En saga i tre delar av C.S Berglöv
Länkar till alla delar
Äntligen kom den dagen då hennes parti var ett av de fyra vinnande i valet. De samlades på ett slott, en plats värdig deras seger, och nu var hon så nära sina drömmars mål. Ryggdunkar och alkohol flödade bland segerberusade vinnare, och när hon gled in genom de massiva portarna var hon den givna furstinnan. Hennes hov följde efter, lite bortkomna, lite obekväma—men det spelade ingen roll. Detta var hennes stund.
Nu skulle paradigmskiftet ske. Nu skulle unken solidaritet äntligen brännas på bål tillsammans med jämlikheten. Det sades inte, förstås—det behövdes inte. Det var ändå precis det alla närvarande tänkte.
Hon höjde sitt glas, fylld av övertygelsen att det nya tidevarvet började här, under kristallkronornas sken. Ty vägen till himlen var enkel: den gick genom henne, genom den nya ordningen, genom tron på att välstånd var en belöning för de rättrogna och att de mindre värdiga skulle stanna där de hörde hemma—i marginalen, i tystnaden, i glömskan.
Även om vägen till slottet hade varit krånglig och politiskt bökig, tog hon så gärna en ministerroll. För makten var inte bara ett kall, det var en bekräftelse på hennes förutbestämda väg. Hon visste att fossila bränslen förr eller senare skulle elda upp vår planet, och om de mot förmodan misslyckades, skulle vi förgiftas med nukleärt avfall. Det var skrivet. Det var förutbestämt. Armageddon var på väg, viskade hon till sig själv, och hon visste att Jesus skulle komma tillbaka på den yttersta dagen för att rädda de rättrogna.
Och oavsett vad som hände, skulle hon bli en vinnare. Hon var säker på det. För de som styrde historiens slut var inte de som tvivlade—det var de som greppade tyglarna och red rakt genom lågorna, med ett leende och en politik som alltid råkade gynna dem själva.
När mandattiden gick mot sitt slut insåg hon till sist att hon befann sig på ett sjunkande skepp. Det hade varit en resa fylld av triumfer, av högtidliga tal och höjda glas, men nu låg skuggorna över henne. Hon var pragmatisk, såklart—tro var bra, men överlevnad var bättre.
Så framtiden fick helt enkelt anpassas. När vinden vände, vände hon med den. Utan att någon riktigt märkte det bytte hon sakta men säkert parti, justerade sin retorik, omformulerade sina principer. Det var inte hennes politik som älskades—det var hennes rymliga samvete, hennes förmåga att alltid hamna på fel sida av historien.
Och hela horder av det pulveriserade partiet följde henne, gick högerut i en disciplinerad marsch mot en ny sanning, en ny ordning, en ny verklighet där principer var flyktiga men makten var evig.
Snipp snapp slut så var sagan slut.
Författare C.S Berglöv
Motargument 