Alla inlägg av csberglov

Sagan om pojken som bara kunde hata 1

Motargument publicerar en saga i tre delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3

Det var en gång en pojke som bara hade en enda känsla — hat. När de andra barnen var ute och lekte kull i solskenet och byggde kojor bland syrénbuskarna, satt han ensam på sin kammare och hatade.

Han hatade stenar som låg snett, gungor som gnisslade falskt, och skosnören som smet ur öglorna som om de ville honom illa. Inget var för litet för att väcka hans vrede — en viskning kunde bli ett vrål i hans bröst, en skugga kunde bli ett hot.

Det fanns inget större för honom än själva hatet. Redan i skolans första darriga år lärde han sig detta: att hata skulle bli hans väg till storhet.

Inte att förstå. Inte att förlåta. Bara att hata. Han samlade på oförrätter som andra samlade snäckor — verkliga, påhittade, obetydliga. Ju mer han hatade, desto starkare blev han. Och desto mindre blev världen omkring honom.

Under tonårstiden insåg han något avgörande: att hatet blev mäktigare när det fick ett ansikte. Det räckte inte längre att bara hata planlöst – nej, han ville sikta, rikta, pricka. Det kunde vara läraren med trötta ögon, pojken med för många vänner, flickan som log mot världen. Allt som verkade tryggt eller älskat störde hans inre kompass. Och just därför ville han förstöra det.

Sagan om den skenheliga flickan 3

En saga i tre delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3

Äntligen kom den dagen då hennes parti var ett av de fyra vinnande i valet. De samlades på ett slott, en plats värdig deras seger, och nu var hon så nära sina drömmars mål. Ryggdunkar och alkohol flödade bland segerberusade vinnare, och när hon gled in genom de massiva portarna var hon den givna furstinnan. Hennes hov följde efter, lite bortkomna, lite obekväma—men det spelade ingen roll. Detta var hennes stund.

Nu skulle paradigmskiftet ske. Nu skulle unken solidaritet äntligen brännas på bål tillsammans med jämlikheten. Det sades inte, förstås—det behövdes inte. Det var ändå precis det alla närvarande tänkte.

Hon höjde sitt glas, fylld av övertygelsen att det nya tidevarvet började här, under kristallkronornas sken. Ty vägen till himlen var enkel: den gick genom henne, genom den nya ordningen, genom tron på att välstånd var en belöning för de rättrogna och att de mindre värdiga skulle stanna där de hörde hemma—i marginalen, i tystnaden, i glömskan.

Även om vägen till slottet hade varit krånglig och politiskt bökig, tog hon så gärna en ministerroll. För makten var inte bara ett kall, det var en bekräftelse på hennes förutbestämda väg. Hon visste att fossila bränslen förr eller senare skulle elda upp vår planet, och om de mot förmodan misslyckades, skulle vi förgiftas med nukleärt avfall. Det var skrivet. Det var förutbestämt. Armageddon var på väg, viskade hon till sig själv, och hon visste att Jesus skulle komma tillbaka på den yttersta dagen för att rädda de rättrogna.

Och oavsett vad som hände, skulle hon bli en vinnare. Hon var säker på det. För de som styrde historiens slut var inte de som tvivlade—det var de som greppade tyglarna och red rakt genom lågorna, med ett leende och en politik som alltid råkade gynna dem själva.

När mandattiden gick mot sitt slut insåg hon till sist att hon befann sig på ett sjunkande skepp. Det hade varit en resa fylld av triumfer, av högtidliga tal och höjda glas, men nu låg skuggorna över henne. Hon var pragmatisk, såklart—tro var bra, men överlevnad var bättre.

Så framtiden fick helt enkelt anpassas. När vinden vände, vände hon med den. Utan att någon riktigt märkte det bytte hon sakta men säkert parti, justerade sin retorik, omformulerade sina principer. Det var inte hennes politik som älskades—det var hennes rymliga samvete, hennes förmåga att alltid hamna på fel sida av historien.

Och hela horder av det pulveriserade partiet följde henne, gick högerut i en disciplinerad marsch mot en ny sanning, en ny ordning, en ny verklighet där principer var flyktiga men makten var evig.

Snipp snapp slut så var sagan slut.

Författare C.S Berglöv

Sagan om den skenheliga flickan 2

En saga i tre delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3

Vägen var utstakad för den skenheliga flickan. Alla såg fallgroparna —men inte hon. Hon marscherade och poserade glatt framför tanks i främmande land. Hon gick på bröllop hos en konkurrerande partiledare, och när en fotograf hoppade fram kunde hon inte låta bli att göra djävulstecknet—av misstag, förstås. För den heliga flickan var alltid lojal med den hon senast kom överens med, en vandrande profet av principer som justerades vid behov.

När hon beseglades med lögner viftade hon bara bort dem som flugor. Ingen kunde påstå att hon var ärlig, men ändå satt hon där, med de farliga ingredienserna som alla i hennes närhet måste ha sett tidigt — en cocktail av charm, målmedvetenhet och en total brist på tvivel. Och ändå, när hon, drottningen, gled in, så tystnade alla hennes kritiker. Inte av övertygelse, utan av något större, något djupare. Det var inte rädsla, nej, det var något mer förfinat: en inlärd reflex, en förståelse av att makt inte behöver ha rätt, den behöver bara ha volym.

Det som aldrig bekymrade henne—aldrig någonsin—var hennes arv. Det låg där som en grundsten, en oföränderlig sanning, ristad i slagord och bekväma dogmer. Det rasistiska manifestet, hennes språngbräda till de okunniga och hatiska, var inget att dölja. Det var snarare ett verktyg, en karta till makten, en vägledning för de som hellre sökte enkla fiender än svåra svar.

När inget annat hjälpte, fanns det alltid Guds ord—livets ord—för henne. De var hennes sköld, hennes svärd, hennes ursäkt och hennes försvar. Orden behövde inte vara hennes egna, de behövde inte ens vara begripliga. De räckte bara att uttalas, att delas som ett heligt eko, som en välsignelse för de troende och en dom för de förlorade.

Hon visste att Gud talade genom henne när hon talade i tungor—fast riktigt säker borde hon kanske inte vara. Orden vällde ur henne som en flod, obegripliga för alla utom de mest hängivna. Att ifrågasätta var att häda, och att häda var att förneka det gudomliga. Så hennes budskap blev heligt, hennes stavelser en sanning, och ingen vågade påpeka att de lät mest som ljudet av en dåligt inställd radio.

Om hon hade bestämt sig för något, så genomförde hon det. Det låg i hennes blod, en genetisk välsignelse från församlingens präster, de som visste att beslutsamhet var den högsta formen av tro. Tvivlet var en synd, eftertanke en onödig lyx. Det var därför hon aldrig tvekade, aldrig backade—inte när hon marscherade in i maktens salar, inte när hon formulerade lagar, och definitivt inte när hon tog sig rätten att tolka Guds vilja som hon själv behagade.

Författare C.S Berglöv

Sagan om den skenheliga flickan 1

En saga i tre delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3

Sagan om den skenheliga flickan började egentligen i hennes mammas mage. De älskade foster — bara det inte blev gay eller något annat hemskt pronomen. Men det blev aldrig deras dotter, fastän hon tidigt hade ett hjärta av cement. Omgavs hon med kärlek? Absolut—men endast på hennes villkor. Fast det var nog inte riktigt sant. Det var snarare pastorn i församlingen som bestämde villkoren, för han visste att sann kärlek krävde rätt åsikter, rätt uppförande och framför allt—rätt typ av frälsning.

Hon var otålig redan från början. Hon ville inte vänta på den stora Gudens gåvor efter döden. Dem ville hon ha direkt, helst igår. Under hela hennes uppväxt var samhället en monokultur av en enda sanning. Hon fann trygghet i framgång, i rena, obefläckade A-betyg. B var acceptabelt, men fallande betyg tydde på att Djävulen eller — ännu värre — någon sosse hade nästlat sig in i hennes liv.

Mycket tidigt kände hon sitt kall till Jesus och Gud. Den vägen var inpräntad och självklar, och varken hon eller hennes heliga bröder och systrar ville leva i armod. Framgång i detta liv skulle bereda vägen till himlen. Hon visste att de som saknade hennes tro var för evigt fördömda i helvetet, och därför behövde hon inte ta hänsyn till dem i detta liv. Deras skrik och lidande var redan förutbestämda, deras öde förseglat. För henne brann de redan — så varför slösa barmhärtighet på förlorade själar?

När hon tog sina första steg ut i livet gjorde hon det med en självklarhet, en gudomlig rätt att ta plats—oavsett om hon armbågade sig förbi andra. Hon var inte ensam. Hon fann snart en helig skara av lika orubbliga själar, människor som högljutt proklamerade sin kärlek till Jesus men med en märklig blindhet för hans läror. Kärlek till sin nästa var en vacker idé, men mest i teorin. För när tron kunde användas som ett vapen, varför nöja sig med att vända andra kinden till?

Det som kom att bli avgörande för den skenheliga flickan var när en släktings akuta behov av hemtjänst trängde sig på. Plötsligt kom verkligheten obehagligt nära. Hur kunde en person med en given biljett till himlen behandlas som vem som helst? Nej, detta var ett tecken! En prövning! En uppmaning från ovan! Hon avbröt sina studier omedelbart och kastade sig in i politiken—ett högre kall än utbildning, för här kunde hon forma lagar som säkerställde att alla heliga fick sin rättmätiga väg till paradiset.

Men att säkra de heligas väg krävde finansiering, och det var då hon mötte en riskkapitalist med ett varmt leende och en kall kalkylator. ”Gud belönar de trogna,” sa han, ”och inget visar trofasthet bättre än ett välplanerat investeringsavtal.” Så föddes den gudomliga fonden, en ekonomisk välsignelse som säkerställde att de rättrogna kunde leva i överflöd medan de fördömda fick förbli… fördömda. För varför kasta pärlor åt svinen när de ändå brinner i evigheten?

Författare C.S Berglöv

Sagan om den långa och förvirrade pojken 3

En saga i tre delar av C.S Berglöv

Länk till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3

De kallades lobbyister, men det lät för snällt. I praktiken fungerade de som arkitekter av underminering – skickliga i retorik, välklädda och alltid med ett färdigt dokument till hands. De visste exakt hur man smög in särintressen genom dörrar som kallades samråd.

Mitt i allt kaos befann sig den långa och förvirrade pojken. Hans namn stod i dokument, i pressmeddelanden, i avtal och i protokoll – lånat, töjt, missbrukat. Så många gånger hade han “gått i god”, “ställt sig bakom”, “säkrat ett flertal förutsättningar” att han till sist knappt mindes vad han själv hette.

Han kunde höra sitt eget namn nämnas i radio, citeras i debatter – men det lät som någon annan. Som ett eko från en version av honom som för länge sedan tystnat. Och kvar stod han, namntecknare utan innehåll. Ett garantibevis för något han inte längre trodde på.

Till sist satt han bakom sig själv, som en skugga av ett jag han inte längre kände igen. Allt var förbi – illusionerna, lojaliteterna, lögnerna han trott var kompromisser. Det enda som återstod var rädslan.

Inte rädsla för förlusten av makt, utan för eftermälet. Tänk om det blev hans namn som brändes in i fotnoten där det stod att den långa och förvirrade pojken, en gång kallad liberal, var den som till slut satte kniven i frihetens hjärta.

All stolthet var försvunnen. Kvar fanns bara klar sikt: den råa, kalla egoism som han tidigare kallat realism. Nu såg han den – obarmhärtigt tydlig, oförneklig.

Han viskade, knappt hörbart: “Min Gud. Vad har jag gjort.”

Snipp snapp slut så var sagan slut.

Författare C.S Berglöv

Sagan om den långa och förvirrade pojken 2

En saga i tre delar av C.S Berglöv

Länk till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3

Och märkligt nog trivdes han där, i slottets dunkla gemak, där glasen klirrade och principerna långsamt förångades. Han tyckte om stämningen. Särskilt kvällarna med just honom – den han en gång fruktade mest. De tömde flaskor som om det vore en ideologisk rening. Han ville vara hans vän, inte hans fiende. Så han kröp. Och han söp.

Det var inget samarbete längre. Det var underkastelse, maskerad till gemenskap.

När röken hade skingrats och slottsavtalet var underskrivet med välsmort språk och darrande principer, reste sig den långa och förvirrade pojken framför kamerorna. Med rak rygg och trötta ögon förklarade han: “Jag är fortfarande den liberala garanten.” Det lät som en förklaring, men kändes mer som en bön.

Ingen sa emot. Ingen instämde. De flesta undvek hans blick, som om tystnaden var ett gemensamt kontrakt. Han var ensam om den uppfattningen. Men han upprepade det ändå – som om själva upprepandet kunde förvandla det till sanning.

Den långa och förvirrade pojken visste – med en tyst, obehaglig visshet – att om varje paragraf i avtalet blev verklighet, då skulle inget av det han en gång trodde på finnas kvar. Ingen liberal demokrati, ingen frihetsprincip att hålla sig i. Bara skalet, dekoren.

Och ändå talade de på slottet om historiska vingslag, om ansvarsfullt ledarskap. Men det var inte historiens andedräkt som svepte genom rummen – det var den sjukliga repressivitetens tunga andetag, steg för steg, beslut för beslut.

Det var inte friheten som vann mark. Det var kontrollen, paketerad i saklighetens språkdräkt.

Men det började inte här. Det började för över trettio år sedan, när något smög sig in i samhällskroppen med ny retorik och gamla intressen – det nyliberala. Det som sades handla om frihet men som långsamt försköt tyngdpunkten: från rättigheter till krav, från samhällsansvar till självoptimering.

Det gamla kravet på beslutsfattare – att skapa trygghet, jämvikt, mening – förvandlades till ett kravsamhälle där medborgarna förväntades bära både skuld och lösningar. Och ännu hårdare drabbade det dem som ännu inte hunnit bli medborgare. De som bara fick plats i berättelsen som kostnader, inte människor.

Sanningen var att det inte bara handlade om politiska val eller värderingsförskjutningar. Under ytan pågick en långsam sammanblandning – av ekonomiska intressen, inflytanden och ambitioner som lärde sig att gömma sig i välfärdens skuggor. De parasiterade på det gemensamma som om det vore ett oskyddat byte. Och de hade betalda drängar.

Författare C.S Berglöv

Sagan om den långa och förvirrade pojken 1

En saga i tre delar av C.S Berglöv

Länk till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3

Det var en gång en lång och förvirrad pojke. Fastän han var stor och lång redan som sjuåring hade han svårt att hålla balansen – både på cykeln och i tanken. Han pratade ofta som om han höll ett tal, men ändrade åsikt snabbare än reklampauserna på TV.

Lärarna sa att han var “resonabel men rastlös”. Han kallade det nyfikenhet, men i själva verket var det något annat: en benägenhet att låna andras övertygelser som om de vore böcker på biblioteket – och sällan någon återlämning.

Redan som tioåring gick han med i det lilla, pytte lilla liberala partiet. Friheten var det som lockade – själva ordet lyste som en kiosk med öppet dygnet runt. Men han var inte riktigt på tå. För nu var det inte bara liberalism, utan nyliberalism. Han tänkte: det måste ju vara samma sak – bara ett ord framför, som att lägga “extra” på en milkshake eller “super” på en hjälte.

Han märkte inte hur friheten började komma med villkor. Att valfrihet blev till kundval, att ansvar blev till avskaffade skyddsnät, att solidaritet tystnade som en subventionerad kulturscen. Men han log ändå, klädd i sin för stora kavaj och blå knapp med partiets logga. För han hade ju friheten på sin sida. Trodde han.

Men långt inne i hans själ gnagde något. Det var den “lille mannen” – inte en ängel på axeln, men ett slags inre figur med stadig röst och envis blick. Den där rösten som viskade om rätt och fel, även när applåderna dånade åt annat håll.

Hans lilla liberala parti hade hittat muskler i nya allianser. Som en järnhård axelpakt smidd i pragmatismens namn – där varje leende över det ideologiska minfältet gömde en kalkylerad kompromiss. De kallade det samarbete. Han kallade det något han inte ville säga högt. För partierna de lutade sig mot – de skrämde honom. Speciellt ett av dem.

Det var inte bara retoriken, som fick det att isa längs ryggraden. Det var det där i ögonen på deras företrädare. En glimt som inte ville något med friheten – bara med makten över den.

Om den långa och förvirrade pojken hade varit verksam för femtio år sedan, då hade han sluppit det han nu tvingades kalla “partnerskap”. Då fanns fortfarande en spärr – inte bara i riksdagen, utan i ryggraden.

Men tiden hade snurrat framåt, och nu stod han där som den liberala garanten – inte av frihet, utan av normalitet. När det nya blocket intog slottet, efter att lite oväntat ha vunnit valet, log han stelt på pressbilderna. Han såg ut som någon som just insett att han gett sitt namn till ett lån han inte längre kontrollerade.

Men den långa och förvirrade pojken tystade den “lille mannen” en gång för alla. Det var inget gräl – bara en utdragen suck, som när man stänger en bok man vet att man aldrig kommer läsa om. Samtidigt började han se friheten som något obskyrt, nästan mytologiskt – en produkt för ideologiska vykort snarare än verkliga budgetförhandlingar.

Han kallade det realism, och han bar den som en rustning. Paradigmskiftet han en gång famlat i, hanterade han nu till fulländning. Ingen kunde längre säga var kompromissen slutade och han själv började.

Den långa och förvirrade pojken drogs med, svept som ett höstlöv i en storm av kompromisser. Han kapitulerade, område för område. Till sist fanns inget kvar att dra sig ur – bara utrymmet mellan verklighet och självbild.

Författare C.S Berglöv

Sagan om den samvetslösa pojken 4

Motargument publicerar en saga skriven av C.S. Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Paradigmskifte, sa de, men pojken utan samvete visste sanningen. Orden var tomma. Det hade redan skett, långsamt och obevekligt, under trettio år av omärklig förskjutning. Människorna hade aldrig förstått det.
Nu handlade det inte om förändring — det handlade om att cementera makten, att forma den till något orubbligt, att konservera den så att ingen någonsin kunde rubba den från dess plats.

Han kunde inte höra de riktiga historiska vingslagen, inte känna ekot från svunna tiders kamp, ingen viskning från dem som en gång offrat sig för en annan värld. Han hörde bara sig själv. Sin egen andhämtning, sitt eget triumferande skratt, sina egna armar som viftade i segerrus när han såg ner på landet som nu låg i hans händer.

Och han var redo. Redo att sänka det i mörker.

De personer pojken hade lierat sig med var inte människor av ambition, inte av framtidsvisioner — de var skuggor, tomma gestalter fyllda av mörker. De höll honom inte som en ledare, inte som den mäktige han trodde sig vara, utan som en marionett. Hans händer må ha hållit maktens spakar, hans namn må ha stått över dokument och beslut, men det var aldrig han själv som drog i trådarna.

Samvetslösa pojken visste mycket väl, och även trots att han kände stramheten av de osynliga tyglarna som höll honom i schack, bet han sig fast vid makten. Han klängde sig fast vid tronens kalla yta, besluten att aldrig släppa, aldrig erkänna att han inte var den sanna härskaren. Han förträngde verkligheten, såg inte hur hans egna rörelser följde andras viljor, hur varje steg han tog var ett steg någon annan redan planerat åt honom.

Så pojken styrde — eller trodde sig styra — med ett leende, med ett självbedrägeri så elegant att det var lika övertygande för honom själv som för undersåtarna. Han såg inte skuggorna bakom honom, hörde inte de dämpade viskningarna, märkte inte att han var en docka på en scen där någon annan höll manuskriptet.

Och så — med sitt eget hjärta fullt av illusionen av kontroll — var han beredd att göra det som krävdes. Vad det än var.

Någonstans långt bak i hjärnloben fanns det allra största tvivlet kvar att han skulle avslöjas. Det där tvivlet — en svag men ihärdig skugga långt bak i hans sinne — var det enda som han aldrig lyckats utplåna. Det låg där, gömt i de mörkaste vrårna av hans hjärnlob, viskande som ett spöke från en annan värld. Vad händer den dag någon ser igenom honom?

Han hade format sitt liv till en perfekt illusion, en värld där lögnen var lag, där sveket var strategi och där han själv alltid stod oberörd mitt i stormen. Men även den skickligaste bedragaren kan känna ett styng av osäkerhet när han står på sin högsta höjd. Hur länge håller fasaden? Hur länge till kan han dansa på maktens tunna lina?

Och någonstans — trots alla försäkringar han gav sig själv — kunde han inte skaka av sig tanken att en dag, en enda dag, skulle någon dra undan draperiet. Någon skulle förstå exakt vad han var, se rakt igenom honom, avslöja honom inför världen. Men ännu hade ingen gjort det.

Och så länge det förblev så — så länge han kunde tysta den där viskningen längst bak i sitt huvud — fanns det ingenting som hindrade honom från att fortsätta. Tills en dag när allt vändes upp och ner. När den osynliga tråden som hållit honom uppe började fransa sig i kanterna. När ett ord, en handling, en skugga från det förflutna kom tillbaka för att kräva sin plats.

Snipp snapp, så var sagan slut…

Författare C.S. Berglöv

Sagan om själlösa pojken 3

En saga i tre delar av författare C.S. Berglöv

Under sina första dagar i riksdagen, förutom den mobbning han upplevde som riktad mot sig själv, insåg den själlösa pojken en sak: demokratins styrka. Sanningen var för honom en trivialitet, en obetydlig detalj i en större plan. Hans inre krets från universitetet, lojala och lika själlösa som han själv, delade hans vision och hjälpte honom att genomföra den.

Den själlösa pojken behövde inte läsa Machiavellis texter; de låg redan djupt rotade i hans väsen, som om de var en del av hans natur. Riksdagens arbete var för honom en formalitet, en kuliss. Det verkliga slagfältet låg i väljarnas sinnen. Hans strategi var enkel men effektiv: att gradvis uppluckra verkligheten genom att sprida felaktig information. Genom att använda andra som megafoner kunde han nå ut till massorna, och han gav aldrig upp. Hans budskap trummades in, gång på gång, tills det blev en alternativ sanning – oavsett om det hade någon grund i verkligheten eller inte.

Det tog den själlösa pojken många år av intriger och strategiskt spel innan den politiska makten låg framför hans fötter, som en krona redo att plockas upp. Bara ett snubblande steg kunde hindra honom från att gripa den makt han så länge eftertraktat. Men han blev aldrig kung, aldrig härskare i den traditionella bemärkelsen. I stället blev han en mästare bakom kulisserna – en puppetmaster som styrde sina marionetter med osynliga trådar. Den nyttiga idioten, som han kallade sin frontfigur, dansade efter hans vilja, och varje rörelse var noggrant koreograferad av hans hand.

Nu var han så nära, så nära att hans mål nästan kunde smakas. Han väntade bara på nästa år, som en predator som ligger i skuggan, redo att slå till. Hans sinne var kallt och beräknande, och hans hunger efter makt var omättlig. För honom var världen en spelplan, och han var dess obevekliga spelare.

Snipp snapp slut så var sagan slut.

p.s. Rösta bort den själlösa pojken 2026.

Författare C.S. Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3

Sagan om själlösa pojken 2

En saga i tre delar av C.S. Berglöv.

På universitetet inträffade en oväntad förändring. Han upptäckte att han inte var ensam; andra kämpade med samma alienation, samma brist på verklig anknytning. Det var en befrielse, en glimt av mänsklig samhörighet. Ändå förblev ensamhetens klo lika skarp, och hans hjärta, eller vad som ersatte det, lika tomt.

Med sina nyfunna vänner fann han en sorts synergi. Tillsammans utvecklade de en skicklighet för manipulation. Sanningen spelade ingen roll – endast resultatet var viktigt. Ord blev vapen, verktyg för att få världen att dansa efter hans pipa. Den själlösa pojkens plan blev tydligare med tiden: att ta över världen, inte genom våld utan genom den subtila makten i tankar och övertygelser. För honom var ingenting heligt, ingenting värdefullt. Det enda som existerade var makten, och han var redo att betala vilket pris som helst för att uppnå den.

Den själlösa pojken blev ständigt förvånad över hur enkelt det var att klättra i hierarkin inom ett politiskt parti. Nästan utan att reflektera fann han sig som ordförande för ungdomsförbundet, och på samma obevekliga räls blev han snart partiordförande. Hans vänner från universitetet följde honom som skuggor, lojala och tysta, medan varje hot mot hans makt rensades ut med blixtens hastighet. Den själlösa pojkens dröm om att bli kung och härskare växte sig allt starkare, en ambition som brann med en kall, obeveklig låga.

Till en början möttes han och hans parti av hån och förakt från de andra partierna i riksdagen. För honom kändes det som mobbning, en konstant påminnelse om hans utanförskap. Men om han var ärlig mot sig själv – vilket han sällan var – insåg han att det enda han verkligen kände var en martyrskapets tomhet, en själslig golgata som han bar som en mantel. Han var oförmögen att känna något annat; hans känsloliv var en öken, där endast maktens skugga kunde ge honom lindring.

Författare C.S. Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3