Jag brukar tänka att jag ofta diskuterar och tänker objektivt i olika frågor men i just denna fråga skulle det vara en lögn att påstå det.

Jag skriver utifrån ett individperspektiv som råkar ha en invandrarbakgrund som inte känner sig tillhöra någon speciell grupp, utan jag är en individ som råkat ha haft turen att invandra till Sverige (ej självvalt). Att jag fick komma till Sverige öppnade många möjligheter för mig, som skulle vara omöjliga att få i mitt födelseland. Jag hade turen att få komma till Sverige vid låg ålder vilket har gjort det lättare för mig att lära mig det svenska språket och integreras in i det svenska samhället. Detta måste vara målet för varje invandrare.

Idag och som under den tiden jag kom till Sverige (början av 90-talet) är det tiotusentals människor som söker sig till Sverige. På det tidiga 90-talet var det många människor från det tidigare Jugoslavien och idag är det mycket folk ifrån Somalia, Afghanistan, Syrien m.fl. Oron ifrån samhället både på det nationella-, regionala-, kommunala- och individnivån var under 90-talet hur Sverige skulle klara detta. Det fanns kommunpolitiker som oroade sig över Albaners benägenhet att sno cyklar och individer som oroade sig över om samhället fundamentalt skulle förändras på grund av invandringsvågen.

Idag är oron lika högljudd som på det tidiga 90-talet, trots att undersökningar visar att fler människor idag är positiva till invandring än vad folk var under 90-talet (av invandringskritiker förklaras den positiva synen på invandring bero på att fler av de som svarar på undersökningarna själva är invandrare, frågan som kommer upp för mig när jag begrundar detta är när dessa kritiker anser tiden är kommen att kalla en invandrare för svensk, tar det fem år, 10 år, 15 år eller kanske aldrig?).

Kritik är alltid bra, ett demokratiskt samhälle vilar på att det finns människor som är kritiska mot
det rådande samhällsklimatet och samhället ska inte stänga ut de som inte håller med majoriteten.

Vi blir som ett samhälle friskare av att fler släpps in i den politiska debatten, att partier som Sverigedemokraterna öppet kan få vara kritiska mot invandringen ska varje svensk vara stolt över. Missförstå mig inte, jag håller inte med SD i deras invandringspolitik på något sätt men jag är ändå stolt över att kunna säga att jag bor i ett land där vi inte utestänger människor ifrån den politiska debatten på grund av de inte delar majoritetens åsikt och detta så länge de spelar efter de demokratiska spelreglerna.

Mitt problem med de högljudda invandringskritikerna och SD är att de i sin kritik mot invandringspolitiken utgår ifrån premisser som inte är sanna och använder fakta över enskilda händelser för att döma ut hela grupper av människor för vad individuella människor har gjort. SD:s och många invandrarkritikers poäng har varit att det svenska samhället går back — både ekonomiskt och socialt — på invandringen. Man har i olika politiska utspel från basen till ledningen av partiet sagt att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Man har visat på ett antal BRÅ-rapporter som tydligen ska stödja deras antagande. Dessa rapporter skrevs innan 2006. Ett av de stora problemen med SD är att de fokuserar på historien i större utsträckning än på framtiden. Problem som framtida arbetskraftsbrist, eller lågt barnafödande har SD svårt att ge några svar på. Vad man dock bestämt sig för är att invandring inte kan vara lösningen, detta trots att praktiska empiriska bevis visar på att invandring är lösningen.

Gästkrönika av T.G.