Etikettarkiv: medelhavet

Till flyktingsmugglarnas försvar

Flyktingsmugglarna krävde ungefär en tredjedels årslön för att smuggla över en person med fiskebåt. Men priserna varierade. Ibland tog smugglarna med folk nästan gratis, men de flesta fick betala. De rika fick betala mer. Om de betalade bra fick flyktingarna flytvästar. Många av smugglarna blev rika på sitt smugglande. De flesta fick medalj av kungen efteråt!

Nej, jag pratar inte om smugglingen mellan Turkiet och Grekland 2015 utan om smugglingen av de danska judarna över Öresund 1943.

”Genomsnittspriset för en överfart var omkring 1000 kronor per person. Det var en tredjedel eller fjärdedel av årslönen för en yrkesskicklig arbetare, och nästan hälften av de flyende tillhörde arbetarklassen”…. (Källa)

Flyktingsmuggling är ett komplext fenomen. Att flyktingsmuggling finns beror på att den mänskliga viljan att överleva, eller att skapa ett bättre liv åt sig själv och sina barn, är stark. Så stark att man kan ta risken att dö av att bli smugglad. Men få smugglar sig själv över vatten och gränser, någon måste hjälpa dem över, det är smugglarna.

Deras verksamhet är komplex. När de danska judarna flydde över till Sverige 1943 bestod smuggelkedjan av ett första nätverk som fick flyktingarna till kusten, ett andra som förberedde överfarten och ett tredje som var själva smugglaren som hade båten de åkte i. I det andra och tredje ledet kostade det pengar. Flykten kostade alltid pengar. Det fanns ideella nätverk som samlade pengar för att rädda folk över till Sverige. Men det fanns dessutom långivare som till ockerräntor lånade ut pengar till judarna om de behövde det. Fiskarna som skeppade dem över till friheten i Sverige hade olika drivkrafter. En del gjorde det för att hjälpa, andra för att tjäna pengar. En del av fiskarna var notoriska svin, andra var självuppoffrande hjältar, men de flesta var nånstans mittemellan.

Och allt kostade pengar. Även fiskare med de mest humanitära avsikter krävde judarna på pengar. Som en försäkring för sig, sin båt och sin familj. Ingen visste om tyska patrullbåtar lurade där ute i mörkret i Öresund. Oftast fick inte fiskaren hela betalningen förrän man var i säkerhet i Sverige, man ville ju inte bli lurad.

”Turen over vandet var heller ikke gratis. Langt de fleste fiskere ville have betaling for den risikofyldte overfart, og jøderne optog lån og solgte, hvad de ejede af værdigenstande for at kunne betale en billetpris på mellem 1000 og 5000 kroner pr person. Til sammenligning tjente en faglært arbejder dengang ca. 414 kroner om måneden. Halvdelen af den dansk-jødiske befolkning tilhørte arbejderklassen, så det var priser, der ruinerede mange familier. På den anden side er det ikke kommet frem, at nogen blev nægtet overfart, fordi de ikke kunne betale – i mange tilfælde betalte mere velstående familier for de fattigste…  Som i alle nødsituationer var der folk, der misbrugte dem, der var i en desperat situation, men der var også mange, der spontant hjalp deres medmennesker, så godt de kunne.” (Källa)

En del smugglare var alltså rövhål, andra var änglar. Rövhålen begärde överpriser för att smuggla.

Efter kriget fick både rövhålen och änglarna medalj och danska staten gick in och hjälpte de flyktingar som hade lånat pengar för att komma över. Staten betalade kort och gott det de var skyldiga lånehajen. Men både fiskarna och lånehajarna och alla andra hade tagit stora risker. Rätt eller fel? Goda eller onda? Kanske varken eller?

”Vi visste att det fanns ungefär 100 flyktingar i privata hem runt Snekkersten. Vårt jobb var inte att skeppa gruppen över sundet, utan att flytta dem till Gilleleje utan att Gestapo upptäckte det. Vi använde fyra lastbilar och tre bilar för att transportera dem. Förvånade upptäckte vi att de betalade resan över sundet till oss också, där och då.  60 000 kronor. En svindlande summa på den tiden. Pengarna skulle ges till skepparn och andra inblandade. Vi noterade hur mycket var och en hade betalt och väntade sedan. ” (Källa)

Från Danmark till Vietnam och Medelhavet

Grundproblemet är givetvis krig, fattigdom och stängda gränser. Så länge det finns kommer det att finnas en rent mänsklig vilja att leva och överleva. Och det kommer att finnas människor som specialiserar sig på att hjälpa dem leva och överleva. Den senare gruppen tar ofta stora risker. Men får de lite pengar i handen kan de ta risken.

”The price for obtaining exits permits, documentation, and a boat or ship, often derelict, to leave Vietnam was reported to be the equivalent of $3,000 for adults and half that for children. These payments were often made in the form of gold bars. Many poorer Vietnamese left their country secretly without documentation and in flimsy boats, and these were the most vulnerable to pirates and storms while at sea.” (Vietnamflyktingarna 1975. Källa)

Skillnaden mellan de danska judarnas situation 1943 och situationen för flyktingar idag är att man även behöver köpa papper för att kunna fly. Men det finns en parallelll med förintelsens flyktingar även där. När judar flydde innan andra världskriget köpte de ofta förfalskade papper. Lotte Laserstein, en judisk konstnär som till slut hamnade i Kalmar, flydde 1936 med hjälp av köpta papper och dessutom arrangerade man ett fejkat bröllop i Sverige så att hon skulle kunna stanna. George Soros historia är intressant. Familjen köpte kristna ID handlingar så de skulle kunna överleva. De låtsades vara kristna. Många inblandade fick pengar för att ta risken att hålla käften. George Soros överlevde.

Under många år har det varit så för flyktingarna som tar sig in i det stängda EU. De måste ha falska papper. ID-handlingar som de gör sig av med innan de kommer till Sverige. De kanske är från Syrien men har passerat Europas gränser som spanjorer, tyskar, britter eller italienare…

Rätt eller fel, gott eller ont?

”Abu Hamada’s men claim they charge a fixed price of $1,900 (£1,250) a person, but in reality the price fluctuates. Some pay as much as $3,500, some as low as $1,500. The more you pay, the sooner you get to the boat.

All the money will eventually flow into a central fund controlled by Abu Hamada, from which he pays for the ship, the crew, his staff, transport costs and other expenses. But first the migrant usually pays the money to a third party trusted by both sides. Only when the passenger successfully reaches Italy should the third party release the money to Abu Hamada. “If the ship sinks or it goes to Greece, we lose all the money,” says Abu Uday, an engineer, like his uncle, in a past life. “It’s harder to get to [the rest of] Europe from Greece.”” (Källa)

Ju mer man kan betala, ju säkrare resa får man. Så enkelt är det. Det finns VIP-biljetter men det finns också ståplats på läktaren, för att göra den liknelsen. Om du är afrikan och vill komma till Europa via Nordafrika måste du smugglas över två hav. Det första havet är Sahara. Det är farligast. Det andra havet är Medelhavet. De afrikanska flyktingarna söder om Sahara är fattigast och hamnar oftast på de överfulla båtarna med de verkliga rötäggen till smugglare. Har du mer pengar kan du köpa dig säkerhet.

Flyktingarna från Syrien som under åren valt den södra rutten har ofta mer pengar. De kan ta en båt som är säkrare.  I de senare fallen har man ofta en tredje part som betalar ut merparten av pengarna till smugglaren, för att garantera säkerheten på resan. Dessutom slipper de resan över Sahara.

De som flyr har ofta dubbla känslor om smugglarna. Utom i de värsta fallen givetvis. Har man varit nära döden på en överfull båt hyser man oftast inga varmare känslor för smugglaren. Men ibland delar smugglarna de smugglades vedermödor. De har fått stora pengar och löper risken att fängslas och ibland att dödas. Då kan man hysa blandade känslor.

”De flesta är på flykt från Saddam Hussein. Några av dem är irakiska regimkritiker, andra är som familjen Atroushi kurder. Nästan alla har betalat 2 500 dollar för resan från Riga. För familjen Atroushi, två föräldrar och sex barn, är pengarna slut… För flyktingarna väntade senare en tältsäng och varm soppa. För besättningen väntade polisförhör och rättegång. Tre av dem dömdes till fängelse i sex till nio månader samt utvisning. Tjugo år senare har familjen blandade känslor för smugglarna. ”Visst tjänade de massvis med pengar och utsatte oss för en fruktansvärd båtresa. Men samtidigt räddade de livet på oss och lät min pappa följa med gratis, säger Shoresh.”” (Flykt över Östersjön 1993)

En smugglares berättelse

Det är inte ofta smugglarens egna röster hörs. Jag har pratat med en 2016. Han bad om total anonymitet. Vilken nationalitet han har kan jag inte skriva om. Men han har starka band till Sverige. Då ni hör talas om att någon flykting flytt direkt från Kairo till nån svensk hamn ombord på en båt kan man vara säker på att han eller hans nära kollegor står för transporten. Så mycket kan jag säga.

Är han god eller ond? Jag vet inte. Han är människa och vi är komplexa varelser. Han är beredd att stundtals riskera sitt eget liv, och riskera fängelse, för att smuggla folk för pengar. Komplext!

”Jag började smuggla flyktingar för några år sen. Jag fick frågan om jag kunde smuggla över. Och det kunde jag. Min idé redan från början har varit att erbjuda lite extra säkerhet och komfort. Jag tar lite mer betalt också. Jag har också kontakt med Turkiets bästa producenter av ID-kort och pass. Det erbjuder jag som en extra service för kunderna. Jag fortsätter med det eftersom det finns behov. Marknaden efterfrågar det.

Jag ska säga dig att det är få smugglare jag hört talas om som bara smugglar för pengarna. Jag har hjälpt många att komma över. Gratis eller rabatterat. Jag har tagit stora risker bara för att jag fattat tycke för en familj någonstans. De smugglare man pratar om i massmedia är de som packar 60 kunder in i båtar för 20. De som sätter 20 i båtar för 20 hör man sällan om, men de finns också.”

Personer han smugglat har dött på färden.

”Havet är farligt. Du som lever ett lugnt liv i ditt skyddade Sverige kan inte ana hur verkligheten ser ut. Ja det är ett skitjobb. Jag har EU medborgarskap och kan komma in i EU utan problem. Mina barn lever ett tryggt liv. De lever inte på en soptipp i Sudan eller Libanon. De är inte flyktingar i Turkiet, utan skola och där både barnen och föräldrarna tvingas jobba och bli förnedrade för nån liten dollar i månaden. Du kan inte tänka dig hur livet är för en fattig människa i Afrika eller Asien. Du lever trygg i Sverige.

Det finns många vägar in för en rik människa. De bara betalar så kommer de in i EU. De får nåt italienskt eller ungerskt pass och flygs bekvämt in i första klass. Men de som är fattiga eller bara medelklass kan inte det. Om de vill lyfta sin familj ur dynghögen eller soptippen får de ta risker.”

Kommer dagens flyktingsmugglare också att få medalj någon gång i framtiden? Det får framtiden avgöra.

Men en sak är säker. Vi vinner inget på att betrakta alla som smugglar flyktingar för pengar som onda. Människan är mer komplex än så. Världen är galen, ibland måste människor göra desperata saker för att leva och överleva i en galen värld. Att det finns andra människor som då ser en möjlighet att hjälpa dem göra det, men mot att de själva tar enorma risker och därmed att de kräver pengar, kan kännas fel. Men som världen ser ut är det inte konstigt att det är så.

MER LÄSNING

Bo Lidegaard, Landsmän, de danska judarnas flykt i oktober 1943, 2013.

Intervju med en flyktingsmugglare

Trading in souls: inside the world of the people smugglers – The Guardian

Libya’s people smugglers: military action won’t stop this multifaceted trade – The Guardian

Hiding in plain sight: inside the world of Turkey’s people smugglers – The Guardian

Libya’s people smugglers: inside the trade that sells refugees hopes of a better life – The Guardian

Syrians in Turkey: The Human Smuggler and the Young Refugee – The New York Times