Är det inte hög tid att inse att den traditionella familjesammansättningen, dvs kärnfamiljen, inte längre bör utgöra norm? Det finns inga ursäkter längre. Detta är Sverige 2021. Det finns ingen forskning eller studier som hävdar att barn mår bäst av att växa upp i en kärnfamilj, bestående av en mamma och en pappa.
Det har ingen betydelse för ett barns utveckling om ett barn har samkönade föräldrar eller heterosexuella föräldrar. Det finns inte heller något som säger att barn med en förälder skulle ha sämre förutsättningar i livet. Det finns många andra aspekter att ta in i resonemanget.
Det finns inga belägg för att barns utveckling är avhängig föräldrarnas kön. Det som brukar impliceras i ”barns utveckling” är ett bra beteende, att få bra psykisk hälsa och en god inlärningsförmåga.
För att skapa förutsättningar att uppnå det våra barn behöver måste det finnas tillgång till vuxna förebilder, personer som kan skapa tillhörighet och trygghet. Om det är en mamma, en pappa, en mamma och en pappa, två mammor, två pappor, släktingar, lärare eller vettiga personer överlag är inte relevant. Vi bör ha i åtanke att barn inte enbart uppfostras av vårdnadshavare, utan att det ofta finns fler viktiga personer i ett barns liv.
Jag hoppas att vi kan komma överens om att sluta använda oss själva, och våra egna föreställningar, när vi ska avgöra vad som är bäst för våra barns utveckling. I föreställningen finns en bild av att ”barn har rätt till en mamma och en pappa” eller att ”barn behöver en mamma och en pappa”.
När vi håller fast vid normen om kärnfamiljen håller vi också fast vid gamla könsnormer om hur kvinnor respektive män är, eller bör vara. Vi håller också fast vid föreställningen om den heteronormativa tvåsamheten, som i en del fall kan bottna i homofobi. Normen om kärnfamiljen grundar sig även i kulturella och sociologiska traditioner.
Sammanfattningsvis baserar sig kärnfamiljsnormen på att vi anser det vara ”naturligt” att ett barn har två föräldrar; en kvinna och en man. Så enkelt är det inte, det är uttryck för förlegade idéer som vi behöver skärskåda och omvärdera. Håller de? Är det läge att tänka om, och tänka rätt?
Våra fördomar och förutfattade meningar ska inte avgöra vem andra människor väljer att älska, hur de väljer att leva och framför allt, ska vi inte låta det fördomsfullt inpräntade idealet om den heteronormativa tvåsamheten avgöra vad som är ”bäst för barnet”.
Många av oss har vuxit upp med normen om kärnfamiljen. Vi behöver komma till insikten att en familj kan se ut på olika sätt: regnbågsfamilj, stjärnfamilj, fosterfamilj, kärnfamilj eller familj med en eller två föräldrar. Könet på föräldern eller föräldrarna är, som sagt, oväsentligt. Det som faktiskt har betydelse är att barnet får en uppväxt med trygga, vuxna förebilder i sin omgivning.
Vi gör bäst i att tänka på barnens bästa. Vi gör sämst i att låta våra fördomar avgöra vad som är bäst för våra barn.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Denna text är en spin-off på en tidigare artikel på Motargument:
Motargument 