklagas för rasförräderi, svenska politiker för landsförräderi och folkmord, och invandringsmotståndet fått fotfäste, är det svårare än någonsin att vara en antirasist. I stoffet av kritik mot invandring, invandrare, politiker, feminister eller journalister så har den antirasistiska debatten fått slagsida – vi håller på att förlora kampen om de viktiga orden; mångkultur, mångfald, globalisering, yttrandefrihet, demokrati, rättigheter – de som alltid tillhört oss.
Det är någonting som har hänt i Sverige. Rasismen har sen en tid tillbaka åter fått vind i sina segel, och för varje år har orden blivit lite grövre och retoriken lite tuffare, något som gett hatet rejält med fotfäste. Invandrare hängs ut som bidragstagare, våldtäktsmän, misshandlare, rånare och mördare. De påstås skända nationen och dess kultur, fornminnen och framförallt dess ”sanna” invånare.
Framförallt är de just invandrare; det centrala är att belysa hur de inte har samma bakgrund som ”oss”, och därför inte beter sig som oss. Det är min övertygelse att rasismen fungerar på detta vis.
Rasismen är ingen ideologi. Genom rasismen sker ingen utveckling och rasismen har inte något intresse av att verka demokratiskt. Men idag har rasismen som bekant kammat till sig och är ofta paketerad i politiska anföranden. Ofta med demokratiska inslag. Det handlar inte längre så mycket om att människor har olika värde. Snarare handlar det om hur människor har olika egenskaper, och därför inte kan samexistera.
Ta tillbaka orden!
Tekniken hos dagens rasist är idag förbluffande komplex då den bland annat anspelar på att antirasisterna tillsammans med invandrarna är de sanna rasisterna. En antirasist är att jämställa med en terrorist; en feminist med en extremist.
Den första utmaningen ligger i att återta begrepp och tolkningsföreträde från rasisterna som fyllt ”våra” ord med värdeladdningar som påfallande ofta är nedsättande och negativa. Mångkultur ska inte associeras till brottslighet, mångfald ska inte handla om folkmord på vita, yttrandefrihet ska inte handla om Lars Wilks.
Rasistiska webbsidor, demokrati och mänskliga rättigheter ska inte handla om rätten att få vara rasist!
Diskussionen skall istället föras med utgångspunkt ifrån människors lika rättigheter och värde och slippa tillskrivas olika egenskaper eller föras in i olika grupper. När alltfler pratar sorterande om muslimer, romer och svarta, eller om invandrare i allmänhet, har gränserna förflyttats. Genom alltför stor passivitet riskerar vi att rasismen bli ett naturligt inslag i Sverige.
Ju längre dessa gränser tillåts flytta, desto närmare kommer vi ett samhälle där vissa människor i första hand betraktas utifrån hudfärg, religiositet, etnisk bakgrund osv., istället för vem de faktiskt är. Jag skulle vilja påstå att det inte är svårare än att fråga vilken andra generations invandrare som helst. Ofta har man fått höra samma fråga om ”vart man ursprungligen kommer ifrån”, om man ser sig själv som svensk eller invandrare, svart eller vit.
Ibland är det svårt att förklara för en rasist hur det faktiskt känns att bli tillskriven olika egenskaper, ifrågasatt om andraspråket man pratar, musiken man lyssnar på, hur man resonerar i olika situationer – att till och med få sin rätt att bo i landet ifrågasatt bara för att man har invandrat, eller har föräldrar som gjort det. Precis som kvinnan under tidigt 1900-tal beskrevs som allt en man inte var, beskriver idag rasismens fotsoldater personer med invandrarbakgrund som allt en svensk inte är.
Det är här jag vill påstå att vi måste arbeta som hårdast; att tolerera diskussionen med rasismen – för om vi låter vår egen tolerans gå förlorad är så ohyggligt mycket förlorat.
För även bakom den mest fördomsfulla och främlingsfientliga av personer finns det en människa. Låt oss aldrig hävda att hen inte har rätten att uttrycka sig, oavsett hur fördomsfulla åsikterna är. Ge dem all rätt i världen att få uttrycka sig, att säga det som de själva tror att man inte får säga i det här landet längre. Men låt oss inte heller glömma hur antiintellektualism och nationalism alltid gått hand i hand – använd förnuftet som verktyg för att påvisa just hur rasism inte är en ideologi, en politisk läggning eller någonting utvecklande.
Elias Hemmilä
Motargument 