Populismens relation till demokrati är komplicerad. Som Mudde och Kaltwasser konstaterar (2019) existerar populism sällan isolerat, utan är en produkt av den moderna representativa liberala demokratin.
Det här är en del av en serie i tre delar om populismens relation till den liberala demokratin. Du hittar samtliga delarna här:
1) Hur förhåller sig populism till ideologi?
2) Hur förhåller sig populism till demokrati?
3) Hur kan populismens framgång förklaras?
Det har visserligen funnits agitatorer, demagoger och politiker med en taktiskt ”folklig” retorik tidigare, men populismen är ett modernt fenomen som hänger samman med framväxten av den liberala representativa demokratin.
Müller (2019) argumenterar för att populism är ”otvivelaktigt anti-demokratisk”, eftersom den bygger på ett moraliskt anspråk på att vara de enda som representerar ”folket”. Populismen är, menar Müller (2019), ”alltid en politisk krigsförklaring” och inte bara anti-elitistisk, utan även anti-pluralistisk (2019) (dvs. emot politisk mångfald). Därmed utgör populismen ett hot mot demokratin som förutsätter en politisk mångfald och fritt åsiktsutbyte. Enligt Robert Dahls teori förutsätter pluralism som fundament i den liberaldemokratiska en representativ parlamentarism.
När populister är i opposition använder de moraliska och suveräna anspråk för sitt rättfärdigande. De kräver representation, lyfter radikaldemokratiska krav och uppmärksammar frågor som kan utgöra relevant systemkritik. Deras krav kan handla om att inkludera de exkluderade eller hävda att vissa samhällsfrågor ska hörsammas. Samtidigt målar de ut den befintliga ordningen, dess företrädare och ”eliten” som illegitima – och därmed oförenliga med ”riktig demokrati” som de själva företräder.
Det gör populismen antidemokratisk, utifrån det moraliska anspråket på exklusiv suverän representation. Bara deras perspektiv ska råda.
Samtidigt kan populismen bidra till att rikta fokus mot frågor som uppfattas som väsentliga för medborgarna genom att påverka både policyutformning och den allmänna samhällsagendan.
Populismen kan dock betraktas både som ett hot och som ett korrektiv till demokratin, även om flera forskare, såsom Müller (2019), invänder mot det senare synsättet. Mudde och Kaltwasser (2019) menar att populism kan vara både en vän till demokratin och en fiende, beroende på var i demokratiseringsprocessen en stat befinner sig.
Exempelvis kan populism ha en positiv effekt när en auktoritär stat liberaliseras, eftersom den kan påskynda demokratiseringsprocessen. I motsatt riktning kan populistiska anspråk ha en negativ effekt när en valdemokrati rör sig mot en mer utvecklad liberaldemokratisk ordning – genom att de populistiska rörelsernas auktoritära tendenser underminerar rättsstatens principer.
Inom hela spektrumet – från auktoritära stater till fullt utvecklad liberaldemokratisk parlamentarism – kan populismen anses ha både positiva och negativa effekter, beroende på kontext och maktförhållanden. Det gör att populism måste förstås utifrån den kontext den befinner sig och hur populismen positionerar sig i det politiska landskapet.
När populister väl når makten har de, i linje med sin självbild som bärare av ”folkviljan”, en tendens att motsätta sig institutioner som uppfattas som hinder för deras absoluta anspråk på makt. Det gör dem till ett hot mot rättsstaten och demokratisk maktutövning. Exempel på det är när maktdelningsprincipen upphör eller kraftigt försvagas.
Utvecklingen i länder som Ungern och Polen – men även Turkiet och USA – visar hur populistiska ledare och partier kan driva på en övergång från liberala demokratier till valdemokratier och vidare mot defekta demokratiska system. Exemplen illustrerar hur populismen kan motverka demokratisk konsolidering och istället främja en auktoritär utveckling inom staten. Det visar tydligt hur populism som kan uppfattas som nödvändig snabbt kan övergå till en demokratisk katastrof.
Eller som Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan uttryckte det med liknelsen om att demokrati är som att åka spårvagn:
”Du åker med tills du nått ditt resmål, sedan kliver du av”
Uttrycket används ofta för att illustrera hans syn på att demokrati är ett verktyg som ska användas för att uppnå ett specifikt politiskt mål, snarare än ett permanent system. Det tolkas som att han ser det som ett sätt att uppnå makten för att sedan kunna gå över till en annan typ av styre, och detta har setts som en del av en auktoritär utveckling i Turkiet, rapporterar Utrikespolitiska institutet.
Referenser:
Mudde, Cas och Rovira Kaltwasser, Cristobal. Populism – a very short introduction. New York: Oxford University Press. 2019.
Müller, Jan-Werner. Vad är populism? En essä. 2 Uppl. Göteborg: Bokförlaget Daidalos. 2019.
Motargument 