Motargument publicerar en saga skriven av C.S. Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Efter en rad intriger och skarpa armbågar tog han sig till den stora staden, en plats där ansikten var många och minnen korta, där makt var något som köptes och såldes likt varor på en marknad. Och mitt i den virvlande stadsbilden fick han, av ren brist på kompetenta alternativ, en nyckelroll inom stadens fastighetsbestånd.

Det var här hans egentliga vision började ta form. Han skrev — inte med bläck, utan med beräkning, med ett kallt och omsorgsfullt kalkylerande sinne — en bok som utropade hans sanning: att allt skulle säljas, att nationen var ett hus på auktion. Han var inte längre en spelare på brädet, han var auktionsförrättaren, den som klubbade affärer bortom alla moraliska gränser.

Fastighet efter fastighet såldes ut, för en spottstyver, till de som kallade sig hans vänner — men i hans ögon var de bara schackpjäser, redo att slukas när tiden var rätt. Ingen såg hans hand när han ledde affärerna, ingen vågade utmana honom. Horisonten låg öppen, och han visste att större uppdrag väntade. Landet själv var bara nästa objekt på hans auktion.

Han hade förstått tidigt att synlighet var makt. Det räckte inte att manipulera bakom kulisserna. Han behövde stå i ljuset, skapa bilden av sig själv som en visionär, en räddare. Så han sa ja till allt. Han sträckte ut sin hand, antog prestigefyllda uppdrag och snart bar han titeln som ordförande för en privat adoptionsbyrå.

Till en början var det en gnistrande illusion. Han var den goda fén, räddaren av föräldralösa barn från avlägsna länder, den som skänkte dem ett nytt hem i ett vackert och välmående land. Han stod framför kamerorna, log rätt, sa de rätta orden, och hyllades för sin godhet. Men sprickorna började visa sig — små, till en början, som hårfina sprickor i en kristallvas. Dokument försvann, ursprung förblev suddiga, förklaringar var vagt formulerade.

Han kunde ha sett varningstecknen. Han kunde ha lyssnat på rösterna som började viska att allt inte stod rätt till. Men han hade vid denna tid förfinat sin samvetslöshet till en konstart — en felfri, obeveklig blindhet inför allt som hotade hans framgång. Så när en intern utredning började skymta konturerna av obehagliga sanningar, sopade han undan den. Ingen utredning, ingen skuld. Ingen skuld, ingen fara.

Och med det, fortsatte han sin resa—utan att blinka, utan att vända sig om.