Alla inlägg av csberglov

satir

Sagan om den långa och förvirrade pojken 2

En saga i tre delar av C.S Berglöv

Länk till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3

Och märkligt nog trivdes han där, i slottets dunkla gemak, där glasen klirrade och principerna långsamt förångades. Han tyckte om stämningen. Särskilt kvällarna med just honom – den han en gång fruktade mest. De tömde flaskor som om det vore en ideologisk rening. Han ville vara hans vän, inte hans fiende. Så han kröp. Och han söp.

Det var inget samarbete längre. Det var underkastelse, maskerad till gemenskap.

När röken hade skingrats och slottsavtalet var underskrivet med välsmort språk och darrande principer, reste sig den långa och förvirrade pojken framför kamerorna. Med rak rygg och trötta ögon förklarade han: “Jag är fortfarande den liberala garanten.” Det lät som en förklaring, men kändes mer som en bön.

Ingen sa emot. Ingen instämde. De flesta undvek hans blick, som om tystnaden var ett gemensamt kontrakt. Han var ensam om den uppfattningen. Men han upprepade det ändå – som om själva upprepandet kunde förvandla det till sanning.

Den långa och förvirrade pojken visste – med en tyst, obehaglig visshet – att om varje paragraf i avtalet blev verklighet, då skulle inget av det han en gång trodde på finnas kvar. Ingen liberal demokrati, ingen frihetsprincip att hålla sig i. Bara skalet, dekoren.

Och ändå talade de på slottet om historiska vingslag, om ansvarsfullt ledarskap. Men det var inte historiens andedräkt som svepte genom rummen – det var den sjukliga repressivitetens tunga andetag, steg för steg, beslut för beslut.

Det var inte friheten som vann mark. Det var kontrollen, paketerad i saklighetens språkdräkt.

Men det började inte här. Det började för över trettio år sedan, när något smög sig in i samhällskroppen med ny retorik och gamla intressen – det nyliberala. Det som sades handla om frihet men som långsamt försköt tyngdpunkten: från rättigheter till krav, från samhällsansvar till självoptimering.

Det gamla kravet på beslutsfattare – att skapa trygghet, jämvikt, mening – förvandlades till ett kravsamhälle där medborgarna förväntades bära både skuld och lösningar. Och ännu hårdare drabbade det dem som ännu inte hunnit bli medborgare. De som bara fick plats i berättelsen som kostnader, inte människor.

Sanningen var att det inte bara handlade om politiska val eller värderingsförskjutningar. Under ytan pågick en långsam sammanblandning – av ekonomiska intressen, inflytanden och ambitioner som lärde sig att gömma sig i välfärdens skuggor. De parasiterade på det gemensamma som om det vore ett oskyddat byte. Och de hade betalda drängar.

Författare C.S Berglöv

satir

Sagan om den långa och förvirrade pojken 1

En saga i tre delar av C.S Berglöv

Länk till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3

Det var en gång en lång och förvirrad pojke. Fastän han var stor och lång redan som sjuåring hade han svårt att hålla balansen – både på cykeln och i tanken. Han pratade ofta som om han höll ett tal, men ändrade åsikt snabbare än reklampauserna på TV.

Lärarna sa att han var “resonabel men rastlös”. Han kallade det nyfikenhet, men i själva verket var det något annat: en benägenhet att låna andras övertygelser som om de vore böcker på biblioteket – och sällan någon återlämning.

Redan som tioåring gick han med i det lilla, pytte lilla liberala partiet. Friheten var det som lockade – själva ordet lyste som en kiosk med öppet dygnet runt. Men han var inte riktigt på tå. För nu var det inte bara liberalism, utan nyliberalism. Han tänkte: det måste ju vara samma sak – bara ett ord framför, som att lägga “extra” på en milkshake eller “super” på en hjälte.

Han märkte inte hur friheten började komma med villkor. Att valfrihet blev till kundval, att ansvar blev till avskaffade skyddsnät, att solidaritet tystnade som en subventionerad kulturscen. Men han log ändå, klädd i sin för stora kavaj och blå knapp med partiets logga. För han hade ju friheten på sin sida. Trodde han.

Men långt inne i hans själ gnagde något. Det var den “lille mannen” – inte en ängel på axeln, men ett slags inre figur med stadig röst och envis blick. Den där rösten som viskade om rätt och fel, även när applåderna dånade åt annat håll.

Hans lilla liberala parti hade hittat muskler i nya allianser. Som en järnhård axelpakt smidd i pragmatismens namn – där varje leende över det ideologiska minfältet gömde en kalkylerad kompromiss. De kallade det samarbete. Han kallade det något han inte ville säga högt. För partierna de lutade sig mot – de skrämde honom. Speciellt ett av dem.

Det var inte bara retoriken, som fick det att isa längs ryggraden. Det var det där i ögonen på deras företrädare. En glimt som inte ville något med friheten – bara med makten över den.

Om den långa och förvirrade pojken hade varit verksam för femtio år sedan, då hade han sluppit det han nu tvingades kalla “partnerskap”. Då fanns fortfarande en spärr – inte bara i riksdagen, utan i ryggraden.

Men tiden hade snurrat framåt, och nu stod han där som den liberala garanten – inte av frihet, utan av normalitet. När det nya blocket intog slottet, efter att lite oväntat ha vunnit valet, log han stelt på pressbilderna. Han såg ut som någon som just insett att han gett sitt namn till ett lån han inte längre kontrollerade.

Men den långa och förvirrade pojken tystade den “lille mannen” en gång för alla. Det var inget gräl – bara en utdragen suck, som när man stänger en bok man vet att man aldrig kommer läsa om. Samtidigt började han se friheten som något obskyrt, nästan mytologiskt – en produkt för ideologiska vykort snarare än verkliga budgetförhandlingar.

Han kallade det realism, och han bar den som en rustning. Paradigmskiftet han en gång famlat i, hanterade han nu till fulländning. Ingen kunde längre säga var kompromissen slutade och han själv började.

Den långa och förvirrade pojken drogs med, svept som ett höstlöv i en storm av kompromisser. Han kapitulerade, område för område. Till sist fanns inget kvar att dra sig ur – bara utrymmet mellan verklighet och självbild.

Författare C.S Berglöv

Krönikor

Sagan om den samvetslösa pojken 4

Motargument publicerar en saga skriven av C.S. Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Paradigmskifte, sa de, men pojken utan samvete visste sanningen. Orden var tomma. Det hade redan skett, långsamt och obevekligt, under trettio år av omärklig förskjutning. Människorna hade aldrig förstått det.
Nu handlade det inte om förändring — det handlade om att cementera makten, att forma den till något orubbligt, att konservera den så att ingen någonsin kunde rubba den från dess plats.

Han kunde inte höra de riktiga historiska vingslagen, inte känna ekot från svunna tiders kamp, ingen viskning från dem som en gång offrat sig för en annan värld. Han hörde bara sig själv. Sin egen andhämtning, sitt eget triumferande skratt, sina egna armar som viftade i segerrus när han såg ner på landet som nu låg i hans händer.

Och han var redo. Redo att sänka det i mörker.

De personer pojken hade lierat sig med var inte människor av ambition, inte av framtidsvisioner — de var skuggor, tomma gestalter fyllda av mörker. De höll honom inte som en ledare, inte som den mäktige han trodde sig vara, utan som en marionett. Hans händer må ha hållit maktens spakar, hans namn må ha stått över dokument och beslut, men det var aldrig han själv som drog i trådarna.

Samvetslösa pojken visste mycket väl, och även trots att han kände stramheten av de osynliga tyglarna som höll honom i schack, bet han sig fast vid makten. Han klängde sig fast vid tronens kalla yta, besluten att aldrig släppa, aldrig erkänna att han inte var den sanna härskaren. Han förträngde verkligheten, såg inte hur hans egna rörelser följde andras viljor, hur varje steg han tog var ett steg någon annan redan planerat åt honom.

Så pojken styrde — eller trodde sig styra — med ett leende, med ett självbedrägeri så elegant att det var lika övertygande för honom själv som för undersåtarna. Han såg inte skuggorna bakom honom, hörde inte de dämpade viskningarna, märkte inte att han var en docka på en scen där någon annan höll manuskriptet.

Och så — med sitt eget hjärta fullt av illusionen av kontroll — var han beredd att göra det som krävdes. Vad det än var.

Någonstans långt bak i hjärnloben fanns det allra största tvivlet kvar att han skulle avslöjas. Det där tvivlet — en svag men ihärdig skugga långt bak i hans sinne — var det enda som han aldrig lyckats utplåna. Det låg där, gömt i de mörkaste vrårna av hans hjärnlob, viskande som ett spöke från en annan värld. Vad händer den dag någon ser igenom honom?

Han hade format sitt liv till en perfekt illusion, en värld där lögnen var lag, där sveket var strategi och där han själv alltid stod oberörd mitt i stormen. Men även den skickligaste bedragaren kan känna ett styng av osäkerhet när han står på sin högsta höjd. Hur länge håller fasaden? Hur länge till kan han dansa på maktens tunna lina?

Och någonstans — trots alla försäkringar han gav sig själv — kunde han inte skaka av sig tanken att en dag, en enda dag, skulle någon dra undan draperiet. Någon skulle förstå exakt vad han var, se rakt igenom honom, avslöja honom inför världen. Men ännu hade ingen gjort det.

Och så länge det förblev så — så länge han kunde tysta den där viskningen längst bak i sitt huvud — fanns det ingenting som hindrade honom från att fortsätta. Tills en dag när allt vändes upp och ner. När den osynliga tråden som hållit honom uppe började fransa sig i kanterna. När ett ord, en handling, en skugga från det förflutna kom tillbaka för att kräva sin plats.

Snipp snapp, så var sagan slut…

Författare C.S. Berglöv

satir

Sagan om själlösa pojken 3

En saga i tre delar av författare C.S. Berglöv

Under sina första dagar i riksdagen, förutom den mobbning han upplevde som riktad mot sig själv, insåg den själlösa pojken en sak: demokratins styrka. Sanningen var för honom en trivialitet, en obetydlig detalj i en större plan. Hans inre krets från universitetet, lojala och lika själlösa som han själv, delade hans vision och hjälpte honom att genomföra den.

Den själlösa pojken behövde inte läsa Machiavellis texter; de låg redan djupt rotade i hans väsen, som om de var en del av hans natur. Riksdagens arbete var för honom en formalitet, en kuliss. Det verkliga slagfältet låg i väljarnas sinnen. Hans strategi var enkel men effektiv: att gradvis uppluckra verkligheten genom att sprida felaktig information. Genom att använda andra som megafoner kunde han nå ut till massorna, och han gav aldrig upp. Hans budskap trummades in, gång på gång, tills det blev en alternativ sanning – oavsett om det hade någon grund i verkligheten eller inte.

Det tog den själlösa pojken många år av intriger och strategiskt spel innan den politiska makten låg framför hans fötter, som en krona redo att plockas upp. Bara ett snubblande steg kunde hindra honom från att gripa den makt han så länge eftertraktat. Men han blev aldrig kung, aldrig härskare i den traditionella bemärkelsen. I stället blev han en mästare bakom kulisserna – en puppetmaster som styrde sina marionetter med osynliga trådar. Den nyttiga idioten, som han kallade sin frontfigur, dansade efter hans vilja, och varje rörelse var noggrant koreograferad av hans hand.

Nu var han så nära, så nära att hans mål nästan kunde smakas. Han väntade bara på nästa år, som en predator som ligger i skuggan, redo att slå till. Hans sinne var kallt och beräknande, och hans hunger efter makt var omättlig. För honom var världen en spelplan, och han var dess obevekliga spelare.

Snipp snapp slut så var sagan slut.

p.s. Rösta bort den själlösa pojken 2026.

Författare C.S. Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3

satir

Sagan om själlösa pojken 2

En saga i tre delar av C.S. Berglöv.

På universitetet inträffade en oväntad förändring. Han upptäckte att han inte var ensam; andra kämpade med samma alienation, samma brist på verklig anknytning. Det var en befrielse, en glimt av mänsklig samhörighet. Ändå förblev ensamhetens klo lika skarp, och hans hjärta, eller vad som ersatte det, lika tomt.

Med sina nyfunna vänner fann han en sorts synergi. Tillsammans utvecklade de en skicklighet för manipulation. Sanningen spelade ingen roll – endast resultatet var viktigt. Ord blev vapen, verktyg för att få världen att dansa efter hans pipa. Den själlösa pojkens plan blev tydligare med tiden: att ta över världen, inte genom våld utan genom den subtila makten i tankar och övertygelser. För honom var ingenting heligt, ingenting värdefullt. Det enda som existerade var makten, och han var redo att betala vilket pris som helst för att uppnå den.

Den själlösa pojken blev ständigt förvånad över hur enkelt det var att klättra i hierarkin inom ett politiskt parti. Nästan utan att reflektera fann han sig som ordförande för ungdomsförbundet, och på samma obevekliga räls blev han snart partiordförande. Hans vänner från universitetet följde honom som skuggor, lojala och tysta, medan varje hot mot hans makt rensades ut med blixtens hastighet. Den själlösa pojkens dröm om att bli kung och härskare växte sig allt starkare, en ambition som brann med en kall, obeveklig låga.

Till en början möttes han och hans parti av hån och förakt från de andra partierna i riksdagen. För honom kändes det som mobbning, en konstant påminnelse om hans utanförskap. Men om han var ärlig mot sig själv – vilket han sällan var – insåg han att det enda han verkligen kände var en martyrskapets tomhet, en själslig golgata som han bar som en mantel. Han var oförmögen att känna något annat; hans känsloliv var en öken, där endast maktens skugga kunde ge honom lindring.

Författare C.S. Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3

Krönikor

Sagan om själlösa pojken 1

en saga i tre delar av C.S Berglöv

Det var en gång en pojke som föddes utan själ. Hans värld var en labyrint av missförstånd; han kunde inte begripa andra, men krävde att de skulle begripa honom. Isoleringen blev hans enda följeslagare. Ingen kände honom, och han ville inte känna någon. Så byggde han, ur ensamhetens grus, ett eget rike. Där regerade han, inte som en kung, utan som en härskare – en envåldshärskare vars vilja var lag. De som inte dansade efter hans pipa utplånade han utan tvekan. Till en början var det inte hat som drev honom, utan en desperat vilja att befästa sin sköra makt. I hans rike fanns inga regler att följa – bara hans egna dekret som andra tvingades lyda.

En lördag, när den själlösa pojken var kanske sju år gammal, fick han veckopengen i handen. Girigt spenderade han varje öre på godis, som han glupskt åt upp på fem korta minuter. I kontrast köpte grannpojken bara en glass och sparade resten av sina pengar. Men den själlösa pojken, driven av sin slughet, fick en gnistrande idé. Med en allvarsam röst påstod han att grannpojkens glass var förgiftad. Skräcken tog genast över; grannpojken slutade tvärt att äta och räckte över glassen till honom innan han sprang hem gråtande. Det var i det ögonblicket den själlösa pojken insåg en mörk sanning: att genom list kunde han få andra att ge efter – att lögner kunde bli en väg till makt och fördelar.

I den verkliga världen växte pojken upp och blev tonåring. Men hans fiktiva värld höll honom i ett järngrepp, en oas av kontroll och makt som han alltid återvände till. Denna imaginära domän var hans fristad – och hans fängelse. På universitetet inträffade en oväntad förändring. Han upptäckte att han inte var ensam; andra kämpade med samma alienation, samma brist på verklig anknytning. Det var en befrielse, en glimt av mänsklig samhörighet. Ändå förblev ensamhetens klo lika skarp, och hans hjärta, eller vad som ersatte det, lika tomt.

Författare C.S Berglöv

Länkar till alla delar;

Del 1 Del 2 Del 3

Krönikor

Angiveri — Vi och Dom

Den allra första stavelsen av fascism och nazism är att göra skillnad mellan oss och de andra. Det är kontexten. De utpekade, anklagade, svartmålade, utsatta ska i maktens ögon bli anonyma, tärande, snyltare. Mycket arbete läggs på att allmänheten ska luras till att tänka lika.

Den sittande Tidö-regeringen med SD vill kräva att offentligt anställda ska anmäla sina medmänniskor till myndigheterna. Det är bland annat personer som gömmer sig medan de överklagat sina avslag.

Vi tycks ha hamnat i empatilöshetens ständiga månskugga. Se inte längre de människor som desperat försöker få vara kvar till de kan få beviljat uppehållstillstånd. Om vi ser dem i ögonen – då vill makten tvinga oss att anmäla dem.

Sådan politik har testats förr, men då är det bara i auktoritära, totalitära regimer. Motsatserna till vår liberala, öppna demokrati. Vad alla måste inse och förstå är att Sverige tagit små steg fram till något annat som inte är en rättsstat eller fullvärdig demokrati. Vi går över i något annat. Det är vad som är pudelns kärna nu.

Ingen får vara naiv och bli förledd av den monumentala propaganda som väller över oss. Det som alltid glöms bort i debatter om flyktingfrågan: Det är att man flyr ifrån och inte till.

Vad som också är alarmerande är att många tror sig ha rätt till sina förutfattade åsikter om den godtyckligt ihopklumpade gruppen “de där andra”. Fundera på om du själv en dag behöver fly, hur skulle du vilja tas emot i en annan stad, eller i ett helt annat land? Får du rätt att söka asyl där?

Har du någon aning om vad som är solidaritet? Vet du vad ambitionerna med att önska jämlikhet är?

En sak är en totalitär makt väldigt tydlig med att göra. Det är att i många små detaljer demontera bort rättsstaten. Aningslöst, skrämmande. Till sist, för den utsatte, blir det farligt. Nu är det farligt.

Det ständiga arbetet uppifrån med att göra skillnad mellan mig och dig. Som dagens regering arbetar hårt för. Det är klassisk splittringspolitik, på vägen mot fascism. Tidöavtalets parter försöker lägga dimridåer. Det handlar inte om annat än kontroll över makten och maktens kontroll.

/C.S. Berglöv

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

I fokus, Krönikor

Trojanska hästen – del 2

Krönika av C.S. Berglöv – åsikter som uttrycks i krönikor står skribenten för. Denna text är en fortsättning på del 1.

Det största tricket av djävulen är att få människor tro att han inte finns. Lite så har SD försökt få till sin artificiella, demokratiska metamorfos. Som ett bångstyrigt barn vilket har ertappats med bägge händerna i kakburken hävdar de ihärdigt att de är socialkonservativa (ständigt fram till idag avslöjas deras funktionärer att vara extremister, nazister, fascister och rasister).

Inte ens deras egna vitbok (det lilla som har presenterats än så länge) säger motsatsen. Bildandet av SD år 1988 var fylld till bredden av dessa element och är fortfarande aktiva. Tvätta sin egna byk offentligt har aldrig varit SD:s melodi. De införde en nolltolerans för rasism på pappret, men den har endast fungerat som ett utrensningsverktyg för att få bort misshagliga personer ut ur partiet.

Det som har varit och fortfarande är signifikativt för dem är att sanningen skulle kunna vara relativ och något man inte behöver ta hänsyn till. Det patologiska är att använda sig av nätet på plattformar och många forum. Där får deras lögner stå oemotsagda, obesvarade, okritiserade.  

Ett bra exempel på det är deras valfilm från 2018, och desinformationen de sprider på FB vilken ännu tydligare ljuger om socialdemokraterna och andra världskriget. SD lanserade att sossarna skulle ha varit nassar förr, endast för att försöka friskriva SD från kritik från deras företrädare idag, i nutid. En total historieförfalskning och fokus-förflyttning. 

Det får mig att tänka på ett Seinfeld-avsnitt, där han rådfrågar sin vän George Costanza: en notorisk lögnare, hur man ska kunna besegra ett lögndetektortest. Hans svar: om du tror på lögnen är det ingen lögn. För att sätta detta i kontext här, så är det inte en lögn om du får folk till att blint lita på att det du påstår skulle vara sanning.
 
Manipulering av vår historia. 
Demonisering av muslimer.
Notoriska klimatförnekare.
Piska upp förakt för de som är utsatta.
Vid varje tillfälle så split.
Det är verkligen en rejäl draksådd de omsorgsfullt sått. 
Om Joseph Goebbels hade levt hade han kanske gett sitt gillande till SD:s desinformation, lögner och propaganda. 
Är du beredd att ge ett sådant parti makt 11 september? 

Krönika av C.S. Berglöv – åsikter som uttrycks i krönikor står skribenten för. Denna text är avslutningen av del 1.

I fokus, Krönikor

Trojanska hästen – del 1

Krönika av C.S. Berglöv – åsikter som uttrycks i krönikor står skribenten för.

28:e september 2021 briserade en kraftfull bomb i Annedal, Göteborg. Många blev förfärade och tankarna gick till de som hade drabbats. Endast timmar efter dådet skriver Jimmie Åkesson på sin facebook-sida om det.

Vad vi ska ha i minne är att just i det läget visste varken han eller någon annan, vem eller vilka som låg bakom. Men Jimmie krävde med en mycket indignerad ton bland annat undantagstillstånd och visitationszoner.

En sund och ansvarsfull politiker, oavsett politisk kulör, får inte agera på det sättet, om hen vill framstå som en seriös politiker. Men det kan även tolkas som personen i fråga har dålig impulskontroll. Bägge alternativen är klandervärda. De flesta av oss rycker kanske på axlarna åt en sådan högerpopulism. Men är det endast en sådan?

Tiotusen-kronors-frågan måste ställas: varför beter sig Jimmie Åkesson och partiledningen i SD så som de gör? När bomben briserade upplevde de kanske att de fick ett momentum. Men försöken att förstå innebörden av ett sådant skeende leder oss tillbaka till Tyskland.

År 1933 ingick NSDAP med högerpartier i en koalitionsregering. Ödets ironi blickar på den som om den svenska samtiden är blott en sjaskig karbonkopia. Den tyska borgerligheten i regeringen trodde de kunde tämja nazisterna. Det gick så där — och det kommer att gå sådär för den svenska borgerligheten som är villig släppa in SD i maktens salar.

Hitlers momentum kom med riksdagshusbranden den 27:e februari 1933. Många har sedan dess menat att den som anhölls för dådet var oskyldig, att nazisterna själva kan ha anlagt branden. Det finns egentligen inga bevis för varken det ena eller andra. Men, med den förevändningen röstades fullmaktslagen igenom, som gav NSDAP och Hitler absolut makt. En diktatur hade skapats, ur en tidigare liberal demokrati, vilken sedan varade fram till Hitlers död i bunkern i Berlin i maj 1945.

Åter tillbaka till vår nutid. Finns det risk för att SD skulle införa undantagstillstånd vid en allvarlig händelse, precis som nazisterna i Tyskland gjorde efter riksdagshusbranden?
Ja, den risken är uppenbar. Tro inget annat. Kommer SD:s väljarkår bedyra efteråt att de inget visste? 

Krönika av C.S. Berglöv – åsikter som uttrycks i krönikor står skribenten för.

Fotnot: Kommunisterna närvarade inte i omröstningen år 1933, de var antingen arresterade eller hade flytt. De modiga socialdemokraterna röstade nej till fullmaktslagen, de som inte flydde blev senare arresterade. Hela borgerligheten röstade för fullmaktslagen.

Tips om mer läsning: https://www.levandehistoria.se/fakta-om-forintelsen/nazityskland-1933-1939/en-nazistisk-diktatur

Krönikor

Draksådden

Krönika av C.S. Berglöv – åsikter som uttrycks i krönikor står skribenten för.

En sak är väldigt tydlig. Flodvågen av rasism, förakt, polarisering, illvilja och stundtals rå cynism, populism och inte att förglömma denna ständiga fokusförflyttning som SD gör sig skyldiga till, via deras olika mediabolag och hemsidor, har skapat en trojansk häst. Den giftiga bägaren är de så villiga att ge till sina väljare.

Så varför är denna typ av populism så farlig? Det finns flera orsaker: den är antipluralistisk: det är vi som är folket, och det menas även att alla andra som inte är som vi exkluderas. Historiskt har det varit judar som har blivit drabbade av exkludering men även romer, homosexuella, funktionsnedsatta, politiska motståndare med flera grupper.

Idag är det muslimerna som är i ett negativt fokus i SD:s mediafabriker. Den karbonkopian som blev Joseph Goebbels arv och semantik, använder sig idag de nämnda med att demonisera. Tro inte att något skulle vara speciellt med muslimer. Det är trots allt en kusin-religion till judendom och kristendom. Det är bara för att SD har en chans att skapa polarisering, förakt, splittring. Det är signum för de rörelser som ideologier fascism och nazism utgörs av, det är makten som är ideologin.

Inga lögner kan bli så stora att de blir moraliskt hinder i deras väg till makt. Hemsidan ‘Sverige & sanningen’ är ett annat exempel. Det stora flertalet känner nog ett obehag när de ljuger — för dessa typ av rörelser ser man inget problem att ljuga och fara med osanningar. Goebbels är som vanligt en ledstjärna för dem. Det är målet som räknas: makten.

Varför är populister så farliga? När de väl får makt är de alltid villiga att införa ett auktoritärt statsskick. Ni kan fördjupa era kunskaper som vad som har hänt i Ungern de senaste åren. De har gått ifrån vara en liberal demokrati till en illiberal demokrati. Det medger även Viktor Orban stolt. Polen har gått i stort sett samma väg.

Ett av de största misstagen man kan göra, att man inte förstår att ett parti som verkar inom demokratin kan vara odemokratiskt. Du kan hindra denna draksådd SD har planterat med omsorg – genom att rösta bort dem i september. Vi ska ha det i minnet att vi alltid är ett politiskt val ifrån diktatur.

Krönika av gästskribent C.S. Berglöv – åsikter som uttrycks i krönikor står skribenten för.

”De sliter sönder vårt land”