De kom med buss till flyktingförläggningen i mörkaste Norrland en kall vinterdag. De hade undsluppit krigets fasor nyligen och skulle nu få sin fristad i Sverige. ”Bra”, tänkte de, ”då kan vi hjälpa till, arbeta i industrier eller i skog och mark och bidra till Sveriges självständighet och frihet”. De trodde de skulle någon annanstans. Väl framme såg de att de var i ett läger. Där fick de veta att de inte skulle göra någonting. Kanske hugga lite ved på sin höjd. De som redan bodde där led av overksamhet.

De blev oroliga av kölden, mörkret och vintern och av tanken på att sitta isolerade ute i ingenstans. De protesterade. Satte sig ner och försökte strejka.

De ville få vapenträning eller kunna arbeta i industrin, de trodde inte att Sverige skulle skicka dem ut i obygden där de skulle gå overksamma…

Nazisterna och de konservativa i Sverige gjorde en stor sak av protesterna. ”Tänk så otacksamma de där flyende f.d. stridande norska, franska och engelska soldaterna är. istället för att dö på slagfältet får de en fristad i Sverige. Men, ja, de får finna sig i att vi placerar dem där. De ska för övrigt inte gnälla, det är ett skogshuggarläger. Hundratals svenska ungdomar har huggit ved, vintrarna igenom i minus 30 grader. Det som varit gott för dem är gott nog åt flyktingarna.”

En del andra skrev ungefär så här:

Men det människorna i bussen utanför flyktingförläggningen sannolikt inte tänker på just nu är att vi lever i en hård värld, även i det välmående Sverige. Generositeten riskerar att sättas på undantag, också bland de beslutsfattare som tills nu stått för en human och generös flyktingpolitik om kraven blir för höga. Någon borde upplysa dem om det.

Jo. Även flyktingarna från krigets fasor under andra världskriget protesterade ibland då de tvingades vara overksamma ute i obygden. 1940-talets svenska historia är full av berättelser om allierade soldater som led av overksamheten. Det ingick nämligen då i den svenska strategin, att placera flyktingarna ute i obygden, i ingenstans. Där var de inte i vägen och man kunde säga till nazisterna i Berlin att flyktingarna inte gjorde någonting alls.

Var det otacksamt av de allierade soldaterna att protestera? Kanske det. Eller så var det så att de ville försöka göra mer för Sverige och trodde de skulle få bidra direkt när de kom, men de hamnade ute i kylan och mörkret.

Just nu tvingas staten placera flyktingarna från Syrien och Afrika långt bort, ute i obygden, för att man helt enkelt inte har råd eller plats att ha dem nån annanstans. Om vi behandlar flyktingar så, får det konsekvenser, är det så konstigt?

Detta och mycket mer bör ni fundera på, innan ni dömer flyktingar som protesterar mot att placeras ut i Jämtland. En vän till mig som själv varit flykting kommenterade händelserna i Grytan, i Jämtland så här:

Det är naturligtvis sjukt att man kommer från krigets ruiner där städer förvandlades till aska och att plötsligt klaga på det goda man ger i Sverige.
Men hade man kommit välmående under normala omständigheter, så skulle man aldrig agera så. Ni som tycker att en flykting från kriget är samma sak som en turist som ska gå runt och bli fascinerad av is, snö och skog är ute och cyklar. Ni som tycker att man ska bli glad av något vackert man ser runt om kring sig eller någon godhet man får – har fel. Man är inne i sin alldeles egna universums svarta hål.Hela livet rasar ned och ingenting är bra, ingenting är rätt och ingenting är vackert.Man står inför krav och press för att acceptera att man måste börja ett nytt liv. Man gör motstånd på ibland sjukliga sätt då man plötsligt förstår att allt man hade är borta… för alltid.

Det goda man får i Sverige ser man som andras människors försök att trösta en… en del använder sin röst och förklarar sin smärta genom att säga att ingenting räcker till.

Det som man förlorat kan aldrig ersättas och det finns ingen tröst för det.

Många krigsflyktingar går genom den här processen.

En del blir bara tysta och stumma.