Människan är till sin natur en samarbetande varelse och samtidigt aggressivt beskyddande.
Förmågan att samarbeta och samexistera har varit en förutsättning för vår överlevnad. Att beskydda den egna gruppen har också varit en överlevnadsstrategi. Funkade toppenbra när vi var få på en stor jord.

Nu är vi väldigt många på jorden och gränserna för vad som är den egna gruppen är flytande. Vi ingår i många olika grupper samtidigt, hela tiden.

Det finns de som känner behov av en grupptillhörighet, en gemenskap. Det är helt naturligt. För en del räcker det med kärnfamiljen, skolklassen, idrottsklubben eller en arbetsplatsgemenskap.

För andra finns behovet att vara del av större sammanhang som t.ex. en religion eller en politisk rörelse.
Vi behöver vara del av något, behöver något att samarbeta med och omkring.

De allra flesta av oss ser inga motsättningar mellan de olika grupper vi själva tillhör och andra grupper. Om vi är trygga med och i våra olika grupptillhörigheter så tror jag att vi har lättare att anpassa oss till de förändringar som globaliseringen faktiskt innebär.

De nationella och rasistiska strömningar i Sverige som vuxit fram de senaste decennierna är ett tecken på otrygghet.

Rasister verkar tro att alla som inte tillhör gruppen etniska svenskar är så annorlunda (och sämre) att de inte har samma värde. De upplever ”främlingar” som hotfulla genom sin blotta existens. På nåt sätt är de överlägsna och rädda samtidigt.
Nationalisterna är rasister som drar det hela lite längre. De talar om genstammar, etnoblock och en uppdaterad form av rasbiologi för att försvara sina helt bisarra ideér om att Sverige enbart får befolkas av ett genetiskt homogent folk.
Tankegångarna har hörts förr i historien och mer än en gång har det lett till folkmord.

Det som aldrig upphör att förvåna mig är att dessa personer helt saknar anpassningsförmåga.
Sverige är inte — och har aldrig varit — homogent. Det Grönköpingssamhälle vissa fantiserar om har aldrig existerat. Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin var sagofigurer redan när de skapades.

Sverige är ett månggrupperat samhälle, ett dynamiskt progressivt heterogent samhälle. Om man inte gillar det faktumet så bör man överväga att bosätta sig i en skog med 15 mil till närmsta granne eller så är det bara att acceptera.
De som inte anpassar sig till utveckling riskerar att lämnas hopplöst långt bakefter.

Lovisa Loan Sundman