En saga i fyra delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Pojken som var ogin fick nya ogina vänner på gymnasiet. De fann varandra i tysthet — som om en särskild sorts själ kände igen sin spegel i en annan. De satt ofta tillsammans i hörnen av klassrummet, med böcker vars pärmar bar gamla riksvapen och kartor över imperiet som sedan länge fallit.

De talade lågmält men intensivt, om dagar då folk visste sin plats, om marscher och minnesmärken, om ordning. Deras blickar sökte inte samtal — bara samtycke. Det var viljans triumf de sökte — djupt inombords, i deras stukade bröst. Inga fanor vajade. Inga tal hölls. Det var tyst — men tungt. De bar sina drömmar som gamla medaljer, nött i kanten, men fortfarande skinande i skuggan. Det var inte hopp de närde, utan en övertygelse: att världen hade svikit, och att de, om än få, visste bättre.

Pojken som var ogin blev än mer så när han nådde universitetet. Här fanns fler som han — om inte mer radikala. De samlades i tysta grupper, inte i protest utan i övertygelse. Deras samtal kretsade kring begrepp som andra undvek, och böcker som sedan länge låg på historiens förbjudna hyllor. En av dem sägs ha burit Mein Kampf i bakfickan — inte som läsning, utan som identitet. Det var här, bland tegelväggar och bomberjackor, som pojken fann dem han kallade de viktiga. En från Tyskland, med blick som is och röst som stål, och en annan från Blekinges skogar — tyst, vaksam, med fingrar som trummade mot idéer.

Pojken som var ogin bildade de fyras gäng. En kvartett i missnöjets moll, förenade av en vision: ett Sverige där allt var bättre förr — innan folk slutade vara blonda och började ställa frågor. Med lögner som drivmedel och svek som språk drev de fram, megafoner stora nog att överrösta både fakta och folkbildning.

/C.S Berglöv

En saga i fyra delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Det var en gång en liten ogin pojke. Gladlynt, som tagen ur en Edvard Persson-film. Han vinkade till förbipasserande, kepsen på sned — ett barn av skånsk sol och sommardoft.

Men det ingen såg, inte till en början, var hur mörkret långsamt sänkte sig omkring honom. Han trivdes där — i den kalla, dunkla källaren där vinden aldrig nådde och ljuset stannade vid dörren.

Han sa att han såg klart i skuggorna. Som om mörkret viskade till honom på ett språk bara han förstod. De andra barnen såg ingenting. De rörde vid det han rört vid, lekte med det han lekt med — ovetandes om att varje yta bar ett svärtat spår. Han såg det. Och det gjorde honom nöjd.

Pojken som var ogin älskade skolan. Inte för kunskapen — utan för möjligheten att spela kamrater mot varandra. Han trivdes i triangeldramat av viskningar och antydningar, där vänskap var ett spelbräde och reglerna skrivna av honom själv. De som han inte kom åt med list – de hade han redan på sin svarta lista. Ett litet häfte, mentalt eller verkligt, där namn ristades in under rubriken: ”De ska få tillbaka.” Oförrätter som aldrig varit några — men i hans värld var hämnd en rättighet.

/C.S Berglöv

En saga i fyra delar av författare C.S Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Pojken som visste allt men inte visste, hade halsstarrigt deklarerat att nu måste hårda tag genomföras plus en massa nya krav. De nya svenskarna måste prestera bättre även om de gjorde det redan – de måste bli mycket bättre. Hans chef påstod att passet inte bara var en resehandling. Det borde betyda att de var sanna patrioter. Ett svenskt pass, sa han, borde bära med sig en känslomässig garantiförklaring, en lojalitetsindikator och helst också en bild på innehavaren med ett litet svenskt flaggfilter över ansiktet. I en promemoria föreslogs att varje passansökan skulle kompletteras med en medborgarskapsuppvisning: ett slags folkhemsprov, där man bedömdes i tacksamhet, tystnad och förståelse för flertalet. Pojken antecknade inget. Han visste redan att detta var början på något de kallade framtid – men som mest liknade en noga utformad cirkelgång.

När pojken som visste allt men inte visste, äntligen fick statsrådsposten han hade önskat sig hela tiden, så kom katastrofen. Han hade i sitt första beslut bannlyst extremism – i allmän mening. Men han glömde skriva ut vilka sorters extremism han menade: islamistisk, kommunistisk, socialistisk, darwinistisk, och filantropisk. Det sipprade ut som sirap; en kletig massa om att hans son var aktiv i en klubb. Men inte vilken klubb som helst, utan medlemmar som förnekat att förintelsen ägt rum, bland annat. Men journalisterna var tysta som möss. De smög runt storyn som om den vore ett sovande lejon, och valde att fokusera på vädret i stället. Högerfolket som tidigare varit beredda att sätta trettonåringar i fängelse våndades nu över att en snart myndig person hängdes ut. Det sades i studio efter studio att “familjen måste få vara ifred”, att “ungdomar söker sig till olika miljöer” och att “man kan inte döma ett barn efter dess klubbval”. Samma röster hade året innan föreslagit att ungdomsbrott borde besvaras med fängelse med vatten och bröd. Det var nu en stor skillnad, enligt dem

Nu stod pojken som visste allt men inte visste. Nu visste han inte och hade inte ens köpt en toblerone.

Snipp snapp slut så var sagan slut.

/C.S Berglöv

En saga i fyra delar av författare C.S Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Detta underbarn måste få en viktig post inom regeringen. Det sade inte statsministern utan han skrek till så det ekade i Rosenbad. Ljudet studsade mellan säkerhetsdörrar och kaffemaskiner, letade sig in i kanslirådets Excel-blad och fick flera utnämningsprotokoll att bläddras om. Ett porträtt av en tidigare statsminister föll snett av ren respekt.

En plats i Statsrådsberedningen beredes till pojken som visste allt men inte visste, med en sådan hastighet att ingen hann fråga vem som föreslog det. Dokumentet var redan stämplat när det skrevs. Han placerades i ett rum där gardinerna styrdes av algoritm, och där varje kaffekopp loggades i en framtidsprognos. Ingen förväntade sig svar av honom – bara riktning. Sedan blev han verksam inom partiet för att ta fram ett nytt elegant nyliberalt program. Det kallades inte så från början, naturligtvis. Först kallades det ”framsynt balans”, sedan ”kvalificerad justering”, till slut ”Krav, krav och åter krav”. Programmet innehöll inget konkret, bara idéer med god hygien och policyer som doftade affärsplan. Det föreslog att regler skulle skrivas på glansigt papper, och att medborgare skulle bli entreprenörer i sitt känsloliv. Pojken antecknade förstås inte en rad – han visste ju redan vad som stod.

Till sist, stod pojken som visste allt men inte visste, vid sina drömmars mål. Det var lyckan att bli statsråd men tyvärr fick han ett skittråkigt departement att basa över. Bistånd och boring handel. Inget ställe att visa upp musklerna eller hårda tag, till pojkens stora besvikelser.

/C.S Berglöv

En saga i fyra delar av författare C.S Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

När pojken som visste allt men inte visste, muckade hade han betyg 10–10–10. Nu väntade universitet på honom som den efterlängtade briljanta kommande eleven. Redan första veckan började han anteckna brister i kurslitteraturen, inte av trots – bara för att han visste. Lektorerna höll föreläsningar om metod, medan han skrev marginalkommentarer om epistemologisk förvirring. En professor i statsvetenskap kallade hans PM för ”obegripligt imponerande” och frågade om han möjligtvis undervisade någonstans. På seminarierna svarade han på frågor innan de ställdes. I biblioteket lade han böcker tillbaka i hyllan enligt ett mer logiskt system än Dewey, och efter ett tag började andra studenter följa hans ordning.

Redan innan hade pojken som visste allt men inte visste, gått med i ett parti; det var till en början en frihetlig att låta kapitalismen härja fritt och lösa alla problem. Men senare tog de en allt mörkare väg. Partiet började ställa krav. Inte höga krav, utan exakta. Medborgaren skulle vara produktiv, men inte kreativ. Tacksam, men inte frågande. Tillgänglig, men bara vid behov.

När pojken som visste allt men inte visste, var klar med studierna – självklart med de bästa betygen i hela Sverige, det ryktades om hela världen. Universitetet skickade hans examensbevis med kurir, i ett kuvert som lät när det öppnades. En professor log nervöst och sa att pojkens studieinsats egentligen borde klassas som ett forskningsinstitut. Departementen började höra av sig. Först försiktigt, sedan desperat. De ville veta vad han visste – men inte riktigt hur, och absolut inte varför.

/C.S Berglöv

En saga i fyra delar av författare C.S Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Det var en gång en pojke som visste fast han inte visste. Hans ögon såg sådant som ingen annan reagerade på – som när vuxna sa ”så har vi alltid gjort” och han ändå märkte att det blev fel varje gång. Redan i vaggan rynkade han pannan åt kommatecken i regler han aldrig hade läst. Han visste mer än andra spädbarn, det sa de i alla fall på BVC. ”Exceptionell observationsförmåga,” sa de, och gav honom ett klistermärke med en uggla på. Fast han kunde inte säga något än – han visste ju bara.

När han var nio år gammal blev han den bästa ordningsmannen i världen. Det fanns inget suddigum som låg snett eller någon pennvässare som trilskades under hans befäl. Lärarna sa att han höll klassrummet i schack bättre än vikarieplaneringen. Han skrev rapporter på linjerat papper om stök vid limflaskan, och bifogade dem med diskret ton men fast hand. Pojken visste allt.

Innan universitet skulle pojken som visste fast han inte visste, göra sin militärtjänstgöring. Om det fanns en i hela världen som var militärisk innan – så var det han. Till och med fälthaubitsarna stod i givakt första dagen när han anlände till regementet. Han kontrollerade skjutbanans rutiner innan någon hunnit ge honom en uniform. När regementschefen höll introduktionstal antecknade han förbättringsförslag med blyertspenna och delade ut dem i tyst protest.

Övningsledaren bad pojken som visste allt men inte visste, att ”ta ett steg tillbaka och vara lite rekryt”, men han marscherade enligt en gammal fältmanual från 1954 – eftersom han visste att den var bättre. Vid kvällens högtidliga invigning av potatislådan föreslog han ett nytt logistikflöde. Matsalsstaben applåderade. Senare fick han ansvar för att omorganisera torkrummet, vilket blev känt som “projekt torrt effektivt”.

/C.S Berglöv

En saga i tre delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3

Flickan som aldrig svalt tyckte välfärd var futtigt och gement—ett slags barnsligt efterspel från en tid då solidaritet inte ännu kallats ineffektiv. Det var ju inte det hon och partiet ville frambringa. Allt skulle vara till salu: drömmar, dagisplatser och dialog. Allt, utom själva nattväktarstaten, som vårdades ömt som vore den en porslinsfigur i ideologins vitrinskåp. Den skulle givetvis få resurser – mycket mera än vad den egentligen behövde. Inget vapensystem var dyrt, bara strategiskt prisvärt enligt kalkyler från en lunchservett på Försvarsdepartementet. Hon krävde poliser i varje gathörn, helst med en tunn plåt mellan dem och buset – det förmodade, det tänkta, det statistiskt antydda.

Flickan som aldrig svalt tyckte alltid att folk borde skärpa till sig—ett krav hon gärna ställde från sin piedestal, där spegeln var täckt med principer som inte gällde henne själv. Den tunna linjen, dragen med kall hand och kalkylprogram, letade sig genom folket som ett osynligt stygn – och gav de flesta en nitlott, snyggt paketerad som “personligt ansvar.” Hon sa att jämlikhet var viktig, men hade svårt att hitta den i sin adressbok. Men jämlikhet var viktig för henne – och för hennes tredjedel av folket, de med korrekt postnummer, rätt värdegrund och helst hushållsbudget i Excel. Hon talade om rättvisa som en investering, men utdelning gavs bara till de som passade in i diagrammet. Resten fick hoppas på en plats i marginalen – eller knappt en fotnot i nästa reform, om de hade tur.

Flickan som aldrig svalt kunde numera känna en eufori – som om de hemska bojorna inte bara lossnat, utan fallit av med konfettiregn och fanfarer. Hon och partiet kände sig fria från etikens störningsmoment, som om förnuftets restriktioner varit en gammal fångdräkt. Nu kunde de äntligen visa vad de gick för: full fart framåt, oavsett karta, kompass eller kollektiv konsekvens. Nu låg framtiden som ett pengastinnt ljus över daggstänkta berg – så glänsande att solreflexerna verkade filtreras genom börskurser. Men bara ett fåtal fick stiga upp till höjderna; resten stod kvar i dalen med en broschyr om självförverkligande som saknade innehållsförteckning.

Snipp snapp slut – så var sagan slut. En saga där flickan som aldrig svalt till slut åt sig mätt på inflytande, men lämnade folket med tomma lunchlådor och ett ekande “valfrihet”.

Författare C.S Berglöv

En saga i tre delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3

Flickan som aldrig svalt insåg att halsstarrighet inte alltid gav avkastning. Hon lät envisheten mogna till taktisk princip – och efter många år på universitet, där hon förklarade Friedrich Hayek med hjälp av PowerPoint-effekter och räknade ut Milton Friedmans livslön i realtid, landade hon mjukt i ett nyliberalt parti. Här kunde hon ta med sig alla sina världar: kupongideologin från barndomen, gudsfruktan med undantag för empati, och en kärlek till foster som höll sig på heterosexuell bana. Det var som ett smörgåsbord av principer – med marknadspris på varje moral. Det var just det med moral och de nya bestämmelserna av dubbla måttstockar som passade henne perfekt. Hon blev genuint indignerad när det avslöjades att hon tagit ut dubbla ersättningar för boendet under sina första år i riksdagen—inte för att det var sant, utan för att någon ens vågade räkna efter. Dubbelmoral var inte ett misstag, det var en metod. Hon menade att transparens är bra – men bara på andras kvitton. När journalister frågade, svarade hon med siffror ingen förstod och med ett tonläge som antydde att sanningen var oekonomisk.

Flickan som aldrig svalt tog stora kliv framåt, som om karriärstegen vore indexjusterad för hennes ambition. Ministerposter erbjöds, och hon tog dem med samma självklarhet som man bokar en charter – helst med uppgradering. Men det var inte förrän den senaste utnämningen hon verkligen började bli varm i kläderna, och då helst skräddarsydda i ideologins tunnaste tyg. Hon bar sin makt som en plisserad kavaj: snyggt pressad, men med dragkedja för snabba reträtter. Fastän de aldrig behövdes – anfall är det bästa försvaret. Hennes makt var så absurt stor att hon kallade till sig matjättarna som om de vore dagisbarn. Hon förklarade, med ett tonfall som påminde om moralundervisning i lågstadiet, att de hade varit stygga – inte för att priserna skenade, utan för att deras pressträffar inte matchade den estetiska linjen i statsbudgetens kommunikation. Priserna fortsatte gå upp – men för henne var det mest ett tecken på framgång. Hon hade tydligen missat vad oligopol innebar under studietiden, möjligtvis för att det inte kom med lojalitetskort. Hon trodde konkurrens var något man uppnådde genom att bjuda in samma tre matjättar till olika rundabordssamtal, så länge de satt på olika stolar. Att priserna rörde sig som en skolad treklöver bekom henne inte – för i teorin hade hon ju redan reglerat marknaden med moral och powerpoint.

Författare C.S Berglöv

Motargument publicerar en saga i 3 delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3

Det var en gång en flicka som aldrig svalt. Hon utvecklade tidigt en talang för att omförhandla verkligheten – inte av nöd, utan av princip. Till vänner och ovänner delade hon ut sina två budord: ”Allt är för dyrt” och ”Ingen kostnad är helig”. Hon lärde barn på lekplatsen att ifrågasätta glassens marknadspris och såg extrapriser som en ideologisk kamp snarare än en tillfällig rabatt. Egentligen brydde hon inte sig om det. Men det lät väldigt bra i hennes öron att säga så—som om orden kom direkt från en ekonomipodd för narcissister med maktambitioner. Hon förstod tidigt att retorik var valuta, och att övertygelse kunde outsourcas så länge tonfallet lät beslutsamt. När hon sa att man borde pruta i butiken, var det inte för att spara pengar—det var för att se vuxna darra inför logiken hos en sjuåring med illusioner om budgetdisciplin.

Flickan som aldrig svalt, lärde sig tidigt i hemmet att älska Gud och kanske lite mindre Jesus, ifall hon skulle få ett infall att vara ärlig—för ärlighet var svår att balansera med familjens fromma konton. Gud stod för den långsiktiga planen, den eviga budgeten. Jesus däremot—han verkade mest vilja skriva av skulder. Och sådant kunde man inte bygga en karriär på. Hennes bön var ofta en förhandling, och nattvarden betraktades som ett prematurt lån på evig frälsning. Hon bad inte för frälsning, utan för ekonomisk tillväxt med gudomlig garanti. Hon älskade foster så länge det utvecklade sig till heterosexuella. Hon skrek på barrikaderna och i tv-studion att livet var heligt – kvinnorna som tidigare rest till Polen för aborter började sticka och virka igen, som om garnet kunde tråckla ihop en ny verklighet där deras kroppar inte var allmän egendom.

Författare C.S Berglöv

Motargument publicerar en saga i tre delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3

Men i de tidiga tjugoåren började riktandet kännas futtigt. Att hata en granne, en chef eller en främling i tunnelbanan var inte längre nog. Han ville mer. Något större. En idé att odla, ett mål att prägla ett helt samhälle med.

Så han började kalla sitt hat för vision. Inte längre en känsla, utan en kraft. Ett ljus, som bara han kunde se. Och folket, som aldrig riktigt lyssnat förut, började nu höra honom klarare än någonsin.

Av en slump — eller kanske ödet självt — mötte han dem på universitetet. De var som han: utmärglade på kärlek men överflödande i förakt och vrede.

De kände igen något i varandras blickar. En eld som inte värmde, utan förtärde. Tillsammans började de sätta ord på det som tidigare bara varit känslor — vrede blev retorik, bitterhet blev doktrin. De kallade det sanning. De kallade det uppvaknande. Och de spred det som eld i torrt gräs. De lovade varandra dyrt och heligt att aldrig visa sina rätta ansikten förrän de verkligen hade kontroll. De lovade folket att de kunde rida på deras ryggar tills de låg i deras magar.

Och folket log, för de förstod inte. De hörde orden men vävde dem till drömmar om frihet, om framtid, om ett hem som inte längre darrade av rädsla. De ville tro. Pojken, han som bara kunde hata, såg på från skuggorna. Han såg deras löften som dolkar, vassa och blanka, gömda bakom guld och gloria.