Gästartikel av Andreas Johansson Heinö
Ju mer jag fördjupar mig i invandringsdebatten från 1970-talet, desto tydligare framstår likheterna med dagens debatt. Under eftermiddagen har jag exempelvis läst en intervju från 1977 med dåvarande skolminister Britt Mogård som hela tiden betonade vikten av att prata om individer, inte grupper (Invandrare och minoriteter, Nr 5 1977). Jag har också läst en intervju från 1977 med dåvarande bistånds- och invandrarministern Ola Ullsten, där han bland annat uttryckte att ”vi borde sluta prata om invandrarpolitik (Invandrare & Minoriteter, Nr 3-4, 1977).
Från samma år hittar jag också en intervju (Invandrare & Minoriteter, Nr 2 1977) med dåvarande oppositionsledaren Olof Palme som fick frågan vad vi bör göra för att hindra en framväxt av rasism i Sverige. Svaret är intressant, inte minst mot bakgrund av den samtida diskussionen fri rörlighet och rasism:
Palme: ”två ting bör göras. För det första måste vi ha en reglerad invandring, det har jag alltid varit anhängare av. Alltså att vi på ett rimligt sätt, kvantitativt, kan bemästra problemet. För det andra att vi för en konsekvent jämlikhetspolitik. Om någon av dessa två förutsättningar brister, riskerar vi att få svåra problem.”
Palme får också frågan om 1975 års beslut som i praktiken handlade om att förvandla Sverige till ett multinationellt samhälle. ”Inte vill du väl påstå att regering och riksdag hade det svenska folket med sig?”
Palme: ”vi låg före opinionen, det vill jag inte bestrida.”
De flesta av de problem som idag diskuteras fanns med redan på 1970-talet. Oron för framväxande ghetton i förorterna. Främlingsfientlighet gentemot romer och assyrier, de grupper som då upplevdes vara mest svårintegrerade. Till och med platserna var desamma: Rosengård, Rinkeby och Tensta, Södertälje, Borlänge.
Läser man debattinlägg och intervjusvar märker man efter en stund att det är något som fattas. Det är raka svar, reflekterande, faktatunga. Men dagens irriterande retoriska figurer dyker aldrig upp. Det är ingen som säger att ”vi måste våga prata om det här”. Det är inte heller någon som anklagar den som pratar om problem för att ”fiska i grumliga vatten”. ”Hade jag vetat då vad jag vet nu hade jag varit mer restriktiv till den rena arbetskraftsinvandring” säger invandrarminister Karin Andersson 1980 (Invandrare & Minoriteter, Nr 1, 1980). Hon blir inte rasistanklagad för det. Det är överhuvudtaget ingen som debatterar själva debatten.
Jag säger inte att det var bättre förr. Men jag har roligare och lär mig mer när jag läser den tidens debattinlägg.
Motargument 