Är det något man lägger märke till när man läser kommentarer på rasistiska nyhetssajter som Avpixlat, Exponerat med flera, så är det hur kommentatorerna ofta tycker att yttrandefriheten är begränsad och att PK-eliten inte vill veta av några oliktänkande.

the|G|™ / Foter / CC BY-NC-ND

 Det här är så löjligt att det blir riktigt roligt. De människor som vill ha plats att vara oliktänkande har nämligen oerhört svårt att acceptera att andra människor tänker på ett annat sätt än de själva. De vill gärna diskutera och debattera invandring, integration och så vidare, men så fort man har en annan åsikt än de själva blir de väldigt upprörda och anklagar en för både det ena och det andra – för att inte tala om att de kastar öknamn efter en och ger en egenpåhittade epitet som pk-elit, kulturelit, 7-klövern, multikulti och så vidare. Och för vad, kan man undra? Jo, just det enkla faktum att de inte kan förstå och acceptera att två människor kan ha skilda åsikter.

Nu ska vi inte glömma det faktum att det skiljer sig mellan människor i de rasistiska leden. Ju högre upp i hierarkin man kommer, desto mer bildade är folk med de här åsikterna, och ju mer accepterande i den här frågan är de. Åtminstone har de förmågan att uttrycka sig som om de är mer förstående och accepterande.

DryHundredFear / Foter / CC BY

 Det här är för övrigt något jag skulle vilja säga är ett problem. I Sverige har vi yttrandefrihet, men jag tror faktiskt att det är så att vi gärna vill tysta åsikter som inte är så bekväma. Till exempel vill vi inte höra rasistiska åsikter. Och det håller jag på sätt och vis med om, för det är verkligen beklagligt att det är något som ska existera idag. Men när det nu existerar så tycker jag att det är skandalöst att människorna som har just de åsikterna inte får höras. Trots allt så är det deras rätt.

Ni har säkert hört begreppet;

Jag håller inte med om dina åsikter, men jag är beredd att dö för att du ska få ha dem.

Tyvärr är det ett uttryck som jag tror att inte alltför många vill praktisera i praktiken. Man vill gärna tro att man skulle det, men när det kommer till obehagliga ämnen så försvinner viljan att lyssna, förstå, inkludera och diskutera på ett vettigt sätt som gör att man kan ta sig vidare. Det är också ett fenomen som gäller för både rasister och icke-rasister. Man har svårt att kommunicera eftersom man använder så oerhört olika språk och har en destruktiv attityd till varandra.

Jag ska inte påstå att jag är perfekt. Mitt tålamod tryter väldigt snart i ett samtal med en rasist. Jag har ganska höga krav på förmågan att kommunicera på ett sätt som gör att man kommer någonstans i ett samtal. Med en rasist gör åtminstone inte jag det – och jag vill gärna tro att det inte beror på mig. Rasisten är förmodligen av samma åsikt, men till sin egen fördel.

Jag har inga bra lösningar på hur man ska handskas med det här problemet. Men det är någonting som är värt att ta upp till diskussion – hur ska vi lyckas kommunicera och tillsammans hitta lösningar på de större problem som rasister ser som sanning och som vi andra kanske inte ens ser som ett problem.

Skulle du kunna tänka dig att ingå i ett sådant samtal?