Motargument publicerar en saga i tre delar av C.S Berglöv
Länkar till alla delar
Men i de tidiga tjugoåren började riktandet kännas futtigt. Att hata en granne, en chef eller en främling i tunnelbanan var inte längre nog. Han ville mer. Något större. En idé att odla, ett mål att prägla ett helt samhälle med.
Så han började kalla sitt hat för vision. Inte längre en känsla, utan en kraft. Ett ljus, som bara han kunde se. Och folket, som aldrig riktigt lyssnat förut, började nu höra honom klarare än någonsin.
Av en slump — eller kanske ödet självt — mötte han dem på universitetet. De var som han: utmärglade på kärlek men överflödande i förakt och vrede.
De kände igen något i varandras blickar. En eld som inte värmde, utan förtärde. Tillsammans började de sätta ord på det som tidigare bara varit känslor — vrede blev retorik, bitterhet blev doktrin. De kallade det sanning. De kallade det uppvaknande. Och de spred det som eld i torrt gräs. De lovade varandra dyrt och heligt att aldrig visa sina rätta ansikten förrän de verkligen hade kontroll. De lovade folket att de kunde rida på deras ryggar tills de låg i deras magar.
Och folket log, för de förstod inte. De hörde orden men vävde dem till drömmar om frihet, om framtid, om ett hem som inte längre darrade av rädsla. De ville tro. Pojken, han som bara kunde hata, såg på från skuggorna. Han såg deras löften som dolkar, vassa och blanka, gömda bakom guld och gloria.
Motargument 