Gästkrönika av Peter Towers
Negerordstraditionalisten är ett vanligt släkte i landet Sverige där de utmärks genom att de inte har ett uns av rasism flytande i sina ådror. I de enstaka fall då en smula rasism kanske ändå existerar så är negerordstraditionalisten hur som helst antagligen bra mycket mindre rasistisk än den genomsnittliga svensken. I själva verket existerar rasism knappt i Sverige eftersom just svenskar är av tradition väldigt snälla människor helt enkelt, vilket bl.a. utmärks genom hur många utlänningar som ”tillåts få komma hit”.
Negerordstraditionalisterna är så milda till sinnet och orasistiska att de friskt kan använda sig av vilka uttryck som helst, och göra anspeglingar till vad som helst när det gäller personer av annan kulturell eller nationell härkomst än de själva, eftersom negerordstradionalisternas själar är lite ädlare än andra människors. Vilket framgår av det speciellt orasistiska sätt som just negerordstraditionalisterna säger, t ex ”negerboll” (vilket vem som helst borde fatta att det ju för fan inte alls är rasistiskt, ju).
”Neger”, är bara ett ord liksom och betyder förresten bara svart, det vet ju alla. Så vad är problemet? ”Nigger”, kan man ju förstå, det låter ju lite mer rasistiskt men å andra sidan så kallar ”de” sig ju själva för ”nigger”, det kan man se på TV och höra i ”deras” rapmusik, så de får väl skylla sig själva i så fall… Trots det, så säger Negerordstraditionalisten sällan ”nigger” utom möjligtvis i undantagsfall om negerordstraditionalisten blir förbannad på en ”neger”. Men det har ju ingenting med rasism att göra, utan för att de blivit förbannade. Är det kanske politiskt inkorrekt att bli arg nu också?
Hur känner man i övrigt igen en negerordstraditionalist? Förutom den icke-rasistiska glorian som lyser ett par centimeter ovanför deras hjässa så hänvisar de ofta till en ”negerkompis” som inte hade någonting emot att bli kallad ”neger” när de var yngre. ”Negerkompisen”, är inte sällan en person adopterad ifrån ett afrikanskt land uppvuxen i en svensk småstad till vita svenska föräldrar och var den enda afrikaättade personen i det lokala samhället. ”Negerkompisen” minns negerordstraditionalisten varmt, kunde både vräka i sig negerbollar och skämta om att strypa en neger när han tog en skit, minsann, och inte fan lipade han för det eller tyckte synd om sig själv som ”negrerna” gör idag.
Negerordstraditionalisten blev dessutom tilltalad som ”svenne” flera gånger av ”negerkompisen”, och negerordstraditionalisten kontrade då tillbaka med ”du då, din djävla neger” och så skrattade de hjärtligt tillsammans, samtidigt som en solens stråle bröt sig igenom molntäcket och lyste upp deras harmoniska orasistiska lycka.
Negerordstraditionalisten kan även flankeras av en polare med arv ifrån Finland som inte alls blir upprörd över att någon vill fika med ”finska pinnar”, fotbollskompisen ifrån Serbien som själv kallar sig blatte, snubben ifrån Irak som förvisso blev förbannad när han hörde ”sandneger” för första gången, men som nu skämtar om det själv och skriker svennebanan tillbaka. Samt tjejen som jobbar i affären som nog är adopterad ifrån Korea eller nå’t, som garvar åt sucki-sucki fucki-fucki skämt.
I negerordstraditionalistens värld är det egentligen bara allas djävliga gnällighet som hindrar den underliggande idylliska rasharmonin som existerar inom honom eller henne att spridas till andra för att sedan dominera det skandinaviska landskapet. Om alla i själva verket kunde vara lite mer som negerordstraditionalisterna skulle jorden nog vara ett lite bättre ställe att leva på.
På sistone, förstås, har även negerordstraditionalisterna börjat tycka att det är lite väl mycket tjafs. Va’ fan, det är ju nästan att man förstår ju de i SD alltså, vi svenskar måste ju också få uttrycka oss. Det är väl inget fel på ”negrer” och ”svartskallar” så länge de inte gnäller eller skall hålla på och ändra på allting hela tiden. Här i Sverige så är vi förvisso helt orasistiska men framför allt så är vi SVENSKA.
Gästkrönika av Peter Towers
Motargument 