Så går vi mot en av de mest traditionstyngda helgerna under året, jul. Det är nu vi kan känna gemenskap genom ”urgamla traditioner”. Vi inleder med advent och väntar in julen.
Att tända ljus i advent är, som så mycket annat, ingen svensk tradition från början. Första gången man vet att detta görs i Sverige är på 1870-talet. Det skulle dröja ytterligare 50 år innan adventsstaken för fyra ljus kom i bruk. Liksom de flesta av våra kristna traditioner runt jul härstammar den från Tyskland.
Tiden innan jul var inte en tid av väntan i det gamla Sverige, den var en tid av hårt arbete som får våra dagars julstress att framstå som semester. Veckorna innan julhelgen skulle all mat tillredas, tvätt sedan flera månader bykas i en iskall sjö eller å, ljusen stöpas, stugan och dess innevånare skrubbas rena.
I en tid av självhushållning var det slakten som stod i centrum under höstmånaderna. Julegrisen hade stått i en speciell stia, där djuret inte kunde röra sig, för att bli så fet som möjligt. Sedan nasse mött sitt öde med ett stick i halsen och förblött så togs det mesta av kroppen tillvara.
I kusttrakterna var det fisken som spelade huvudrollen bland julmaten. Lutfisken skulle läggas i blöt i början av december, en mattradition som förmodligen har medeltida anor. Vårt julbord är en blandning av rätter från olika hörn i vårt land, från tider innan vi blev ett enat rike.
Den tradition som dock verkar vara mest seglivad och sträcka sig längst tillbaka i tid när det gäller julfirande i den mörka nord är ruset genom alkohol. Så när vi tänder det första ljuset på vår adventsstake så hade våra förfäder vid samma tidpunkt fullt upp med att brygga sitt julöl eller ha avsmakning av detsamma.
När dagen var som kortast och natten som längst lurade farorna överallt i det gamla bondesamhället. Gick någonting fel berodde det i regel på onda väsen. På den tiden tog de sig gestalt av varulvar, gastar och tomtegubbar. Berättelserna om allt otyg som kunde drabba människorna fördes vidare muntligen. Det fanns otaliga sätt att skydda sig, sin familj och kreaturen mot ondskan. Ondska som lurade där ute i det nordiska mörkret.
Nu tror vi inte längre på varulvar, gastar och elaka små tomtegubbar. Vi tror inte på ondskan där ute. Vi tänder ett ljus och ler lite åt de skrockfulla förfäderna och deras berättelser.
Källa: Julen för 100 år sedan, text och bildmaterial från Nordiska museets arkiv sammanställt av Marianne Olsson
Motargument 