Den som frågar en bibliotekarie om ordet kulturmarxism kommer att få ett ganska specifikt svar. Det kommer med all största sannolikhet att handla om Frankfurtskolans verk, föregångare och efterföljare. Namn som Lukács, Adorno, Horkheimer, Habermas, Marcuse och Benjamin torde nämnas, och ett stort men ändå begränsat antal böcker nämnas såväl som rekommenderas.

Det är en ganska smal corpus som efterfrågas, och den som tvivlar kan begå en smula empiri och besöka närmaste bibliotek. (Jag föreslår närmaste universitets- eller högskolebibliotek, pga större urval, men du gör som din metodik förespråkar.)

mimax / Foter.com / CC BY-NC-SA

Eller, med andra ord: om du letar efter riktiga kulturmarxister, så är det ingen direkt hemlighet var de finns. De har varit igång i över ett halvt sekel, trots allt.

På senare tid verkar begreppet ha vidgats en smula. Inte av bibliotekarierna, dock, utan av personer som enligt fördomarna inte besöker bibliotek särskilt ofta.

Tydligen så har det blivit något av ett standardbegrepp för ”folk som säger saker jag inte håller med om, rent generellt”. Feminister —> kulturmarxister. Vänsterpersoner —> kulturmarxister. Högerpersoner —> kulturmarxister. Piratpartister —> kulturmarxister. Påven —> kulturmarxist. ABF —> kulturmarxister. Timbro —> kulturmarxister. Fredrik Reinfeldt —> kulturmarxist. Ganska precis alla utom Adorno och gänget har på senare tid blivit kallade för kulturmarxister, och gränsen mellan icke-kulturmarxism och kulturmarxism verkar vara lika vag som den beryktade tiden mellan hägg och syren.

Detta är inte en tillfällighet. Eftersom begreppet ‘kulturmarxist’ inte har ett uns att göra med reellt existerande kulturmarxister, utan med gruppdynamiken inom den sfär av människor som frekventerar sidor som Avpixlat. En dynamik som finner sig vara ständigt under attack, som finner sig vara föremål för permanenta angrepp från alla håll, och som sålunda behöver ett samlingsbegrepp för sådana angripare. ‘Kulturmarxister’ är detta samlingsbegrepp, och är en synonym till dessa angripare.

Det spelar ingen roll vilka dessa angripare är, vad de gör eller ens om de råkar ha någon poäng eller inte — de är angripare, och bör betraktas som sådana. Och behandlas som sådana, med all den fientlighet den egna gemenskapen kan uppbringa.

På så vis kommer det sig att större delen av världen betraktas som kulturmarxistisk. Och med detta blir gemenskapen allt immunare mot influenser utifrån — avvikande idéer kan avfärdas genom att klassas som kulturmarxistiska, och debatter som skulle kunna påvisa interna motstridigheter inom gemenskapen kan sopas under mattan på ett systematiskt vis.

Detsamma gäller för begrepp så som ”politiskt korrekt”. Hur många diskussioner dör inte efter invändningen ”var inte så djävla politiskt korrekt”?

Om du är en flitig användare av liknande begrepp — ta då en närmare titt på hur, när och varför dessa begrepp används. Rent generellt.

Jag lovar. Det är inte kulturmarxistiskt alls.