Åldersdiskriminering är lika illa som rasism

I början av mars 2013 kan vi läsa att Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket vägrar ge äldre manliga pensionärer en medicin mot prostatacancer som gör att de kan överleva lite längre. Motiveringen är en som bara kan jämföras med nazisters motivering; ”De svaga kostar för mycket så låt oss mörda dem”.

För den här åldersgruppen av patienter tillkommer indirekta kostnader eftersom produktion minus konsumtion resulterar i ett underskott. Förlängd överlevnad för den här åldersgruppen ger därmed upphov till ökade samhällskostnader.
Romance isn't just for teenagers...
Ed Yourdon / Foter.com / CC BY-SA

Detta sätter fingret på en viktig och känslig fråga. Åldersdiskriminering.

PRO och andra intresseorganisationer för äldre har länge pekat på att det förekommer åldersdiskriminering i Sverige och att det ofta motiveras ekonomiskt. Exemplet som nämndes här ovan är kanske det mest extrema på länge. Men ofta sker diskrimineringen så öppet att vi knappt tänker på det. Som när väntetiderna är längre för äldre till operationer eller för att få hörapparater än vad väntetiderna är för yngre människor. Eller då pensionärer betalar högre skatt än yrkesverksamma. Eller då äldre får svårare att få arbete, för att många företag inte vill anställa äldre medarbetare.

Det finns en till form av diskriminering som inte påtalas lika ofta men som är lika allvarlig. Det är den som drabbar yngre. I Sverige är det mest Rädda Barnen och Grön Ungdom som varit inne på frågan på sistone i Sverige.

Som Sara Thiringer från Rädda Barnens ungdomsförbund nyligen skrev:

Rädda Barnens Ungdomsförbund arbetar för att barn och unga ska tas på allvar i samhället. Men vi ser ofta exempel på när unga systematiskt nedvärderas. Unga betraktas av samhället som inkompetenta, oengagerade, okunniga och oerfarna. Den allmänna uppfattningen av ungdomar är starkt negativ, och leder till att unga tvingas möta fördomar i hemmet, i sin utbildning och på arbetsmarknaden. De som bryter mot normen – till exempel genom politisk medverkan eller egna företag – lyfts fram som duktiga trots sin ålder eller motarbetas rent av i sitt engagemang. Kommentarer i stil med ”du förstår när du blir äldre” eller ”ni ungdomar är så radikala” är vanliga så fort unga gör någonting som vanligtvis görs mest av vuxna.

Åldersmaktsordning kallar debattören det. Och visst är det ett passande ord. Det som Thiringer skrev om yngre hade kunnat sägas om hur man ofta ser på äldre i samhället. Som lite gammelmodiga, bakom flötet, hänger inte med, inkompetenta, svaga.

Äldre och yngre drabbas av fördomar mot dem som grupp. Det är diskriminering.

Åter till åldersdiskrimineringen som har med läkemedel att göra.

Tänk om man berövat judar, romer eller kvinnor att få behövliga mediciner eller dumförklarat dem som grupp, av ”ekonomiska skäl”. Samhället har inte råd med ”romer”, eller ”afrikaner”… Givetvis hade det ansetts som grov, grov rasism, eller kanske rentav nazism, av de flesta. ”Nej, du lilla jude, om du överlever blir det en förlust för samhället, du får dö”.

Det är dags att vi börjar diskutera åldersmaktsordningen i Sverige!

Och de politiker och byråkrater som ligger bakom beslutet att försöka bli av med pensionärer som har prostatacancer ska givetvis ställas till svars för det!