Motargument publicerar en saga skriven av C.S. Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Pojken stod ofta och blickade mot himlen, som om stjärnorna där uppe var symbolen för hans framtid. Han visste exakt vart han ville — till toppen, till tronen, till ordförandeposten i partiet som varit hans självklara val från början. Det var ett parti som alltid hade motsatt sig förändring, som alltid hade kämpat mot varje stor reform sedan den liberala demokratin tog sitt första andetag. För honom var det en ideologisk karta, en väg mot en värld där vissa lyfte, medan andra krossades under tyngden av systemet.

Han hade växt upp med den melodin, den osynliga men obevekliga takt som styrde hans steg. Han hade lärt sig att se samhället som en balansvåg där det fanns vinnare och förlorare — och han skulle alltid vara på den vinnande sidan. När han gick genom korridorerna av makten, när han skakade händer och viskade löften, vävde han sin egen framtid med en precision som få kunde ana.

Men det pojken aldrig skulle erkänna, aldrig ens låta en skugga av en tanke röra vid hans ansikte, var den tysta njutningen han kände när han såg sina idéer bli verklighet. De där grumliga tankarna, de där visionerna om fattigdom och utsatthet som han inte såg som tragedier — utan som nödvändiga delar av en värld han ville bygga. När socialförsäkringsministeriet började följa den linje han skissat upp, såg han inte offren. Han såg en triumf.

Och horisonten låg ännu öppen för honom.

En dag öppnades himlen — eller så upplevde han det. Det var som om ödet själv lyfte honom mot maktens hjärta, som om alla hinder han smidigt hade passerat nu låg bakom honom. Men sanningen var mindre storslagen: han var den sista kvarvarande kandidaten. De före honom hade redan förbrukats, slukade av politiska skandaler, maktkamper och sin egen oförmåga att navigera i skuggorna där han trivdes bäst.

Det var nu det näst sista steget kvar till hans dröm — att styra landet. Men ännu fanns en sista barriär, ett hinder han inte kunde ignorera: ett parti som var mer extremt än han själv, mer skoningslöst, mer rått. Deras makt byggde på hat, på en ideologi som rotade sig i de mörkaste kapitlen av historien. För länge sedan, i en annan tid, hade han tagit en förintelseöverlevare i handen och svurit att aldrig arbeta med dem. Han hade låtit orden fylla rummet med löften, han hade fått kamerorna att blixtra och folket att känna trygghet.

Men han var den samvetslöse pojken. Orden han talade hade aldrig varit annat än strategiska drag. I hans värld var löften inte löften, de var tillfälliga byggstenar, något som kunde skiftas och formas beroende på tidens gång. Allt hade ett bäst före-datum. Moral, övertygelser— det som gällde då, gällde inte nu. För honom var historien preskriberad.

Och så tog han steget som han en gång lovat att aldrig ta.

Den lilla, knappa majoriteten gav honom grönt ljus att regera. Med en triumfatorisk glans steg han upp på maktens tron — han hade nått sina drömmars mål. Men han var rastlös, som ett barn dagen före julafton, en kropp fylld av otålig energi. Slottets salar genljöd av firande, av höjda glas och handslag, av jubel och skratt — hans följeslagare omfamnade honom, skakade hans hand, slog honom på ryggen. Paradigmskiftet, sa de, men han visste sanningen. Orden var tomma. Det hade redan skett, långsamt och obevekligt, under trettio år av omärklig förskjutning.