Motargument publicerar en saga skriven av C.S. Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Paradigmskifte, sa de, men pojken utan samvete visste sanningen. Orden var tomma. Det hade redan skett, långsamt och obevekligt, under trettio år av omärklig förskjutning. Människorna hade aldrig förstått det.
Nu handlade det inte om förändring — det handlade om att cementera makten, att forma den till något orubbligt, att konservera den så att ingen någonsin kunde rubba den från dess plats.

Han kunde inte höra de riktiga historiska vingslagen, inte känna ekot från svunna tiders kamp, ingen viskning från dem som en gång offrat sig för en annan värld. Han hörde bara sig själv. Sin egen andhämtning, sitt eget triumferande skratt, sina egna armar som viftade i segerrus när han såg ner på landet som nu låg i hans händer.

Och han var redo. Redo att sänka det i mörker.

De personer pojken hade lierat sig med var inte människor av ambition, inte av framtidsvisioner — de var skuggor, tomma gestalter fyllda av mörker. De höll honom inte som en ledare, inte som den mäktige han trodde sig vara, utan som en marionett. Hans händer må ha hållit maktens spakar, hans namn må ha stått över dokument och beslut, men det var aldrig han själv som drog i trådarna.

Samvetslösa pojken visste mycket väl, och även trots att han kände stramheten av de osynliga tyglarna som höll honom i schack, bet han sig fast vid makten. Han klängde sig fast vid tronens kalla yta, besluten att aldrig släppa, aldrig erkänna att han inte var den sanna härskaren. Han förträngde verkligheten, såg inte hur hans egna rörelser följde andras viljor, hur varje steg han tog var ett steg någon annan redan planerat åt honom.

Så pojken styrde — eller trodde sig styra — med ett leende, med ett självbedrägeri så elegant att det var lika övertygande för honom själv som för undersåtarna. Han såg inte skuggorna bakom honom, hörde inte de dämpade viskningarna, märkte inte att han var en docka på en scen där någon annan höll manuskriptet.

Och så — med sitt eget hjärta fullt av illusionen av kontroll — var han beredd att göra det som krävdes. Vad det än var.

Någonstans långt bak i hjärnloben fanns det allra största tvivlet kvar att han skulle avslöjas. Det där tvivlet — en svag men ihärdig skugga långt bak i hans sinne — var det enda som han aldrig lyckats utplåna. Det låg där, gömt i de mörkaste vrårna av hans hjärnlob, viskande som ett spöke från en annan värld. Vad händer den dag någon ser igenom honom?

Han hade format sitt liv till en perfekt illusion, en värld där lögnen var lag, där sveket var strategi och där han själv alltid stod oberörd mitt i stormen. Men även den skickligaste bedragaren kan känna ett styng av osäkerhet när han står på sin högsta höjd. Hur länge håller fasaden? Hur länge till kan han dansa på maktens tunna lina?

Och någonstans — trots alla försäkringar han gav sig själv — kunde han inte skaka av sig tanken att en dag, en enda dag, skulle någon dra undan draperiet. Någon skulle förstå exakt vad han var, se rakt igenom honom, avslöja honom inför världen. Men ännu hade ingen gjort det.

Och så länge det förblev så — så länge han kunde tysta den där viskningen längst bak i sitt huvud — fanns det ingenting som hindrade honom från att fortsätta. Tills en dag när allt vändes upp och ner. När den osynliga tråden som hållit honom uppe började fransa sig i kanterna. När ett ord, en handling, en skugga från det förflutna kom tillbaka för att kräva sin plats.

Snipp snapp, så var sagan slut…

Författare C.S. Berglöv