En saga i fyra delar av författare C.S Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Detta underbarn måste få en viktig post inom regeringen. Det sade inte statsministern utan han skrek till så det ekade i Rosenbad. Ljudet studsade mellan säkerhetsdörrar och kaffemaskiner, letade sig in i kanslirådets Excel-blad och fick flera utnämningsprotokoll att bläddras om. Ett porträtt av en tidigare statsminister föll snett av ren respekt.

En plats i Statsrådsberedningen beredes till pojken som visste allt men inte visste, med en sådan hastighet att ingen hann fråga vem som föreslog det. Dokumentet var redan stämplat när det skrevs. Han placerades i ett rum där gardinerna styrdes av algoritm, och där varje kaffekopp loggades i en framtidsprognos. Ingen förväntade sig svar av honom – bara riktning. Sedan blev han verksam inom partiet för att ta fram ett nytt elegant nyliberalt program. Det kallades inte så från början, naturligtvis. Först kallades det ”framsynt balans”, sedan ”kvalificerad justering”, till slut ”Krav, krav och åter krav”. Programmet innehöll inget konkret, bara idéer med god hygien och policyer som doftade affärsplan. Det föreslog att regler skulle skrivas på glansigt papper, och att medborgare skulle bli entreprenörer i sitt känsloliv. Pojken antecknade förstås inte en rad – han visste ju redan vad som stod.

Till sist, stod pojken som visste allt men inte visste, vid sina drömmars mål. Det var lyckan att bli statsråd men tyvärr fick han ett skittråkigt departement att basa över. Bistånd och boring handel. Inget ställe att visa upp musklerna eller hårda tag, till pojkens stora besvikelser.

/C.S Berglöv

En saga i fyra delar av författare C.S Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

När pojken som visste allt men inte visste, muckade hade han betyg 10–10–10. Nu väntade universitet på honom som den efterlängtade briljanta kommande eleven. Redan första veckan började han anteckna brister i kurslitteraturen, inte av trots – bara för att han visste. Lektorerna höll föreläsningar om metod, medan han skrev marginalkommentarer om epistemologisk förvirring. En professor i statsvetenskap kallade hans PM för ”obegripligt imponerande” och frågade om han möjligtvis undervisade någonstans. På seminarierna svarade han på frågor innan de ställdes. I biblioteket lade han böcker tillbaka i hyllan enligt ett mer logiskt system än Dewey, och efter ett tag började andra studenter följa hans ordning.

Redan innan hade pojken som visste allt men inte visste, gått med i ett parti; det var till en början en frihetlig att låta kapitalismen härja fritt och lösa alla problem. Men senare tog de en allt mörkare väg. Partiet började ställa krav. Inte höga krav, utan exakta. Medborgaren skulle vara produktiv, men inte kreativ. Tacksam, men inte frågande. Tillgänglig, men bara vid behov.

När pojken som visste allt men inte visste, var klar med studierna – självklart med de bästa betygen i hela Sverige, det ryktades om hela världen. Universitetet skickade hans examensbevis med kurir, i ett kuvert som lät när det öppnades. En professor log nervöst och sa att pojkens studieinsats egentligen borde klassas som ett forskningsinstitut. Departementen började höra av sig. Först försiktigt, sedan desperat. De ville veta vad han visste – men inte riktigt hur, och absolut inte varför.

/C.S Berglöv

En saga i fyra delar av författare C.S Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Det var en gång en pojke som visste fast han inte visste. Hans ögon såg sådant som ingen annan reagerade på – som när vuxna sa ”så har vi alltid gjort” och han ändå märkte att det blev fel varje gång. Redan i vaggan rynkade han pannan åt kommatecken i regler han aldrig hade läst. Han visste mer än andra spädbarn, det sa de i alla fall på BVC. ”Exceptionell observationsförmåga,” sa de, och gav honom ett klistermärke med en uggla på. Fast han kunde inte säga något än – han visste ju bara.

När han var nio år gammal blev han den bästa ordningsmannen i världen. Det fanns inget suddigum som låg snett eller någon pennvässare som trilskades under hans befäl. Lärarna sa att han höll klassrummet i schack bättre än vikarieplaneringen. Han skrev rapporter på linjerat papper om stök vid limflaskan, och bifogade dem med diskret ton men fast hand. Pojken visste allt.

Innan universitet skulle pojken som visste fast han inte visste, göra sin militärtjänstgöring. Om det fanns en i hela världen som var militärisk innan – så var det han. Till och med fälthaubitsarna stod i givakt första dagen när han anlände till regementet. Han kontrollerade skjutbanans rutiner innan någon hunnit ge honom en uniform. När regementschefen höll introduktionstal antecknade han förbättringsförslag med blyertspenna och delade ut dem i tyst protest.

Övningsledaren bad pojken som visste allt men inte visste, att ”ta ett steg tillbaka och vara lite rekryt”, men han marscherade enligt en gammal fältmanual från 1954 – eftersom han visste att den var bättre. Vid kvällens högtidliga invigning av potatislådan föreslog han ett nytt logistikflöde. Matsalsstaben applåderade. Senare fick han ansvar för att omorganisera torkrummet, vilket blev känt som “projekt torrt effektivt”.

/C.S Berglöv

En saga i tre delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3

Flickan som aldrig svalt tyckte välfärd var futtigt och gement—ett slags barnsligt efterspel från en tid då solidaritet inte ännu kallats ineffektiv. Det var ju inte det hon och partiet ville frambringa. Allt skulle vara till salu: drömmar, dagisplatser och dialog. Allt, utom själva nattväktarstaten, som vårdades ömt som vore den en porslinsfigur i ideologins vitrinskåp. Den skulle givetvis få resurser – mycket mera än vad den egentligen behövde. Inget vapensystem var dyrt, bara strategiskt prisvärt enligt kalkyler från en lunchservett på Försvarsdepartementet. Hon krävde poliser i varje gathörn, helst med en tunn plåt mellan dem och buset – det förmodade, det tänkta, det statistiskt antydda.

Flickan som aldrig svalt tyckte alltid att folk borde skärpa till sig—ett krav hon gärna ställde från sin piedestal, där spegeln var täckt med principer som inte gällde henne själv. Den tunna linjen, dragen med kall hand och kalkylprogram, letade sig genom folket som ett osynligt stygn – och gav de flesta en nitlott, snyggt paketerad som “personligt ansvar.” Hon sa att jämlikhet var viktig, men hade svårt att hitta den i sin adressbok. Men jämlikhet var viktig för henne – och för hennes tredjedel av folket, de med korrekt postnummer, rätt värdegrund och helst hushållsbudget i Excel. Hon talade om rättvisa som en investering, men utdelning gavs bara till de som passade in i diagrammet. Resten fick hoppas på en plats i marginalen – eller knappt en fotnot i nästa reform, om de hade tur.

Flickan som aldrig svalt kunde numera känna en eufori – som om de hemska bojorna inte bara lossnat, utan fallit av med konfettiregn och fanfarer. Hon och partiet kände sig fria från etikens störningsmoment, som om förnuftets restriktioner varit en gammal fångdräkt. Nu kunde de äntligen visa vad de gick för: full fart framåt, oavsett karta, kompass eller kollektiv konsekvens. Nu låg framtiden som ett pengastinnt ljus över daggstänkta berg – så glänsande att solreflexerna verkade filtreras genom börskurser. Men bara ett fåtal fick stiga upp till höjderna; resten stod kvar i dalen med en broschyr om självförverkligande som saknade innehållsförteckning.

Snipp snapp slut – så var sagan slut. En saga där flickan som aldrig svalt till slut åt sig mätt på inflytande, men lämnade folket med tomma lunchlådor och ett ekande “valfrihet”.

Författare C.S Berglöv

En saga i tre delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3

Flickan som aldrig svalt insåg att halsstarrighet inte alltid gav avkastning. Hon lät envisheten mogna till taktisk princip – och efter många år på universitet, där hon förklarade Friedrich Hayek med hjälp av PowerPoint-effekter och räknade ut Milton Friedmans livslön i realtid, landade hon mjukt i ett nyliberalt parti. Här kunde hon ta med sig alla sina världar: kupongideologin från barndomen, gudsfruktan med undantag för empati, och en kärlek till foster som höll sig på heterosexuell bana. Det var som ett smörgåsbord av principer – med marknadspris på varje moral. Det var just det med moral och de nya bestämmelserna av dubbla måttstockar som passade henne perfekt. Hon blev genuint indignerad när det avslöjades att hon tagit ut dubbla ersättningar för boendet under sina första år i riksdagen—inte för att det var sant, utan för att någon ens vågade räkna efter. Dubbelmoral var inte ett misstag, det var en metod. Hon menade att transparens är bra – men bara på andras kvitton. När journalister frågade, svarade hon med siffror ingen förstod och med ett tonläge som antydde att sanningen var oekonomisk.

Flickan som aldrig svalt tog stora kliv framåt, som om karriärstegen vore indexjusterad för hennes ambition. Ministerposter erbjöds, och hon tog dem med samma självklarhet som man bokar en charter – helst med uppgradering. Men det var inte förrän den senaste utnämningen hon verkligen började bli varm i kläderna, och då helst skräddarsydda i ideologins tunnaste tyg. Hon bar sin makt som en plisserad kavaj: snyggt pressad, men med dragkedja för snabba reträtter. Fastän de aldrig behövdes – anfall är det bästa försvaret. Hennes makt var så absurt stor att hon kallade till sig matjättarna som om de vore dagisbarn. Hon förklarade, med ett tonfall som påminde om moralundervisning i lågstadiet, att de hade varit stygga – inte för att priserna skenade, utan för att deras pressträffar inte matchade den estetiska linjen i statsbudgetens kommunikation. Priserna fortsatte gå upp – men för henne var det mest ett tecken på framgång. Hon hade tydligen missat vad oligopol innebar under studietiden, möjligtvis för att det inte kom med lojalitetskort. Hon trodde konkurrens var något man uppnådde genom att bjuda in samma tre matjättar till olika rundabordssamtal, så länge de satt på olika stolar. Att priserna rörde sig som en skolad treklöver bekom henne inte – för i teorin hade hon ju redan reglerat marknaden med moral och powerpoint.

Författare C.S Berglöv

Motargument publicerar en saga i 3 delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3

Det var en gång en flicka som aldrig svalt. Hon utvecklade tidigt en talang för att omförhandla verkligheten – inte av nöd, utan av princip. Till vänner och ovänner delade hon ut sina två budord: ”Allt är för dyrt” och ”Ingen kostnad är helig”. Hon lärde barn på lekplatsen att ifrågasätta glassens marknadspris och såg extrapriser som en ideologisk kamp snarare än en tillfällig rabatt. Egentligen brydde hon inte sig om det. Men det lät väldigt bra i hennes öron att säga så—som om orden kom direkt från en ekonomipodd för narcissister med maktambitioner. Hon förstod tidigt att retorik var valuta, och att övertygelse kunde outsourcas så länge tonfallet lät beslutsamt. När hon sa att man borde pruta i butiken, var det inte för att spara pengar—det var för att se vuxna darra inför logiken hos en sjuåring med illusioner om budgetdisciplin.

Flickan som aldrig svalt, lärde sig tidigt i hemmet att älska Gud och kanske lite mindre Jesus, ifall hon skulle få ett infall att vara ärlig—för ärlighet var svår att balansera med familjens fromma konton. Gud stod för den långsiktiga planen, den eviga budgeten. Jesus däremot—han verkade mest vilja skriva av skulder. Och sådant kunde man inte bygga en karriär på. Hennes bön var ofta en förhandling, och nattvarden betraktades som ett prematurt lån på evig frälsning. Hon bad inte för frälsning, utan för ekonomisk tillväxt med gudomlig garanti. Hon älskade foster så länge det utvecklade sig till heterosexuella. Hon skrek på barrikaderna och i tv-studion att livet var heligt – kvinnorna som tidigare rest till Polen för aborter började sticka och virka igen, som om garnet kunde tråckla ihop en ny verklighet där deras kroppar inte var allmän egendom.

Författare C.S Berglöv

Motargument publicerar en saga i tre delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3

Men i de tidiga tjugoåren började riktandet kännas futtigt. Att hata en granne, en chef eller en främling i tunnelbanan var inte längre nog. Han ville mer. Något större. En idé att odla, ett mål att prägla ett helt samhälle med.

Så han började kalla sitt hat för vision. Inte längre en känsla, utan en kraft. Ett ljus, som bara han kunde se. Och folket, som aldrig riktigt lyssnat förut, började nu höra honom klarare än någonsin.

Av en slump — eller kanske ödet självt — mötte han dem på universitetet. De var som han: utmärglade på kärlek men överflödande i förakt och vrede.

De kände igen något i varandras blickar. En eld som inte värmde, utan förtärde. Tillsammans började de sätta ord på det som tidigare bara varit känslor — vrede blev retorik, bitterhet blev doktrin. De kallade det sanning. De kallade det uppvaknande. Och de spred det som eld i torrt gräs. De lovade varandra dyrt och heligt att aldrig visa sina rätta ansikten förrän de verkligen hade kontroll. De lovade folket att de kunde rida på deras ryggar tills de låg i deras magar.

Och folket log, för de förstod inte. De hörde orden men vävde dem till drömmar om frihet, om framtid, om ett hem som inte längre darrade av rädsla. De ville tro. Pojken, han som bara kunde hata, såg på från skuggorna. Han såg deras löften som dolkar, vassa och blanka, gömda bakom guld och gloria.

Motargument publicerar en saga i tre delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3

Det var en gång en pojke som bara hade en enda känsla — hat. När de andra barnen var ute och lekte kull i solskenet och byggde kojor bland syrénbuskarna, satt han ensam på sin kammare och hatade.

Han hatade stenar som låg snett, gungor som gnisslade falskt, och skosnören som smet ur öglorna som om de ville honom illa. Inget var för litet för att väcka hans vrede — en viskning kunde bli ett vrål i hans bröst, en skugga kunde bli ett hot.

Det fanns inget större för honom än själva hatet. Redan i skolans första darriga år lärde han sig detta: att hata skulle bli hans väg till storhet.

Inte att förstå. Inte att förlåta. Bara att hata. Han samlade på oförrätter som andra samlade snäckor — verkliga, påhittade, obetydliga. Ju mer han hatade, desto starkare blev han. Och desto mindre blev världen omkring honom.

Under tonårstiden insåg han något avgörande: att hatet blev mäktigare när det fick ett ansikte. Det räckte inte längre att bara hata planlöst – nej, han ville sikta, rikta, pricka. Det kunde vara läraren med trötta ögon, pojken med för många vänner, flickan som log mot världen. Allt som verkade tryggt eller älskat störde hans inre kompass. Och just därför ville han förstöra det.

En saga i tre delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3

Vägen var utstakad för den skenheliga flickan. Alla såg fallgroparna —men inte hon. Hon marscherade och poserade glatt framför tanks i främmande land. Hon gick på bröllop hos en konkurrerande partiledare, och när en fotograf hoppade fram kunde hon inte låta bli att göra djävulstecknet—av misstag, förstås. För den heliga flickan var alltid lojal med den hon senast kom överens med, en vandrande profet av principer som justerades vid behov.

När hon beseglades med lögner viftade hon bara bort dem som flugor. Ingen kunde påstå att hon var ärlig, men ändå satt hon där, med de farliga ingredienserna som alla i hennes närhet måste ha sett tidigt — en cocktail av charm, målmedvetenhet och en total brist på tvivel. Och ändå, när hon, drottningen, gled in, så tystnade alla hennes kritiker. Inte av övertygelse, utan av något större, något djupare. Det var inte rädsla, nej, det var något mer förfinat: en inlärd reflex, en förståelse av att makt inte behöver ha rätt, den behöver bara ha volym.

Det som aldrig bekymrade henne—aldrig någonsin—var hennes arv. Det låg där som en grundsten, en oföränderlig sanning, ristad i slagord och bekväma dogmer. Det rasistiska manifestet, hennes språngbräda till de okunniga och hatiska, var inget att dölja. Det var snarare ett verktyg, en karta till makten, en vägledning för de som hellre sökte enkla fiender än svåra svar.

När inget annat hjälpte, fanns det alltid Guds ord—livets ord—för henne. De var hennes sköld, hennes svärd, hennes ursäkt och hennes försvar. Orden behövde inte vara hennes egna, de behövde inte ens vara begripliga. De räckte bara att uttalas, att delas som ett heligt eko, som en välsignelse för de troende och en dom för de förlorade.

Hon visste att Gud talade genom henne när hon talade i tungor—fast riktigt säker borde hon kanske inte vara. Orden vällde ur henne som en flod, obegripliga för alla utom de mest hängivna. Att ifrågasätta var att häda, och att häda var att förneka det gudomliga. Så hennes budskap blev heligt, hennes stavelser en sanning, och ingen vågade påpeka att de lät mest som ljudet av en dåligt inställd radio.

Om hon hade bestämt sig för något, så genomförde hon det. Det låg i hennes blod, en genetisk välsignelse från församlingens präster, de som visste att beslutsamhet var den högsta formen av tro. Tvivlet var en synd, eftertanke en onödig lyx. Det var därför hon aldrig tvekade, aldrig backade—inte när hon marscherade in i maktens salar, inte när hon formulerade lagar, och definitivt inte när hon tog sig rätten att tolka Guds vilja som hon själv behagade.

Författare C.S Berglöv