Sverige har alltid varit ett invandrarland i större eller mindre omfattning. Invandringen var sporadisk från medeltiden fram till våra dagar. Tidigt bestod den av enstaka människor som antingen köptes hit eller lockades hit på grund av färdigheter som vi kunde behöva i landet. Många tyska handels- och köpmän kom under medeltiden.
Under stormaktstiden kom Valloner och svedjefinnar. Vem som helst fick dock inte komma in i Sverige, katoliker och judar var t.ex. inte välkomna.
Efter de svåra åren mellan 1850 och 1930 då ca. 1.5 miljoner svenskar utvandrade så har invandringen varit relativt stadig. Den bestod till största del av hemvändande svenskar.
1917-18 infördes pass- och viseringstvång för att komma in i Sverige.
Man brukar dela in invandringen från 1900-talet i tre faser; Den första, åren 1945 – 60 bestod till största delen av efterkrigstidsflyktingar, främst från Baltikum och Östeuropa. Den andra delen från ca. 1960 – 70 var den stora arbetskraftsinvandringen. Industrin växte så det knakade och skrek efter arbetskraft. Dessa kom främst från våra grannländer och europa. Från 1970 var man tvungen att ha arbets- och uppehållstillstånd för att få bo och arbeta permanent i Sverige.
Den tredje fasen från ca. 1980 t.o.m. idag består till största delen av utomeuropeiska invandrare och flyktingar från krigsdrabbade länder.
Fram till sextiotalet hade Sverige ingen uttalad integrationspolitik, människor som invandrade hit föresattes klara av att ta sig in i samhället i stort sett på egen hand.
I och med den stora arbetskraftsinvandringen under 60-70-talen kom man att förstå att man behövde underlätta för människor att anpassa sig till det svenska samhället. Man startade Svenskundervisning, rätt till tolk i kontakten med myndigheter och sjukvård, modersmålsundervisning och stöd till kulturella föreningar.
Ansvaret för integrationen låg från 1991 till 1994 på Kulturdepartementet, det sågs främst som en kulturell fråga.
1998 instiftades Integrationsverket. Detta har blivit ifrågasatt och kritiserat ända sedan dess, nämnas bör den utredning som gjordes av bl.a. Masoud Kamali 2006. Utredningen pekade på att den strukturella diskrimineringen grundad på etnicitet, kön, språk och funktionshinder samverkade. Man ansåg att en översyn av bland annat rättväsendet och arbetsmarknaden borde genomföras för att motverka den strukturella diskrimineringen.
Efter regeringsskiftet 2006 så sägs integrationspolitiken inrikta sig på bryta ”utanförskap”.
Olika åtgärder som faktiskt mest lyckats skapa ett ”Vi och dem”-tänkande. Vi är tvungna att integrera ett ”dem” med ett ”oss”. ”De” klarar inte av själva att ta sig in i samhället, därför måste ”De” lära om, göra om, ändra sig och anpassa sig till ett samhälle som genom sin struktur utestänger dem.
Det som mer och mer benämns som ”invandrarproblem” som beror på misslyckad integration, är om vi tittar efter lite mer noga, problem som till stor del beror på ökade klyftor, nermonterad välfärd och en diskriminerande arbetsmarknad.
En fungerande arbetsmarknad ger sysselsättning till hela befolkningen. Det är inte en integrationsfråga att människor är arbetslösa, det är en arbetsmarknadsfråga.
Det är inte en integrationsfråga att familjer är trångbodda i slitna miljonprogramsområden. Det är en bostadsfråga.
Det är inte en integrationsfråga att ca hälften av barnen i dessa områden inte når gymnasiekompetens. Det är en skolpolitisk fråga.
Det är inte en integrationsfråga att fattiga människor glider in i kriminalitet. Det är en fråga för rättsväsendet och i grunden socialtjänsten.
Om vi slutar att bunta ihop de olika människor som kommer till Sveriges till en homogen grupp, vilket det inte är och aldrig har varit, och skippar integrationspolitikens enögda syn på människor, tar tag i problemen via arbetsmarknads-, bostads-, rättsväsende- och skolpolitiken så kan vi motarbeta det ”vi och dom”-tänket som göder rasism och diskriminering.
Socialtjänst, medborgarkontor och sjukvårdspersonal är de som bör få kontinuerlig fortbildning i bemötande av nyanlända. Det är dessa som ska vara kompetenta att bemöta varje enskild person oavsett ursprung.
Att ta emot nyanlända är Migrationsverkets uppgift, ge dem mer resurser och skrota integrationspolitiken.
Det största problem vi har i Sverige just nu är inte att vår befolkning är mångkulturell, eller att grupper ska integreras, det största problem vi har är de ökande klyftorna mellan dem som har och dem som inget har. Mellan de välbeställda och de fattiga. Om man verkligen vill komma till rätta med några problem i miljonprogramsområdena och samhället i stort så bör man slopa integrationspolitik och istället satsa på välfärdspolitik.
/Loan Sundman
Motargument 