Etikettarkiv: krönika

Kristersson (M) ljuger om bidrag

Gästkrönika av C.S Berglöv

Ulf Kristersson talar om att man kan ”stapla bidrag på bidrag” som om Sverige vore ett tropiskt skatteparadis för latmaskar med barnvagn. Han får det att låta som att socialtjänsten delar ut pengar i högar, bara du har rätt efternamn och fel arbetsmoral. I verkligheten är försörjningsstöd en byråkratisk labyrint där varje krona kräver förnedring, dokumentation och en moralisk striptease inför handläggaren.


Samtidigt kliver Elisabeth Svantesson fram och påstår att 1 200 000 svenskar inte klarar sin försörjning. En siffra så groteskt uppblåst att den inkluderar studenter, sjukskrivna, deltidsarbetande, pensionärer och förmodligen även folk som glömt sin plånbok hemma. Det är inte statistik – det är ett retoriskt massutskick av skuld, designat för att få dig att skämmas för att du inte är miljonär.

Det här är inte politik. Det är en teater där välfärden får spela skurk, och varje människa som söker hjälp är en misstänkt. De klär ut trygghet till parasit och låtsas att varje bidrag är en belöning för passivitet.

Kristersson talar som om bidrag vore en livsstil. Svantesson räknar som om varje människa utan heltidsjobb är ett hot mot nationens själ. Det är inte bara ohederligt – det är en aktiv demonisering av vanliga människor som försöker överleva.

Och medan de staplar sina påhitt på varandra, står vi med en regering som bygger sin verklighetsbeskrivning på retoriska kulisser. Det är inte längre frågan om vad som är sant – utan om vad som låter mest skrämmande i en rubrik.

Sagan om pojken som ville bli ett varumärke 4

En saga i fyra delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Så pojken som ville bli ett varumärke steg fram, omgiven av kameror, konfetti och en obskyr kvinna som enligt pressmeddelandet “delade hans vision om självförverkligande via strukturerad egoism.” Tillsammans lanserade de något nytt – ett parti, men egentligen mer av en livsstil med rösträtt. Till en början såg det ut som ett kristet välfärdsparti – ungefär som KDS innan. Det såg ut som ett välfärdsbygge. Men bakom loggan låg fakturerabar barmhärtighet. Empati, på offert. Solidaritet, efter godkänd kreditprövning

Det var ingen som berättade för pojken som ville bli ett varumärke, att det redan fanns tre-fyra versioner av hans idé – samma ideologi i olika kulörer, samma ego med olika fonter. När projektet kollapsade var det inte dramatik, det var återgång. Han kallade det en ”reflektionspaus”, men det lät mer som refrängen från Hoola Bandoolas ”Vem kan man lita på?” – ekot av en tro som aldrig riktigt fäste.

Ensam satt pojken som ville bli ett varumärke, vid sin kulturkanon, den han försökt branda om som nationell självrespekt, och såg råttorna springa in och ut. De bar med sig rester av manifestet, några trasiga slogans, och en halvfull idé om att självförverkligande borde kunna bli folkbokfört. Och han insåg: Att bygga ett varumärke är en sak. Att vara någon att lita på – det är helt annan logik.

Såvitt man vet sitter han fortfarande vid sin kanon som det kända varumärket med puls.

Snipp snapp slut så var sagan slut.

/C.S Berglöv

Sagan om pojken som ville bli ett varumärke 3

En saga i fyra delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Pojken som ville bli ett varumärke var återfödd – inte som människa, utan ett konto med puls. Han hade testat folkets språk, maktens kulisser, moralens teater – men allt ledde tillbaka till hans sanna syfte: att bli snuskigt rik. Inte rik för trygghet. Rik för dominans. Han var vinstmarginalens Messias, med avkastning som evangelium och balansräkning som bekännelse.

Trots stora båtar, snabba bilar och livsstil som doftade prestationsångest i premiumformat, saknades det avgörande – uppmärksamheten var inte maximal.

Alla visste vem pojken som ville bli ett varumärke var. Det räckte med förnamnen, ibland bara en silhuett i motljus, och människor nickade igenkännande – som inför en känd aktiekurva.

Men för honom var det otillräckligt. Att vara igenkänd räckte inte. Han ville bli referensram. Inte synas – utan förväntas. Inte omnämnas – utan antas. Han ville bli den osynliga handen som smekte varje agenda, varje paneldebatt, varje affärslunch.

I ett historiskt ögonblick som han själv kallade “nationens andliga reboot,” trodde han att hela landet ställde sig i givakt. Vissa trodde han vinkade med flaggor, fast de bara hängde ut tvätten. Andra justerade volymen på Tv: n. De flesta scrollade förbi – men han såg bara beundran. inte multiplicerad, inte exponentiell – utan upphöjd till roten med tio. Minst.

/C.S Berglöv

Sagan om pojken som ville bli ett varumärke 2

En saga i fyra delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Så pojken som ville bli ett varumärke, gjorde det enda rimliga: han gick med i ett parti. Ett ideologiskt bygge som egentligen var hans motsats – fullt av kollektiva tankar, solidaritetsplakat och folkbildning som luktade svett snarare än parfym. Men han log, han pitchade, och partiet behövde ett ansikte utåt med glow. Det blev ett strategiskt giftermål mellan förtroende och förpackning, eller mera som ett varumärke.

När varumärket hade börjat tala för sig självt, ville pojken inte bara bli igenkänd – han ville bli omöjlig att ignorera. Kändisskap räckte inte; det behövde förvandlas till kulturkapital. Så han gjorde det enda logiska för en person som betraktade verkligheten som en produktionsyta: han gick in i en reality-show.

Inte vilken som helst – utan den där de mest obekväma människorna tävlade om att vara mest autentiska, samtidigt som de regisserades av en social medie-strateg bakom kulisserna. Han vann givetvis. Inte för att han var älskad – utan för att han förstod dramaturgens algoritmer bättre än juryn.

Efter det fanns pojken som ville bli ett varumärke överallt. På folks läppar, i deras flöden, till och med i deras undermedvetna när de vaknade mitt i natten och undrade om “självledarskap” var en diagnos. Dörrar öppnades. Men inte automatiskt – de hade redan stått där, han behövde bara rätt kläder, rätt tagline och en entourage som liknade ett management-bolag i konfirmationskostym. Han gick igenom dem. Inte med ödmjukhet, utan som en aktie som precis splittrats: högre värde, fler investerare, och en slogan som lät som ett citat ur en motivationskalender dopad med testosteron.

/C.S Berglöv

Sagan om pojken som ville bli ett varumärke 1

En saga i fyra delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Det var en gång en pojke som ville bli ett varumärke; en symbol för rikedom och självhävdelse. Det sägs att det började redan på BB, där de andra nyfödda sneglade över sina kuvöser och insåg: han var inte född, han var lanserad. Med navelsträngen som limited edition-accessoar och ett leende som doftade logotyp, låg han där – redo att erövra världen, en KPI i taget.

Personalen viskade: “Han sover inte – han pitchar.” Hans första skrik tolkades som ett trailerljud för kommande storverk. Och när han rapade efter mjölken lät det som en teaser för en moralisk omstöpning på entreprenad.

Det var en gång en pojke som ville bli ett varumärke – inte ett barn, inte en vän, inte ens en människa i traditionell mening, utan en logotyp med puls. Redan i skolan insåg han att alla vägar var framkomliga – särskilt de som gick över andras ryggar. Genvägar blev hans motorväg. Skolgången? En hinderbana han sprang igenom med spikskor av charm och cynism.

När han begick sitt första rån kändes det inte som ett brott. Det var mer som en investering med fysisk närvaro. Det var inte stöld – det var strategiskt kapitaluttag. Och när han senare opererade som riskkapitalist insåg han att det bara var samma metod i ny kostym: ta något, ompaketera det, sälja det tillbaka som vision. Skillnaden var bara att han bytte rånarluva mot vinröd kavaj. Konsekvensen blev dock ett par ovälkomna rubriker och en tillfällig exil – en seglats, säger vissa, men det var egentligen PR: en oceanisk omstart med havsbris och mediestrategi. Där ute insåg han att det som saknades inte var pengar, utan legitimitet. Inga fler rubriker om ego – nu behövdes etik, gärna i kostym.

/C.S Berglöv

Sagan om pojken som var ogin 4

En saga i fyra delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Pojken som var ogin stod där i slottet, omgiven av sina likasinnade — inte från orten, men med en lika stark känsla av revanschbegär. De hade inte vunnit på idéer, utan på indignation. ‘Nu ska det bli ordning’, skrek de, som om samhället vore ett stökigt pojkrum med fel tapeter och för mycket mångfald.

Avtalet de fick igenom var inte skrivet — det var stuvat. Som en överkokt kompromiss där principer ersatts med paragrafer av moralpanik och punktlistor på vilka som borde få mindre liv. Det luktade inte politiskt — det stank auktoritet, instängd i konservburken ‘Nationell trygghet™️‘.

Pojken log. Här, i maktens sal, kunde han äntligen reglera verkligheten. Och inget sa ‘framgång’ som en regeringspost byggd på missnöje och megafonretorik. Nu var det deras tur att bestämma vad som var normalt — och vad som borde deporteras ur debatten.

Pojken som var ogin visste att det bara var början. De hade inte vunnit ett val – de hade vunnit rätten att riva. Ett samhälle skulle nu raseras med precision: värderingar krossas, rättigheter omförhandlas, normer omformas som vore de ett gäng gamla konservburkar med bäst före 1942.

Deras rike skulle inte bygga på gemenskap, utan på lydnad. Deras lagar skulle inte skydda, utan sortera. Deras privilegier var inte diskreta – de var högljudda, vädrade som fanor i vinden, skräddarsydda för dem som tyckte att frihet var okej så länge den såg ut som dem själva.

Det var inte en demokrati som de ville förvalta. Det var en berättelse de ville skriva om – helst utan kapitel om solidaritet, sexualitet och självbestämmande.

Snipp snapp slut så var sagan slut.

PS: Använd din röst i september nästa år. Lyssna på Jörgen Astonson: Sluta rösta på idioter.

/C.S Berglöv

Sagan om pojken som var ogin 3

En saga i fyra delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

När de kom in i riksdagen bytte de fanor mot formulär, och testballonger blev lagförslag. Skulle Ahmed tvingas till folkmusiklektioner? Borde köttbullar få skyddad ursprungsbeteckning? Var det dags att kriminalisera hummus?

De fyras gäng hade inga svar, bara megafoner. Och i ekot från deras utspel dränktes nyanserna, komplexiteten, verkligheten. Allt som inte passade in i den förskönade berättelsen om ett Sverige som aldrig funnits — men som de nu krävde tillbaka, på bekostnad av alla andra. Historieböckerna var nästa offer. Inga avvikare i pastell, tack.”

Pojken som var ogin älskade kvinnor så mycket att han satte dem högt – helst utom räckhåll. Det var inte misogyni, sa han, bara biologi. Alla som inte var som honom var ‘onaturliga’, vilket han tydligt förklarade med diagram från 1853.

Pojken som var ogin visste allt om kärlek — så länge den följde manualen han klottrade på insidan av sin egen osäkerhet. någon gång mellan puberteten och partimötet. När folk började älska utan att först fråga honom om kön, roll och reproduktionsplanering, blev han nervös.

Andras sexualitet störde ordningen. Inte för att den var skadlig, utan för att den inte gick att stämpla med ‘godkänd enligt tradition’. Han började tala om moral, om biologi, om ansvar — som om friheten att älska någon annan krävde tillstånd från just honom.

Att människor kysser fel, känner fel, lever fel – det blev ett hot mot nationens kärnvärden. Och ju mer han försökte tygla det, desto mer påminde det honom om att han varken kunde kontrollera begär eller förstå glädje som inte var hans egen. Det var inte hat, sa han. Bara en försiktig önskan att alla skulle sluta vara så förbannat fria.

/C.S Berglöv

Sagan om pojken som var ogin 2

En saga i fyra delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Pojken som var ogin fick nya ogina vänner på gymnasiet. De fann varandra i tysthet — som om en särskild sorts själ kände igen sin spegel i en annan. De satt ofta tillsammans i hörnen av klassrummet, med böcker vars pärmar bar gamla riksvapen och kartor över imperiet som sedan länge fallit.

De talade lågmält men intensivt, om dagar då folk visste sin plats, om marscher och minnesmärken, om ordning. Deras blickar sökte inte samtal — bara samtycke. Det var viljans triumf de sökte — djupt inombords, i deras stukade bröst. Inga fanor vajade. Inga tal hölls. Det var tyst — men tungt. De bar sina drömmar som gamla medaljer, nött i kanten, men fortfarande skinande i skuggan. Det var inte hopp de närde, utan en övertygelse: att världen hade svikit, och att de, om än få, visste bättre.

Pojken som var ogin blev än mer så när han nådde universitetet. Här fanns fler som han — om inte mer radikala. De samlades i tysta grupper, inte i protest utan i övertygelse. Deras samtal kretsade kring begrepp som andra undvek, och böcker som sedan länge låg på historiens förbjudna hyllor. En av dem sägs ha burit Mein Kampf i bakfickan — inte som läsning, utan som identitet. Det var här, bland tegelväggar och bomberjackor, som pojken fann dem han kallade de viktiga. En från Tyskland, med blick som is och röst som stål, och en annan från Blekinges skogar — tyst, vaksam, med fingrar som trummade mot idéer.

Pojken som var ogin bildade de fyras gäng. En kvartett i missnöjets moll, förenade av en vision: ett Sverige där allt var bättre förr — innan folk slutade vara blonda och började ställa frågor. Med lögner som drivmedel och svek som språk drev de fram, megafoner stora nog att överrösta både fakta och folkbildning.

/C.S Berglöv

Sagan om pojken som var ogin 1

En saga i fyra delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Det var en gång en liten ogin pojke. Gladlynt, som tagen ur en Edvard Persson-film. Han vinkade till förbipasserande, kepsen på sned — ett barn av skånsk sol och sommardoft.

Men det ingen såg, inte till en början, var hur mörkret långsamt sänkte sig omkring honom. Han trivdes där — i den kalla, dunkla källaren där vinden aldrig nådde och ljuset stannade vid dörren.

Han sa att han såg klart i skuggorna. Som om mörkret viskade till honom på ett språk bara han förstod. De andra barnen såg ingenting. De rörde vid det han rört vid, lekte med det han lekt med — ovetandes om att varje yta bar ett svärtat spår. Han såg det. Och det gjorde honom nöjd.

Pojken som var ogin älskade skolan. Inte för kunskapen — utan för möjligheten att spela kamrater mot varandra. Han trivdes i triangeldramat av viskningar och antydningar, där vänskap var ett spelbräde och reglerna skrivna av honom själv. De som han inte kom åt med list – de hade han redan på sin svarta lista. Ett litet häfte, mentalt eller verkligt, där namn ristades in under rubriken: ”De ska få tillbaka.” Oförrätter som aldrig varit några — men i hans värld var hämnd en rättighet.

/C.S Berglöv

Sagan om pojken som visste fast han inte visste 4

En saga i fyra delar av författare C.S Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Pojken som visste allt men inte visste, hade halsstarrigt deklarerat att nu måste hårda tag genomföras plus en massa nya krav. De nya svenskarna måste prestera bättre även om de gjorde det redan – de måste bli mycket bättre. Hans chef påstod att passet inte bara var en resehandling. Det borde betyda att de var sanna patrioter. Ett svenskt pass, sa han, borde bära med sig en känslomässig garantiförklaring, en lojalitetsindikator och helst också en bild på innehavaren med ett litet svenskt flaggfilter över ansiktet. I en promemoria föreslogs att varje passansökan skulle kompletteras med en medborgarskapsuppvisning: ett slags folkhemsprov, där man bedömdes i tacksamhet, tystnad och förståelse för flertalet. Pojken antecknade inget. Han visste redan att detta var början på något de kallade framtid – men som mest liknade en noga utformad cirkelgång.

När pojken som visste allt men inte visste, äntligen fick statsrådsposten han hade önskat sig hela tiden, så kom katastrofen. Han hade i sitt första beslut bannlyst extremism – i allmän mening. Men han glömde skriva ut vilka sorters extremism han menade: islamistisk, kommunistisk, socialistisk, darwinistisk, och filantropisk. Det sipprade ut som sirap; en kletig massa om att hans son var aktiv i en klubb. Men inte vilken klubb som helst, utan medlemmar som förnekat att förintelsen ägt rum, bland annat. Men journalisterna var tysta som möss. De smög runt storyn som om den vore ett sovande lejon, och valde att fokusera på vädret i stället. Högerfolket som tidigare varit beredda att sätta trettonåringar i fängelse våndades nu över att en snart myndig person hängdes ut. Det sades i studio efter studio att “familjen måste få vara ifred”, att “ungdomar söker sig till olika miljöer” och att “man kan inte döma ett barn efter dess klubbval”. Samma röster hade året innan föreslagit att ungdomsbrott borde besvaras med fängelse med vatten och bröd. Det var nu en stor skillnad, enligt dem

Nu stod pojken som visste allt men inte visste. Nu visste han inte och hade inte ens köpt en toblerone.

Snipp snapp slut så var sagan slut.

/C.S Berglöv