Hej!
Mitt namn är Yacoub Maaruf, jag är 32 år och lever tillsammans med min flickvän och hennes 2 barn i en mellanstor stad i Sverige. Jag är född och uppvuxen i Syrien men var tvungen att fly för ungefär 10 år sedan på grund av förföljelser, hot och politiskt förtryck. Flera av mina familjemedlemmar avrättades, så jag är tacksam över att leva och att få vara här för att slippa det fruktansvärda inbördeskriget.
I dag säger jag att jag är svensk eftersom det står på mitt pass. Sen är det en helt annan sak att människor runtomkring hela tiden verkar kräva mig på ytterligare bevis om hur jag ”tillhör” genom att ifrågasätta hur jag lever.
Jag har firat midsommar många gånger. Julen spenderar jag i hälsingeskogarna med tomte, julgran och presenter. Trots att jag varken tror på tomten eller Jesus, anser jag att det är ganska trevliga traditioner. Jag åker båt och fiskar om sommaren, betalar inkomstskatt när jag har haft jobb och matmoms på allt jag äter. Jag röstar, lever laglydigt och ställer mig på höger sida i rulltrappor. Trots allt detta känns det många gånger som att allt det inte ÄR tillräckligt. Att leva här och ha en vilja att bidra, verkar aldrig vara tillräckligt för att få tillhöra.
Vem lever gott på minimala bidrag?
För ett tag sedan såg jag en ”hitte-på-statistik” spridas på nätet där det påstods att nyanlända får bidrag på 20 000:- per månad. Jag är inte ensam om att ha hört lögner, felaktiga fakta och rasistiska kommentarer angående människor som kommer hit ifrån andra länder.
För det första, vem ”lever gott” på bidrag i Sverige? Jag har behövt klara mig på bidrag i olika omgångar, när jag studerade så hade jag c:a 7 400:- per månad. Min hyra låg på runt 5 000:-. Det gav mig 2 400:- över att fördela på mat, el, telefon, internet, kläder och nöjen (det sistnämnda blev det inte mycket av). När jag haft rätt till A-kassa tvingades jag överleva på ännu mindre.
Jag har umgåtts med många nyanlända och alla får väl ungefär vad jag fick när jag studerade, lite mer om de har barn i och med att det ekonomiska omsorgsbehovet då också ökar. Men svenskfödda mammor får ju också barnbidrag, ni vet – barn kostar.
Som det ser ut i mitt fall så har jag inte så mycket andra val än att tvingas leva på de bidrag som jag är berättigad till. Lever jag ”gott”? Svaret är givetvis nej, jag har personligen aldrig träffat någon som lever ”gott” på bidrag i Sverige. Är det något jag eftersträvar? Svaret är också nej, jag vill inget hellre än att ha ett fast arbete och en trygg försörjning på lång sikt—ett jobb att gå till—och att slippa gå på bidrag. Slippa förnedringen att behöva ta emot allmosor.
Jag känner en viss stolthet över att detta land faktiskt fördelar bidrag till de som behöver det. Det är oerhört viktigt att ha någon form av ekonomisk trygghet i ett välfärdssamhälle. Även om fattigdomen i Sverige är utbredd, många människor har det svårt, så är det självklart att arbetslösa och nyanlända ska ha rätt till bostad och mat. Kan vi vara överens om att de som på grund av sjukskrivning eller arbetslöshet i Sverige inte lever ”gott”?
I och med att arbetsgivare nu får mer bidrag för att anställa invandrare så har jag de senaste åren haft fler jobb än tidigare. Men som i de flesta sådana anställningar har inget lett till en anställning efter att bidragsperioden löpt ut. Alliansen tror att de lyckas “integrera”, men jag har bara upplevt det som ett utnyttjande—billig arbetskraft.
Ett jobb är mer än en inkomst
En anställning är en trygghet, en chans att bli ekonomiskt självständig och kunna ta del av allt vad det innebär att ha en fast arbetsplats. Få känna mig nyttig, behövd och bidra med min kunskap och erfarenhet. Känna tillhörighet och dela min vardag med andra arbetande kollegor.
Att ha ett arbete innebär inte bara en bättre ekonomi utan också en plats i samhället. En säkrare plats med rutiner, där man slipper en vardag fylld med oro. En plats där individer kan få känna att de utför något viktigt, bidrar och tillhör detta stora snurrande samhälle av arbete, skatter, deklarationer och vardag.
Jag har aldrig träffat någon som inte vill arbeta, som inte vill bidra med sin kunskap och sin energi. Oavsett vem man är, hur man fungerar och vad man har för ursprung så vill alla arbeta, eftersom ett arbete betyder mycket mer än bara en lön varje månad.
Därför är jag så fruktansvärt trött på de som tror att alla som kommer hit INTE vill arbeta, utan har flytt sitt hemland med den enda målsättningen att leva ”gott” på svenska bidrag. Vem fan har det som målsättning?
Vem tänker: ”Idag och resten av mitt liv vill jag vara en parasit på samhällets kropp? Jag vägrar jobba, jag vill ha bidrag OCH ständig oro över att ha råd att betala för bostad, mat, kläder och skor. Aldrig kunna unna mig en resa eller nöjen. Jag ska fylla mina dagar med att driva omkring, vara orolig, fattig och försöka överleva på bidrag.”
Så förutom att komma överens om att vi som lever på bidrag INTE lever lyxigt, kan vi väl komma överens om att det säkert är väldigt, väldigt få människor på denna jord som har som målsättning att bara överleva på bidrag?
Yacoub Maaruf, mellanstor stad i Sverige, arbetssökande och hitvandrad.
Yacoub Maaruf heter egentligen något annat.
Motargument 