En saga i fyra delar av C.S Berglöv
Länkar till alla delar
Pojken som var ogin stod där i slottet, omgiven av sina likasinnade — inte från orten, men med en lika stark känsla av revanschbegär. De hade inte vunnit på idéer, utan på indignation. ‘Nu ska det bli ordning’, skrek de, som om samhället vore ett stökigt pojkrum med fel tapeter och för mycket mångfald.
Avtalet de fick igenom var inte skrivet — det var stuvat. Som en överkokt kompromiss där principer ersatts med paragrafer av moralpanik och punktlistor på vilka som borde få mindre liv. Det luktade inte politiskt — det stank auktoritet, instängd i konservburken ‘Nationell trygghet
‘.
Pojken log. Här, i maktens sal, kunde han äntligen reglera verkligheten. Och inget sa ‘framgång’ som en regeringspost byggd på missnöje och megafonretorik. Nu var det deras tur att bestämma vad som var normalt — och vad som borde deporteras ur debatten.
Pojken som var ogin visste att det bara var början. De hade inte vunnit ett val – de hade vunnit rätten att riva. Ett samhälle skulle nu raseras med precision: värderingar krossas, rättigheter omförhandlas, normer omformas som vore de ett gäng gamla konservburkar med bäst före 1942.
Deras rike skulle inte bygga på gemenskap, utan på lydnad. Deras lagar skulle inte skydda, utan sortera. Deras privilegier var inte diskreta – de var högljudda, vädrade som fanor i vinden, skräddarsydda för dem som tyckte att frihet var okej så länge den såg ut som dem själva.
Det var inte en demokrati som de ville förvalta. Det var en berättelse de ville skriva om – helst utan kapitel om solidaritet, sexualitet och självbestämmande.
Snipp snapp slut så var sagan slut.
PS: Använd din röst i september nästa år. Lyssna på Jörgen Astonson: Sluta rösta på idioter.
/C.S Berglöv
Motargument 