Etikettarkiv: vithetens hegemoni

I kraft av sin hudfärg – den vita kvinnans tolkningsföreträde

Ann Heberlein skriver i sin analys SLOW CULTURE: Frantz Fanon – Svart hud, vita masker (1952)  och Jordens fördömda (1961), på ledarsidorna om hudfärger, där hon till viss del redogör för ”vita” och ”svarta” människors olika förutsättningar i samhället. Hon har bekantat sig med kritiska vithetsstudier. Hennes resonemang utgår ifrån Frantz Fanon och Sara Ahmeds vetenskapliga texter om vithet och dess privilegier. Texterna är producerade under olika tider men även i olika geografiska områden/samhällen.

Jag har funderat en del kring det mystiska begreppet ”vithet” den senaste tiden. Allt oftare blir jag nämligen anklagad för att vara just detta: Vit. Det förbryllar mig. Jag har aldrig tänkt på att min hudfärg skulle vara betydelsefull – och jag inser när jag skriver det, att just detta, min oförmåga att se att min ”vithet” skulle betyda något särskilt kan hållas emot mig. Efter att ha läst in mig något på vithetsdiskursen – Sara Ahmeds Vithetens hegemoni och antologin Om ras och vithet i det samtida Sverige – har jag förstått att just detta, min oförmåga att se innebörden i min egen vithet är ett bevis på att de som inte är vita är förtryckta och konstrueras som ”de andra”.

Heberlein har funderat över det mystiska begreppet ”vithet” den senaste tiden, det verkar finnas någon slags mystik över detta begrepp, att det är gåtfullt, misstänksamt och suspekt. Hon skriver vidare om hur hon har blivit anklagad för detta, att vara just vit. Vithet blir här i hennes ögon som något som hon kategoriserar som negativt.

Vithet framstår i detta stycke som om vithet är något man kan bli utpekad för att vara och som något hon blivit beskylld för att vara. Hon blir  ofrivilligt anklagad för något, det är utom hennes kontroll och något hon blivit tilldelad utan hennes eget godkännande. Hon kategoriseras till att vara något (vit och privilegierad) utifrån den utseendenorm som råder i samhället.

Vita människor som stigmatiserade offer

En intressant tanke som Barbara Perry (professor) lyfter fram i In the Name of Hate: Understanding hate crime gällande förövare som begår rasistiska hatbrott, är att de paradoxalt nog har en förmåga att framställa sig själva som offer. De blir den ”nya minoriteten” och är sårbar för hotet från ”dom andra”.

Utifrån detta blir beteendet och handlingen legitimt (att begå hatbrott) eftersom det nu handlar om att skydda sig själv samtidigt som man försvarar sitt land/ samhälle från ”dom andra”.  Samtidigt förklarar Katarina Mattson att ”vithet” och ”vit rasism” tillsammans är en maktposition som tillåter vissa handlingsutrymmen. Det kan få röra sig om att kontrollera eller ha möjligheten till att ge tillsägelser eller ha tolkningsföreträde.

Människor med olika hudfärg som ”färglösa” 

Heberlein fortsätter med att skriva att hon aldrig tänkt på sin hudfärg som betydelsefull. Vidare skriver hon, efter att ha läst Sara Ahmed och förstått att hennes oförmåga att se sin egen vithet är ett bevis på att de som inte är vita är förtryckta och konstrueras som ”dom andra”.

Samtidigt som hon sätter sig själv i offerrollen kan hon på en och samma gång utnyttja att hon är ”vit” genom att inta en maktposition som just vit och privilegierad. Genom att ifrågasätta och förminska rasifieringsaktivisters synliggörande av icke-vitas diskriminering:

Jag, som vit, är normen – och normer kännetecknas av att de i en mening är osynliga. Den som bryter normen syns – och straffas. I alla fall är det vad rasifieringsaktivisterna påstår, att ickevita ständigt diskrimineras och straffas i Sverige. De nekas arbete och bostad, de utsätts för våld och förföljelse. Påståenden som aldrig verifieras med tillförlitlig statistik eller kontrollerbar empiri, nej som bevis anförs ständigt egna erfarenheter av hur ”vita tittar”, av ”den svarta kroppens utanförskap” och så vidare.

Avfärdandet av empiri och forskning

Utifrån ovanstående citat kan vi utläsa att dels påstår rasifieringsaktivisterdels menar hon att dessa påståenden aldrig verifieras med tillförlitlig statistik eller kontrollerbar empiri. Centralt i citatet är att förminska påståenden om diskrimineringens existens samt forskning om ”dom andras” diskriminering, till att ”bevis” som anförs handlar om egna erfarenheter av hur ”vita tittar”, av ”den svarta kroppens utanförskap” och så vidare.

Det är enligt Heberlein alltså bara påståenden, som varken kan verifieras med statistik eller med kontrollerbar empiri, att icke-vita ständigt diskrimineras och straffas i Sverige. De erfarenheter som ”dom andra” har är alltså inte trovärdiga, till skillnad från hennes egna påståenden som hon betraktar som trovärdiga.

Här förkastar hon och avfärdar den forskning som finns på området och dess empiri. Intressant är att hon varken hänvisar eller länkar till någon vetenskaplig studie som bekräftar hennes påstående.

Offerkoftan på

Intersektionalitet är ett teoretiskt begrepp som problematiserar olika maktpositioner och hur dessa beroende på dess intersektioner med varandra skapar olika förutsättningar.

Detta är ett ypperligt tillfälle som synliggör hur det är möjligt för Heberlein att genom att inta sin position som vit, svensk, lektor och kvinna har tolkningsföreträde – hennes påståenden om vad som är bevis väger tyngre.

Att benämnas ”vit” är aldrig en komplimang. Det används i den svenska offentligheten för att avfärda någon, för att insinuera att denna någon på ett orättfärdigt sätt uppnått sin position – bara i kraft av sin hudfärg, inte genom prestation. Enligt denna retorik är alla vita alltid privilegierade, ett påstående som naturligtvis är nonsens.

Hon fortsätter i ovanstående stycke att offergöra sin tilldelade och negativa position – Att benämnas som ”vit” är enligt henne aldrig en komplimang. Samtidigt avfärdar hon att det skulle finnas likhetstecken mellan privilegium och att vara vit, det är ett påstående som naturligtvis är nonsens – att alla vita alltid är privilegierade.

Centralt för Heberleins resonemang är att hon återkommer till att vita människor på ett orättfärdigt sätt uppnått sin specifika position vilket hon menar är nonsens, det handlar om prestation.

Ännu en gång avfärdar Heberlein att hudfärgen vit har något med en viss position att göra. Hudfärg ska alltså enligt henne inte spela någon roll. Vi vet att det finns en etnisk hierarkisk skala som mycket väl diskriminerar människor utifrån vilken hudfärg man anses bära.

Samtidigt som hon på olika sätt förnekar att diskriminering är ”färglöst” och att det är ett icke-diskriminerande så anser hon att sin egen tilldelade hudfärg placerar henne i ett fack.

Heberlein kan egentligen inte komma runt med att det Sverige hon lever i är färglöst och icke-diskrimineranden när hon simultant offergör sin position och i samma stund erkänner dess existens genom sitt eget offergörande.

Källor:

Barbara Perry, in the name of hate: understanding hate crimes

Rasismens olika ansikten – vit rasism