En saga i tre delar av författare C.S. Berglöv
Under sina första dagar i riksdagen, förutom den mobbning han upplevde som riktad mot sig själv, insåg den själlösa pojken en sak: demokratins styrka. Sanningen var för honom en trivialitet, en obetydlig detalj i en större plan. Hans inre krets från universitetet, lojala och lika själlösa som han själv, delade hans vision och hjälpte honom att genomföra den.
Den själlösa pojken behövde inte läsa Machiavellis texter; de låg redan djupt rotade i hans väsen, som om de var en del av hans natur. Riksdagens arbete var för honom en formalitet, en kuliss. Det verkliga slagfältet låg i väljarnas sinnen. Hans strategi var enkel men effektiv: att gradvis uppluckra verkligheten genom att sprida felaktig information. Genom att använda andra som megafoner kunde han nå ut till massorna, och han gav aldrig upp. Hans budskap trummades in, gång på gång, tills det blev en alternativ sanning – oavsett om det hade någon grund i verkligheten eller inte.
Det tog den själlösa pojken många år av intriger och strategiskt spel innan den politiska makten låg framför hans fötter, som en krona redo att plockas upp. Bara ett snubblande steg kunde hindra honom från att gripa den makt han så länge eftertraktat. Men han blev aldrig kung, aldrig härskare i den traditionella bemärkelsen. I stället blev han en mästare bakom kulisserna – en puppetmaster som styrde sina marionetter med osynliga trådar. Den nyttiga idioten, som han kallade sin frontfigur, dansade efter hans vilja, och varje rörelse var noggrant koreograferad av hans hand.
Nu var han så nära, så nära att hans mål nästan kunde smakas. Han väntade bara på nästa år, som en predator som ligger i skuggan, redo att slå till. Hans sinne var kallt och beräknande, och hans hunger efter makt var omättlig. För honom var världen en spelplan, och han var dess obevekliga spelare.
Snipp snapp slut så var sagan slut.
p.s. Rösta bort den själlösa pojken 2026.
Författare C.S. Berglöv
Länkar till alla delar:
Motargument 