Motargument publicerar en saga i tre delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3

Det var en gång en pojke som bara hade en enda känsla — hat. När de andra barnen var ute och lekte kull i solskenet och byggde kojor bland syrénbuskarna, satt han ensam på sin kammare och hatade.

Han hatade stenar som låg snett, gungor som gnisslade falskt, och skosnören som smet ur öglorna som om de ville honom illa. Inget var för litet för att väcka hans vrede — en viskning kunde bli ett vrål i hans bröst, en skugga kunde bli ett hot.

Det fanns inget större för honom än själva hatet. Redan i skolans första darriga år lärde han sig detta: att hata skulle bli hans väg till storhet.

Inte att förstå. Inte att förlåta. Bara att hata. Han samlade på oförrätter som andra samlade snäckor — verkliga, påhittade, obetydliga. Ju mer han hatade, desto starkare blev han. Och desto mindre blev världen omkring honom.

Under tonårstiden insåg han något avgörande: att hatet blev mäktigare när det fick ett ansikte. Det räckte inte längre att bara hata planlöst – nej, han ville sikta, rikta, pricka. Det kunde vara läraren med trötta ögon, pojken med för många vänner, flickan som log mot världen. Allt som verkade tryggt eller älskat störde hans inre kompass. Och just därför ville han förstöra det.

En saga i tre delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3

Vägen var utstakad för den skenheliga flickan. Alla såg fallgroparna —men inte hon. Hon marscherade och poserade glatt framför tanks i främmande land. Hon gick på bröllop hos en konkurrerande partiledare, och när en fotograf hoppade fram kunde hon inte låta bli att göra djävulstecknet—av misstag, förstås. För den heliga flickan var alltid lojal med den hon senast kom överens med, en vandrande profet av principer som justerades vid behov.

När hon beseglades med lögner viftade hon bara bort dem som flugor. Ingen kunde påstå att hon var ärlig, men ändå satt hon där, med de farliga ingredienserna som alla i hennes närhet måste ha sett tidigt — en cocktail av charm, målmedvetenhet och en total brist på tvivel. Och ändå, när hon, drottningen, gled in, så tystnade alla hennes kritiker. Inte av övertygelse, utan av något större, något djupare. Det var inte rädsla, nej, det var något mer förfinat: en inlärd reflex, en förståelse av att makt inte behöver ha rätt, den behöver bara ha volym.

Det som aldrig bekymrade henne—aldrig någonsin—var hennes arv. Det låg där som en grundsten, en oföränderlig sanning, ristad i slagord och bekväma dogmer. Det rasistiska manifestet, hennes språngbräda till de okunniga och hatiska, var inget att dölja. Det var snarare ett verktyg, en karta till makten, en vägledning för de som hellre sökte enkla fiender än svåra svar.

När inget annat hjälpte, fanns det alltid Guds ord—livets ord—för henne. De var hennes sköld, hennes svärd, hennes ursäkt och hennes försvar. Orden behövde inte vara hennes egna, de behövde inte ens vara begripliga. De räckte bara att uttalas, att delas som ett heligt eko, som en välsignelse för de troende och en dom för de förlorade.

Hon visste att Gud talade genom henne när hon talade i tungor—fast riktigt säker borde hon kanske inte vara. Orden vällde ur henne som en flod, obegripliga för alla utom de mest hängivna. Att ifrågasätta var att häda, och att häda var att förneka det gudomliga. Så hennes budskap blev heligt, hennes stavelser en sanning, och ingen vågade påpeka att de lät mest som ljudet av en dåligt inställd radio.

Om hon hade bestämt sig för något, så genomförde hon det. Det låg i hennes blod, en genetisk välsignelse från församlingens präster, de som visste att beslutsamhet var den högsta formen av tro. Tvivlet var en synd, eftertanke en onödig lyx. Det var därför hon aldrig tvekade, aldrig backade—inte när hon marscherade in i maktens salar, inte när hon formulerade lagar, och definitivt inte när hon tog sig rätten att tolka Guds vilja som hon själv behagade.

Författare C.S Berglöv

En saga i tre delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3

Sagan om den skenheliga flickan började egentligen i hennes mammas mage. De älskade foster — bara det inte blev gay eller något annat hemskt pronomen. Men det blev aldrig deras dotter, fastän hon tidigt hade ett hjärta av cement. Omgavs hon med kärlek? Absolut—men endast på hennes villkor. Fast det var nog inte riktigt sant. Det var snarare pastorn i församlingen som bestämde villkoren, för han visste att sann kärlek krävde rätt åsikter, rätt uppförande och framför allt—rätt typ av frälsning.

Hon var otålig redan från början. Hon ville inte vänta på den stora Gudens gåvor efter döden. Dem ville hon ha direkt, helst igår. Under hela hennes uppväxt var samhället en monokultur av en enda sanning. Hon fann trygghet i framgång, i rena, obefläckade A-betyg. B var acceptabelt, men fallande betyg tydde på att Djävulen eller — ännu värre — någon sosse hade nästlat sig in i hennes liv.

Mycket tidigt kände hon sitt kall till Jesus och Gud. Den vägen var inpräntad och självklar, och varken hon eller hennes heliga bröder och systrar ville leva i armod. Framgång i detta liv skulle bereda vägen till himlen. Hon visste att de som saknade hennes tro var för evigt fördömda i helvetet, och därför behövde hon inte ta hänsyn till dem i detta liv. Deras skrik och lidande var redan förutbestämda, deras öde förseglat. För henne brann de redan — så varför slösa barmhärtighet på förlorade själar?

När hon tog sina första steg ut i livet gjorde hon det med en självklarhet, en gudomlig rätt att ta plats—oavsett om hon armbågade sig förbi andra. Hon var inte ensam. Hon fann snart en helig skara av lika orubbliga själar, människor som högljutt proklamerade sin kärlek till Jesus men med en märklig blindhet för hans läror. Kärlek till sin nästa var en vacker idé, men mest i teorin. För när tron kunde användas som ett vapen, varför nöja sig med att vända andra kinden till?

Det som kom att bli avgörande för den skenheliga flickan var när en släktings akuta behov av hemtjänst trängde sig på. Plötsligt kom verkligheten obehagligt nära. Hur kunde en person med en given biljett till himlen behandlas som vem som helst? Nej, detta var ett tecken! En prövning! En uppmaning från ovan! Hon avbröt sina studier omedelbart och kastade sig in i politiken—ett högre kall än utbildning, för här kunde hon forma lagar som säkerställde att alla heliga fick sin rättmätiga väg till paradiset.

Men att säkra de heligas väg krävde finansiering, och det var då hon mötte en riskkapitalist med ett varmt leende och en kall kalkylator. ”Gud belönar de trogna,” sa han, ”och inget visar trofasthet bättre än ett välplanerat investeringsavtal.” Så föddes den gudomliga fonden, en ekonomisk välsignelse som säkerställde att de rättrogna kunde leva i överflöd medan de fördömda fick förbli… fördömda. För varför kasta pärlor åt svinen när de ändå brinner i evigheten?

Författare C.S Berglöv

En saga i tre delar av C.S Berglöv

Länk till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3

De kallades lobbyister, men det lät för snällt. I praktiken fungerade de som arkitekter av underminering – skickliga i retorik, välklädda och alltid med ett färdigt dokument till hands. De visste exakt hur man smög in särintressen genom dörrar som kallades samråd.

Mitt i allt kaos befann sig den långa och förvirrade pojken. Hans namn stod i dokument, i pressmeddelanden, i avtal och i protokoll – lånat, töjt, missbrukat. Så många gånger hade han “gått i god”, “ställt sig bakom”, “säkrat ett flertal förutsättningar” att han till sist knappt mindes vad han själv hette.

Han kunde höra sitt eget namn nämnas i radio, citeras i debatter – men det lät som någon annan. Som ett eko från en version av honom som för länge sedan tystnat. Och kvar stod han, namntecknare utan innehåll. Ett garantibevis för något han inte längre trodde på.

Till sist satt han bakom sig själv, som en skugga av ett jag han inte längre kände igen. Allt var förbi – illusionerna, lojaliteterna, lögnerna han trott var kompromisser. Det enda som återstod var rädslan.

Inte rädsla för förlusten av makt, utan för eftermälet. Tänk om det blev hans namn som brändes in i fotnoten där det stod att den långa och förvirrade pojken, en gång kallad liberal, var den som till slut satte kniven i frihetens hjärta.

All stolthet var försvunnen. Kvar fanns bara klar sikt: den råa, kalla egoism som han tidigare kallat realism. Nu såg han den – obarmhärtigt tydlig, oförneklig.

Han viskade, knappt hörbart: “Min Gud. Vad har jag gjort.”

Snipp snapp slut så var sagan slut.

Författare C.S Berglöv

En saga i tre delar av C.S Berglöv

Länk till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3

Och märkligt nog trivdes han där, i slottets dunkla gemak, där glasen klirrade och principerna långsamt förångades. Han tyckte om stämningen. Särskilt kvällarna med just honom – den han en gång fruktade mest. De tömde flaskor som om det vore en ideologisk rening. Han ville vara hans vän, inte hans fiende. Så han kröp. Och han söp.

Det var inget samarbete längre. Det var underkastelse, maskerad till gemenskap.

När röken hade skingrats och slottsavtalet var underskrivet med välsmort språk och darrande principer, reste sig den långa och förvirrade pojken framför kamerorna. Med rak rygg och trötta ögon förklarade han: “Jag är fortfarande den liberala garanten.” Det lät som en förklaring, men kändes mer som en bön.

Ingen sa emot. Ingen instämde. De flesta undvek hans blick, som om tystnaden var ett gemensamt kontrakt. Han var ensam om den uppfattningen. Men han upprepade det ändå – som om själva upprepandet kunde förvandla det till sanning.

Den långa och förvirrade pojken visste – med en tyst, obehaglig visshet – att om varje paragraf i avtalet blev verklighet, då skulle inget av det han en gång trodde på finnas kvar. Ingen liberal demokrati, ingen frihetsprincip att hålla sig i. Bara skalet, dekoren.

Och ändå talade de på slottet om historiska vingslag, om ansvarsfullt ledarskap. Men det var inte historiens andedräkt som svepte genom rummen – det var den sjukliga repressivitetens tunga andetag, steg för steg, beslut för beslut.

Det var inte friheten som vann mark. Det var kontrollen, paketerad i saklighetens språkdräkt.

Men det började inte här. Det började för över trettio år sedan, när något smög sig in i samhällskroppen med ny retorik och gamla intressen – det nyliberala. Det som sades handla om frihet men som långsamt försköt tyngdpunkten: från rättigheter till krav, från samhällsansvar till självoptimering.

Det gamla kravet på beslutsfattare – att skapa trygghet, jämvikt, mening – förvandlades till ett kravsamhälle där medborgarna förväntades bära både skuld och lösningar. Och ännu hårdare drabbade det dem som ännu inte hunnit bli medborgare. De som bara fick plats i berättelsen som kostnader, inte människor.

Sanningen var att det inte bara handlade om politiska val eller värderingsförskjutningar. Under ytan pågick en långsam sammanblandning – av ekonomiska intressen, inflytanden och ambitioner som lärde sig att gömma sig i välfärdens skuggor. De parasiterade på det gemensamma som om det vore ett oskyddat byte. Och de hade betalda drängar.

Författare C.S Berglöv

En saga i tre delar av C.S Berglöv

Länk till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3

Det var en gång en lång och förvirrad pojke. Fastän han var stor och lång redan som sjuåring hade han svårt att hålla balansen – både på cykeln och i tanken. Han pratade ofta som om han höll ett tal, men ändrade åsikt snabbare än reklampauserna på TV.

Lärarna sa att han var “resonabel men rastlös”. Han kallade det nyfikenhet, men i själva verket var det något annat: en benägenhet att låna andras övertygelser som om de vore böcker på biblioteket – och sällan någon återlämning.

Redan som tioåring gick han med i det lilla, pytte lilla liberala partiet. Friheten var det som lockade – själva ordet lyste som en kiosk med öppet dygnet runt. Men han var inte riktigt på tå. För nu var det inte bara liberalism, utan nyliberalism. Han tänkte: det måste ju vara samma sak – bara ett ord framför, som att lägga “extra” på en milkshake eller “super” på en hjälte.

Han märkte inte hur friheten började komma med villkor. Att valfrihet blev till kundval, att ansvar blev till avskaffade skyddsnät, att solidaritet tystnade som en subventionerad kulturscen. Men han log ändå, klädd i sin för stora kavaj och blå knapp med partiets logga. För han hade ju friheten på sin sida. Trodde han.

Men långt inne i hans själ gnagde något. Det var den “lille mannen” – inte en ängel på axeln, men ett slags inre figur med stadig röst och envis blick. Den där rösten som viskade om rätt och fel, även när applåderna dånade åt annat håll.

Hans lilla liberala parti hade hittat muskler i nya allianser. Som en järnhård axelpakt smidd i pragmatismens namn – där varje leende över det ideologiska minfältet gömde en kalkylerad kompromiss. De kallade det samarbete. Han kallade det något han inte ville säga högt. För partierna de lutade sig mot – de skrämde honom. Speciellt ett av dem.

Det var inte bara retoriken, som fick det att isa längs ryggraden. Det var det där i ögonen på deras företrädare. En glimt som inte ville något med friheten – bara med makten över den.

Om den långa och förvirrade pojken hade varit verksam för femtio år sedan, då hade han sluppit det han nu tvingades kalla “partnerskap”. Då fanns fortfarande en spärr – inte bara i riksdagen, utan i ryggraden.

Men tiden hade snurrat framåt, och nu stod han där som den liberala garanten – inte av frihet, utan av normalitet. När det nya blocket intog slottet, efter att lite oväntat ha vunnit valet, log han stelt på pressbilderna. Han såg ut som någon som just insett att han gett sitt namn till ett lån han inte längre kontrollerade.

Men den långa och förvirrade pojken tystade den “lille mannen” en gång för alla. Det var inget gräl – bara en utdragen suck, som när man stänger en bok man vet att man aldrig kommer läsa om. Samtidigt började han se friheten som något obskyrt, nästan mytologiskt – en produkt för ideologiska vykort snarare än verkliga budgetförhandlingar.

Han kallade det realism, och han bar den som en rustning. Paradigmskiftet han en gång famlat i, hanterade han nu till fulländning. Ingen kunde längre säga var kompromissen slutade och han själv började.

Den långa och förvirrade pojken drogs med, svept som ett höstlöv i en storm av kompromisser. Han kapitulerade, område för område. Till sist fanns inget kvar att dra sig ur – bara utrymmet mellan verklighet och självbild.

Författare C.S Berglöv

Motargument publicerar en saga skriven av C.S. Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Pojken stod ofta och blickade mot himlen, som om stjärnorna där uppe var symbolen för hans framtid. Han visste exakt vart han ville — till toppen, till tronen, till ordförandeposten i partiet som varit hans självklara val från början. Det var ett parti som alltid hade motsatt sig förändring, som alltid hade kämpat mot varje stor reform sedan den liberala demokratin tog sitt första andetag. För honom var det en ideologisk karta, en väg mot en värld där vissa lyfte, medan andra krossades under tyngden av systemet.

Han hade växt upp med den melodin, den osynliga men obevekliga takt som styrde hans steg. Han hade lärt sig att se samhället som en balansvåg där det fanns vinnare och förlorare — och han skulle alltid vara på den vinnande sidan. När han gick genom korridorerna av makten, när han skakade händer och viskade löften, vävde han sin egen framtid med en precision som få kunde ana.

Men det pojken aldrig skulle erkänna, aldrig ens låta en skugga av en tanke röra vid hans ansikte, var den tysta njutningen han kände när han såg sina idéer bli verklighet. De där grumliga tankarna, de där visionerna om fattigdom och utsatthet som han inte såg som tragedier — utan som nödvändiga delar av en värld han ville bygga. När socialförsäkringsministeriet började följa den linje han skissat upp, såg han inte offren. Han såg en triumf.

Och horisonten låg ännu öppen för honom.

En dag öppnades himlen — eller så upplevde han det. Det var som om ödet själv lyfte honom mot maktens hjärta, som om alla hinder han smidigt hade passerat nu låg bakom honom. Men sanningen var mindre storslagen: han var den sista kvarvarande kandidaten. De före honom hade redan förbrukats, slukade av politiska skandaler, maktkamper och sin egen oförmåga att navigera i skuggorna där han trivdes bäst.

Det var nu det näst sista steget kvar till hans dröm — att styra landet. Men ännu fanns en sista barriär, ett hinder han inte kunde ignorera: ett parti som var mer extremt än han själv, mer skoningslöst, mer rått. Deras makt byggde på hat, på en ideologi som rotade sig i de mörkaste kapitlen av historien. För länge sedan, i en annan tid, hade han tagit en förintelseöverlevare i handen och svurit att aldrig arbeta med dem. Han hade låtit orden fylla rummet med löften, han hade fått kamerorna att blixtra och folket att känna trygghet.

Men han var den samvetslöse pojken. Orden han talade hade aldrig varit annat än strategiska drag. I hans värld var löften inte löften, de var tillfälliga byggstenar, något som kunde skiftas och formas beroende på tidens gång. Allt hade ett bäst före-datum. Moral, övertygelser— det som gällde då, gällde inte nu. För honom var historien preskriberad.

Och så tog han steget som han en gång lovat att aldrig ta.

Den lilla, knappa majoriteten gav honom grönt ljus att regera. Med en triumfatorisk glans steg han upp på maktens tron — han hade nått sina drömmars mål. Men han var rastlös, som ett barn dagen före julafton, en kropp fylld av otålig energi. Slottets salar genljöd av firande, av höjda glas och handslag, av jubel och skratt — hans följeslagare omfamnade honom, skakade hans hand, slog honom på ryggen. Paradigmskiftet, sa de, men han visste sanningen. Orden var tomma. Det hade redan skett, långsamt och obevekligt, under trettio år av omärklig förskjutning.

Motargument publicerar en saga skriven av C.S. Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Efter en rad intriger och skarpa armbågar tog han sig till den stora staden, en plats där ansikten var många och minnen korta, där makt var något som köptes och såldes likt varor på en marknad. Och mitt i den virvlande stadsbilden fick han, av ren brist på kompetenta alternativ, en nyckelroll inom stadens fastighetsbestånd.

Det var här hans egentliga vision började ta form. Han skrev — inte med bläck, utan med beräkning, med ett kallt och omsorgsfullt kalkylerande sinne — en bok som utropade hans sanning: att allt skulle säljas, att nationen var ett hus på auktion. Han var inte längre en spelare på brädet, han var auktionsförrättaren, den som klubbade affärer bortom alla moraliska gränser.

Fastighet efter fastighet såldes ut, för en spottstyver, till de som kallade sig hans vänner — men i hans ögon var de bara schackpjäser, redo att slukas när tiden var rätt. Ingen såg hans hand när han ledde affärerna, ingen vågade utmana honom. Horisonten låg öppen, och han visste att större uppdrag väntade. Landet själv var bara nästa objekt på hans auktion.

Han hade förstått tidigt att synlighet var makt. Det räckte inte att manipulera bakom kulisserna. Han behövde stå i ljuset, skapa bilden av sig själv som en visionär, en räddare. Så han sa ja till allt. Han sträckte ut sin hand, antog prestigefyllda uppdrag och snart bar han titeln som ordförande för en privat adoptionsbyrå.

Till en början var det en gnistrande illusion. Han var den goda fén, räddaren av föräldralösa barn från avlägsna länder, den som skänkte dem ett nytt hem i ett vackert och välmående land. Han stod framför kamerorna, log rätt, sa de rätta orden, och hyllades för sin godhet. Men sprickorna började visa sig — små, till en början, som hårfina sprickor i en kristallvas. Dokument försvann, ursprung förblev suddiga, förklaringar var vagt formulerade.

Han kunde ha sett varningstecknen. Han kunde ha lyssnat på rösterna som började viska att allt inte stod rätt till. Men han hade vid denna tid förfinat sin samvetslöshet till en konstart — en felfri, obeveklig blindhet inför allt som hotade hans framgång. Så när en intern utredning började skymta konturerna av obehagliga sanningar, sopade han undan den. Ingen utredning, ingen skuld. Ingen skuld, ingen fara.

Och med det, fortsatte han sin resa—utan att blinka, utan att vända sig om.

Motargument publicerar en saga skriven av C.S. Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Det var en gång en pojke som saknade ett samvete. För honom var det ingen brist, ingen svaghet — nej, det var en gåva, en nyckel till en värld där han styrde med lögner som andra styrde med ord. Redan vid sex-sju års ålder insåg han att lögnen inte bara var ett verktyg, utan ett helt rike, ett landskap där han var enväldig härskare. Ju mer han ljög, desto mer fick han, och snart var hans pojkrum ett palats av stulna leksaker och manipulerade gåvor.

Men det fanns en skugga i hans kungarike — en obehaglig känsla som smög sig över honom när han såg en misstänksam blick, hörde ett ifrågasättande tonfall. Det var inte skuld han kände, inte ånger, utan rädslan att bli ertappad. Den rädslan slipade han bort som en sten i ett hav av bedrägerier, och snart var han så skicklig att ingen kunde se igenom honom.

Han ville bli bäst, mästaren över sin egen värld. När de andra barnen vek undan för honom, när de lät honom vinna utan strid, kände han sig som en fallen diktator återuppstånden — ett barn med makt bortom sin ålder. Han njöt av att se fruktan i deras ögon, den osynliga men obevekliga kraft som drev dem att följa hans spel.

Den lilla pojken utan samvete blev en ung man, och med tiden hade han lärt sig konsten att välja sina följeslagare noggrant. Inte för vänskap, inte för lojalitet, utan för att bygga den stege han behövde klättra. Varje person han omgav sig med var som en sten i hans väg mot toppen — noga placerad, användbar, utbytbar.

Han såg på dem och insåg att de var nästan som han själv. Nästan. De var hungriga, de ville uppåt, men de saknade hans absoluta känslolöshet, hans förmåga att utan tvekan offra andra för att ta sig vidare. Han drog dem till sig med vackra ord, lovade dem rikedom, makt, odödligt inflytande. Och de följde honom, för hans lögner var som förhäxade viskningar i en öde korridor.

Snart hade han samlat en skara av viljestarka, makt sugna själar. Tillsammans såg de upp mot det högsta berget — den politiska maktens tron. Där ville de stå, där ville de härska. Men bara han visste sanningen: att makt inte delades, den togs. Och när stunden kom, när stegen var nästan färdigbyggd, då var han redan beredd att slå undan de sista stenarna och låta de andra falla.

Precis när han stod på tröskeln till sin första stora triumf — ungdomsförbundets ledarskap — kom katastrofen som han aldrig hade förutsett. Han förlorade. En man med samvete och integritet knep segern, en figur som var hans motsats i värderingar men som bar samma hungriga blick, samma okuvliga törst efter makt.

Han kände raseriet växa inom sig, men han svalde det. Han hade lärt sig att en fallen kung inte gråter — han omgrupperar. Så han återvände till sin hemort, en plats han en gång sett som för liten, för obetydlig. Om han inte kunde styra ett förbund, skulle han i stället bemästra siffror och system, stadens finanser.

Men han underskattade kraften i sitt eget svindleri. Han var för snabb, för hänsynslös. Pengarna rörde sig som marionetter i hans händer, och han trodde att han spelade ett genialiskt schackspel där ingen kunde se hans drag. Men när röken lade sig — efter att han vridit och vänt på budgetar, förflyttat medel som vore de spelpjäser på ett bräde — stod han kvar i mitten av ruinerna. Stadens ekonomi låg i spillror, och hans namn började viskas med fruktan och avsky i gränderna.

Här borde sagan ha nått sitt slut. Men för honom var det bara en början.