En saga i fyra delar av C.S Berglöv
Länkar till alla delar
Så pojken som ville bli ett varumärke steg fram, omgiven av kameror, konfetti och en obskyr kvinna som enligt pressmeddelandet “delade hans vision om självförverkligande via strukturerad egoism.” Tillsammans lanserade de något nytt – ett parti, men egentligen mer av en livsstil med rösträtt. Till en början såg det ut som ett kristet välfärdsparti – ungefär som KDS innan. Det såg ut som ett välfärdsbygge. Men bakom loggan låg fakturerabar barmhärtighet. Empati, på offert. Solidaritet, efter godkänd kreditprövning
Det var ingen som berättade för pojken som ville bli ett varumärke, att det redan fanns tre-fyra versioner av hans idé – samma ideologi i olika kulörer, samma ego med olika fonter. När projektet kollapsade var det inte dramatik, det var återgång. Han kallade det en ”reflektionspaus”, men det lät mer som refrängen från Hoola Bandoolas ”Vem kan man lita på?” – ekot av en tro som aldrig riktigt fäste.
Ensam satt pojken som ville bli ett varumärke, vid sin kulturkanon, den han försökt branda om som nationell självrespekt, och såg råttorna springa in och ut. De bar med sig rester av manifestet, några trasiga slogans, och en halvfull idé om att självförverkligande borde kunna bli folkbokfört. Och han insåg: Att bygga ett varumärke är en sak. Att vara någon att lita på – det är helt annan logik.
Såvitt man vet sitter han fortfarande vid sin kanon som det kända varumärket med puls.
Snipp snapp slut så var sagan slut.
/C.S Berglöv
Motargument 