Gästkrönika från David Sällström

Sverigedemokratisk politiker hotar en Vänsterpartistisk debattör efter ett inlägg i Kristianstadsbladet. Han lägger ut bilder på hennes hus på internet och andra personliga uppgifter om henne. Efter Åkessons val att skicka ut brev till alla partidistrikt om att retoriken måste snäppas upp och fasaden putsas ytterligare så har resultatet varit allt annat än tillfredsställande. Det är lite av SD:s dilemma att kväsa extremism i ett extremistiskt klimat.

Jimmie Åkesson, valet 2010

Johnny Söderbergs nya / Foter / CC BY-NC-SA

Sverigedemokraterna med Jimmy Åkesson och Björn Söder i spetsen har arbetat hårt för att putsa fasaderna ytterligare. Senaste gången det hände var efter 2005 då Åkesson valdes in som ordförande efter den mycket mer radikalare partikamraten Mikael Jansson. Då var det rakade skallar och bombarjackor som skulle ut, förbud mot vissa plakat och banderoller samt en viss klädsel antogs vid demonstrationerna. Bilden av den unga arga mannen på ‘Karl-den-XII-demonstrationer’ skulle raderas ur folkhemmens näthinnor. Nu är Sverigedemokraterna Sveriges tredje största parti. Åkessons hotbrev mot de mer radikalare krafterna i partiet tog skruv. Men lyssnar vi på framträdande företrädare för partiet och Åkesson själv förstår vi att det bara är kosmetika. I själva verket är Sverigedemokraterna hotfullare än någonsin.

Edward Plainview, IT-ansvarig för Sverigedemokraterna, exemplifierar det som partiet egentligen står för och vilka metoder som är legitima i den politiska kampen. Systematiskt kartlade han Vänsterpartiets Linda Nilsson och lade upp hennes uppgifter på internet med en bild på hennes hus. Han hade mejlat henne och specifikt frågat efter hennes mellannamn. Upprinnelsen skall vara en debattartikel som Linda Nilsson skrev i Kristianstadsbladet där hon går i replik mot de främlingsfientliga krafter som råder i staden. Edward Plainveiw är polisanmäld för tilltaget.

Till Kristianstadsbladet säger Martin Kinnunen, pressansvarig för Sverigedemokraterna: ”Om hon känner sig illa berörd av det borde hon kontakta Edward eller de som har hand om sidan. De personliga uppgifterna publicerades för att peka på en särskild fråga, det är så man gör i en politisk debatt.” SD gör stort nummer av att politiska företrädare för mångkulturen oftast inte själva är bosatta i områden med stort utanförskap. Som om placeringen på sin bostad skulle vara avgörande för legitimiteten i den antirasistiska kampen. Med det argumentet skulle kampen mot Apartheid från Sveriges sida sakna legitimitet eftersom företrädare för rörelsen inte bodde i Sydafrika. Eller att alla former utav internationell solidaritetsarbete är verkningslöst eftersom vi inte bor där arbetare förtrycks, där folk flyr fattigdom eller där kulorna viner. Självklart måste vi agera när ett parti med SD:s agenda växer sig allt större och större i landet. Då är det ointressant var vi bor någonstans.

Martin Kinnunen exemplifierar vad som är okej i en politisk debatt ur ett Sverigedemokratiskt perspektiv. På så sätt är det tacksamt med SD. Retoriken från Åkesson som skall smörja massorna faller platt så fort andra företrädare än partiledaren väljer att öppna munnen. Kinnunen godkänner ett hotfullt beteende från sin partikamrat, ett beteende som nu är polisanmält. Men Kinnunen kan nog vara lugn. Han är inte ensam att i SD:s namn uttrycka sig konstigt i offentliga sammanhang. Stellan Bojerud är Sverigedemokratisk ledamot i riksdagen. Han är gammal militär och moderat och har enligt uppgift varit skribent i militära frågor åt Svenska Dagbladet och även deltagit i Sveriges Radio i ett P1-program om Vietnamkriget. På sin (numer raderade) blogg skrev han, enligt antirasistiska hemsidan ”Inte rasist, men”: ”Våldtäktsmän, skammördare, omskärare, tvångsbortgiftare, mördare, tjuvar och banditer i största allmänhet. Importera inte fler! Släng ut de som redan etablerat sig här! Svenska folk! Har ni ingen överlevnadsinstinkt? Om ni inte agerar nu så förtjänar ni att gå under.”

Men Bojerud kan nog också vara lugn. I går såg jag reprisen på SVT:s debatt med Belinda Olsson där Jimmy Åkesson och integrationsminister Erik Ullenhag debatterar invandringen till Sverige med anledning av att Södertälje flaggat på och sagt att trycket till Södertälje från Syrien kommer att bli för stort. Åkesson glömde bort att han själv uppmanade sina partikamrater att hålla god ton. Rasistisk retorik passar sig inte, menar Åkesson i utskicket till partidistrikten. Samtidigt inleder Åkesson debatten med att gnälla på de barn som i skolorna inte väljer att äta fläsk. När Ullenhag kommenterar detta bisarra påhopp så avbryter Åkesson med att säga att han inte diskuterar detaljer. När debatten väl kommer igång erkänner Åkesson att han vill skicka ut så många invandrare som möjligt till deras närområden. Hjälp i närområdet är ju annars en omskrivning för den sortens deportationspolitik som Åkesson vill driva fram.

Åkesson kunde lika gärna ha citerat Bojerud. Sverigedemokraterna är ett hotfullt parti med en mycket människofientlig agenda. Deras metoder har modifierats och reviderats men innehåller samma hotfulla budskap som tidigare. I det Sverige Åkesson vill leva i finns det inte plats för olikheter. Olikheterna skall deporteras bort eller envist tvingas bort med diverse antifeministiska och antiarbetarreformer som skapar klyftor mellan folk. SD må ha 10% i dagens mätningar och vara i dagsläget Sveriges tredje största parti. Det säger nog mer om samhällsklimatet i övrigt med massarbetslöshet och de allt hårdare liberala kraven om lönsamhet och produktion än om Sverigedemokraternas förträfflighet.

För övrigt tänkte jag skicka detta blogginlägg till Edward Plainview så att han kan lägga upp en bild på mitt hus. Till höger om mig bor ett jättetrevligt Iranskt par, under mig bor en Irakisk familj, på sidan om mig bor en underbar familj från Libanon vars pappa förlorades i kriget mot Israel. Så var så god, Herr Plainview, lägg upp en bild på mitt radhus så skall du få se en idyllisk och vacker mångkultur.

Gästkrönikör David Sällström