Etikettarkiv: klyftor

Intersektionalitet berör alla

En krönika av Andreas Meijer.

Begreppet intersektionalitet är ett relativt nytt begrepp där olika samhällsgruppers relation till den sociala normen problematiseras. Med utgångspunkt från tidigare och nuvarande diskurs kan skillnader mellan kamper som förs av marginaliserade grupper synliggöras – så även hur de skulle kunna samlas under ett intersektionellt paraply.

Traditionellt – Var grupp för sig

Vi kan tänka det som om kampen för jämlikhet tidigare har förts på flera fronter där varje enskild grupp har kämpat för just sin rätt till jämlikhet. Det kan exempelvis gälla kvinnorätt, jämlik behandling för olika etniska grupper, funktionsnedsättningar, socialt utanförskap eller annat som inte ses som normativt. Grupperna utgår i mångt och mycket ifrån att det främst är de individer som ingår i grupperna som har rätt att diktera villkoren för jämlikhet.

Ett sådant synsätt kan vara problematiskt av några olika anledningar.

Andreas Meijer
Andreas Meijer

För det första finns människor som tillhör flera marginaliserade grupper. De måste då föra flera kamper samtidigt, på flera fronter om deras rätt till jämlikhet skall höras. T.ex. kan en kvinna även ingå i gruppen socialt utanförskap. I och med detta splittras kampen och styrkan i mångfalden försvinner – speciellt om varje grupp anser att de, och bara de, vet hur kampen skall föras, och vad som behöver göras.

Vilket för in oss i problem nummer två.

Grupptillhörighet avgörande?

Den som tillhör en, i jämförelse med normen, marginaliserad grupp är den enda som kan veta hur det är att tillhöra den gruppen och den egna gruppens relation till samhällsnormen. Det kan knappast ifrågasättas. Att det skulle ge större insikt och kunskap kring samhällsstrukturer är dock inte självklart då det ofta kräver utbildning kring strukturella problem.

Om vi utgår från etnicitet och jämlikhet så skulle det innebära att det enbart är människor som är etnifierade (de som inte är västerländska/vita) som har rätt att diktera villkor och aktivt föra just den kampen framåt. De som inte tillhör gruppen, d.v.s. den som är vit skulle därmed inte kunna delta i debatten med samma tyngd som etnifierade, även om personen ägnat en betydelsefull tid åt att forska i ämnet – enbart för att denne inte tillhör den aktuella gruppen.

Resonemangets återvändsgränd

För de som tycker att grupptillhörighet är nödvändigt för att bilda opinion för gruppen – vad händer i förlängningen? Tänk bredare än etnicitet. Är det enbart kvinnor som kan tala för jämlikhet mellan kön? Är det enbart människor i socialt utanförskap som kan föra frågor för socialt marginaliserade? Ska vi enbart kämpa enligt vår ekonomiska styrka, där det är de fattiga som får se till de fattigas kamp, medan de rika kämpar för sitt?

Med ett sådant resonemang blir samhället då splittrat och flera marginaliserade grupper – som alla skulle gynnas av en gemensam kamp – blir motståndare i flera olika kamper. Allt medan den sociala normen förblir oförändrad eller förändras mycket långsamt.

Intersektionalitet tar oss ur rävsaxen

Använder vi oss istället av begreppet intersektionalitet och arbetar tillsammans för en övergripande rättvisa och jämlikhet så kan flera marginaliserade grupper samlas och enas om gemensamma värden.

mrjorgen / Foter / CC BY-NC-ND

I dagsläget hävdar jag att låginkomsttagare ställs mot arbetslösa, kvinnor mot män, etniska grupper mot varandra och stadsbor mot landsbygdsbor. Vi behöver uppmärksamma vilka problem som de enskilda grupperna har och åt vilket håll samhället bör förändras. Och det är något som de som tillhör grupperna gör bäst. När vi sedan lyfter frågan från aktörsplan, alltså våra kunskaper som vi fått genom att agera som enskild individ, till ett strukturellt plan så behöver vi alla vara med och arbeta fram målsättningar och arbetsplaner. Detta oavsett om vi är med i den specifika gruppen eller inte.

På så sätt får de enskilda frågorna genomslag i grupper utanför den egna, vilket är positivt för de flesta och negativt för de som gynnas av nuvarande struktur. Det viktiga är att släppa in fler i kampen för jämlikhet, inte att förbehålla sig rätten att veta bäst enbart därför att en kan relatera till frågorna på ett personligt plan.

Inom ett visst område kan vi se hur aktörsperspektivet appliceras på strukturen. Exempelvis kan rasistiska uttalanden basera sig på personliga upplevelser och generaliseras för alla som inte tillhör den egna etniska gruppen, något som uppmuntras inom rasistiska grupper. Se exempelvis hur Jimmie Åkesson använder detta kring invandring.

Det stämmer sällan med samhällsstrukturen, på samma sätt som den enskilde aktörens upplevelser inte behöver stämma med strukturen – även om uppfattningar och känslor är äkta. Det är dags för oss alla, som kämpar på olika fronter, att enas i en kamp för allmän rättvisa. En kamp där orättvisan är fienden och vi alla kan stå enade i kampen för ett rättvist och jämlikt samhälle. För att nå det målet så behöver vi lyfta blicken från oss själva och vår person och se hur samhället i stort ser ut. Därefter kan vi komma överens om vilket håll vi ska röra oss åt.

Läs mera på Andreas Meijers blogg

Intersektionalitet – mellan kön

Intersektionalitet – socialt utanförskap