Argument: ”Om du nu tycker så mycket om invandrare/romer/tiggare/muslimer varför tar du då inte in dem i ditt eget hem och ser till att de får det bra? Jag har ingen lust med det och ska inte behöva göra det!”

Motargument: Denna typ av argument brukar ske när jag diskuterar mänskligt värde. Då tas argumenten ner till mikronivå där jag som försvarare av mänskliga rättigheter och värdig behandling av behövande skall stå som personligt ansvarig för olika samhällsgruppers väl och ve.

Det vanligaste är att jag förklarar hur orimligt argumentet är för att sedan visa på skillnaden mellan att vilja göra något på nationell/global nivå och mellan att använda de egna privata medlen för att förändra omvärlden.

Vi i Sverige kan inte ta hand om alla fattiga och utsatt i världen, så är det. Dock kan vi, som medlemmar i EU och tillhörande de rikare länderna på jorden, agera och kräva större globala insatser för utsatta länder/folk/grupper.

Vi kan inrikespolitiskt arbeta för att öka inkludering och integration, detta görs genom välkomnande och utbildande. Förutsättningen för det är att våra skattemedel används på ett vettigt sätt, där vi skapar ett tryggt klimat utan våld. Det våldsutövande som skulle krävas för att förhindra tiggeri (hur nu det är en långsiktig och/eller human lösning) är inget som jag vill se i Sverige – eller någon annanstans.

Frågan är om förespråkarna för dessa tuffa tag (om vi tar bort alla humana aspekter) verkligen är beredda att lägga stora summor pengar på att upprätthålla denna ”ordning”? Frågan är om de inser att det kostar pengar att upprätthålla hårda tag? Frågan är om de inser att lagar som förbjuder folk att röra sig på ett viss sätt eller kriminaliserar existens faktiskt kostar pengar? Eller är tanken att medborgargarden ska stå för vår säkerhet och se till att lagen följs…?

För någon dag sedan reagerade jag på ett inlägg i en grupp som inte hade det minsta att göra med invandring eller ekonomisk fördelning i samhället:

Detta skrevs av en person som uppenbarligen ville få det att se ut som om denne skrivit inlägget själv, vilket den inte hade gjort. Originalet är en blogg (som jag väljer att inte länka till) som lätt hittades genom att kopiera in ett stycke i webbläsarens sökmotor. Anledningen till att jag ens blev misstänksam var att språket skiljde sig rätt mycket i följande kommentarer. Nåväl, jag svarade:

Svaret dröjde inte:

Jag hann svara att jag inte var villig att ge mig in i en pajkastning och frågade varför personen var tvungen att ta till personliga påhopp, flytta diskussionen samt påpeka att huvudinlägget inte ens var relevant för den grupp som inlägget klistrades in i.

Efter lite fundering så kollade jag upp texten i huvudinlägget och fann bloggen, vilket jag påpekade. Nu är tråden borta men denna typ av argumentation finns därute. Det är därför jag valde att konkretisera det motargument jag har använt i flera år, grundat i saklighet och fakta.