SD förespråkar assimileringspolitik, en politik vars syfte är att göra alla främmande element i samhället till ”svenskar”. Grundidéen är att minoriteter ska anpassa sig till majoritetssamhället. Majoritetens seder och traditioner skall anammas. På lång sikt skall minoriteten ha anpassat sig så mycket att den kan inlemmas i majoritetssamhället.
Idén är nära knyten till idén om nationen, till iden om ”ett folk, ett land”. Genom att skapa ett homogent folk, ett folk med samma traditioner samma språk samma seder vinner tanken om nationen legitimitet.
Assimilationens historia är ett mörkt kapitel i Europas historia. Det är ett kapitel vi inte får glömma nu när allt fler politiska krafter på vår kontinent förespråkar en återgång till den politiken. Politiken ledde till förtryck , övergrepp på minoriteter och diskriminering. Assimilationen förde till att hela kulturer och språk i det närmsta utplånades, det förde till ett stort lidande för många människor på våran kontinent.
I södra Frankrike lyckades man i det närmsta utplåna det katalanska språket, den katalanska kulturen. I Sverige utsattes samer och romer för enorma övergrepp, det är deras berättelse vi måste komma ihåg när SD nu talar om att införa assimileringspolitik. Det är förtrycket på Sveriges romer som jag i denna artikel ska fokusera på, på berättelsen om en stat vars syfte var att utplåna ett folk.
I en statlig utredning från 1923 (SOU 1923:2) definierar man ”problemet” med ”romer” som ett olösligt problem, ett problem som krävde drastiska metoder, ett problem som trotts att det då endast fanns ett mycket litet antal romer i Sverige hade den allra högsta prioritet. Man skrev följande om gruppen ”tattare” (som då tordes vara en blandning mellan romer och svenskar):
”Genom den hänsynslöshet och fräckhet, med vilka tattaren ej sällan uppträder förmår de, särskilt i avlägsna bygder befolkningen, att lämna dem snart sagt allt vad de begär, husrum, mat och foder till kreaturen. (Lägg här märke till likheten med vad SD idag säger om muslimer).”
Efter att ha konstaterat att det så länge det finns romer i Sverige så kommer de att ”skapa” nya ”tattare” kom man fram till att själva grundproblemet var romerna. Utifrån den då rådande synen på folks genetiska skillnader konstaterade man att en assimilation av romer var ett ”omöjligt projekt”, att den enda möjliga lösningen vara att avlägsna alla romer från Sverige.
”Då zigenarnas inordnande i samhället hos oss synes vara ett olösligt problem, är ända utvägen att på ett eller annat sätt få zigenarna ur landet. Då de flesta av dem trodde vara svenska undersåtar och i alla fall deras medborgarrätt i annat land svårligen låter sig bevisas, kan deras försvinnade ur landet icke nås på annat sätt, än att så starkt inskränkningar läggs på deras rörelsefrihet att de finna med med sin egen fördel att lämna landet och utvandra till ett land med för dem gynnsammare förhållanden” 1
Detta utlåtande föranledde krav om steriliseringsprojekt, som sedan verkställdes och först upphörde på 70-talet, det föranledde en starkt diskriminerande politik gentemot romer. Redan 1928 kom ett nytt utlåtande från staten som föreslog skärpningar i den lagstiftning gentemot romer som vi idag kalalr för diskriminerande. De förslagen följdes upp av en ”inventering” av den romska befolkningen på 40-talet.
Efter andra världskriget ändrades synen något på ”romer” Hitlers folk mord på judar och romer hade gjort att det inte längre var bekvämt att tala om biologiska skillnader. Den biologiska rasismen hade tappat mark, men man ansåg fortfarande att problemet kvarstod. Romerna måste fortfarande anpassas till samhället menade man. Detta beredde mark för en ny förklaringsmodell. En modell som gick ut på att se problemet i romers kultur.
Istället för att som i SOU 1923:2 söka att bli av med romerna inriktades den statliga politiken på att utplåna deras kultur, deras språk och deras seder. Det var intåget för den nya rasismen, den rasismen som ofta kallas ”kulturrasism”. 1956 tillsattes en utredning som en gång för alla skulle besvara frågan om hur romer skulle inlemmas i den svenska samhällskroppen. Hur de skulle göras till ”svenskar”.
Utredningens svar på frågan var att det krävdes en omskolning av romerna. Romerna skulle uppfostras till att bli riktiga ”svenskar” (inte helt olik förslag om körkort i svenska och diverse prov i värderingar som florerar runtom i de europeiska staterna).
Denna utredning bidrog till en genomförd politik med vilken många romer hamnade på uppfostringsanstalter, att de diskriminerades i skolorna, samt statsmakternas försök att utplåna en den romska kulturen och språket. Steriliseringen av romer fortsatte, då statsmakterna fortfarande var negativa till att romerna ökade i antal genom nativitet. Trots att romer bott i Sverige land i århundraden fråntogs de dem rätten till sitt land. De berövades rätten att bli behandlade på samma vis som alla andra medborgare. Detta endast på grund av att deras kultur inte var densamma som majoritetens, detta i ett försök att utplåna olikheter i Sverige, att skapa ett homogent land.
När SD pratar om assimilliation är det viktigt att komma ihåg att det finns en anledning till att vi övergav den sortens politik. Det beror inte på någon ”kulturmarxistisk konspiration”. Det beror på att den sortens assimileringspolitik orsakade stort lidande för dem som utsattes för den. Det beror på att den syftar till att utplåna kulturer och stöpa oss alla i samma form. Att göra oss alla lika och det oavsett hur och oavsett konsekvenser. Det är en rasistisk politik.
Källor: SOU 1923:2 SOU 1956:9
Motargument 