Etikettarkiv: bruten svenska

”Ras” och kommunikation – hur hänger det ihop?


I min tidigare artikel ”Ras” – att synliggöra ett normsystem riktade jag strålkastarna mot normens vitöga och vilka förtjänster det innebar att uppmärksamma just begreppet ”ras”.  I artikeln förklarades det även att det finns olika former av ”vithet”, där den hegemoniska vitheten hamnar högst upp i hierarkin.  Syftet med denna artikel är att synliggöra hur ”ras” skapas och återskapas i olika former  av kommunikation, med fokus på kommunikation via språk och ord.


Ras är inte bara en historiskt skapad kategori och föreställning.  Ras upprätthålls också utifrån en social och kulturell nivå, och den upprätthålls även utifrån vad man kallar en performativ handling.  Med detta menas att ras ”görs” och pågår i olika former av kommunikation, detta oavsett om det gäller bild eller ord, eller för den delen kroppsliga framträdanden.

Vem anses vara svensk medborgare, bl*tte eller n*ger?

Uttryck som ”svensk medborgare ” skapar ras genom språket. Detta uttryck används för att benämna en icke-vit person som har ett svenskt medborgarskap. Detta har bland annat uppmärksammats i  ”Bortom Vi och Dom – Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering”.

Även ord som ”invandrare” har alltmer att kommit att bli synonymt med en icke-vit person. Detta gäller oavsett om personen i fråga har invandrat till, eller är född och uppvuxen i Sverige.

Att uttrycka nedsättande ord som exempelvis ”bl*tte” och ”n*ger” skapar och återskapar också ras. Personen som är icke- vit blir i detta ögonblick rasifierad, vilket leder till att den vita personen får en överordnad position. Här är det dock inte kroppen i sig som är underordnad. Det är alltså språket som skapar underordningen i situationen, vilket uppmärksammas i ”Om ras och vithet i det samtida Sverige”.

Bruten svenska och ”orten” = icke-vit och icke-svensk

Det finns en ytterligare rasifierad dimension som är värd att nämnas i detta sammanhang – de som förväntas eller ej, tala flytande och korrekt svenska. Att ha överseende med någon som har vad man refererar till ”bruten svenska” är svårt, det är låg tolerans för det.  Därför är det kanske inte helt oväntat att en vit kropp går hand i hand med att tala ”ren” svenska, det vill säga, utan brytning.

”Förorten” fungerar som ett lysande exempel på hur ras också görs. Förorten, det vill säga de områden som numera kommit att innefatta de stadsdelar som domineras av icke-vita personer. Dessa skiljer sig från förorter som domineras av vita, som inte längre anses vara förorter. Förorten, eller ”Orten”, har alltså kommit att uppfattas som en plats som dels en icke-svensk plats, dels där det bor icke-svenskar – ännu en indikation på att icke-vita människor inte anses vara svenskar till fullo.

Sammanfattningsvis kan vi utifrån denna artikel läsa oss till, att beroende på hur vi använder språket är det således aldrig neutralt, inte heller hur vi uttalar orden.  Det görs alltså antaganden, fördomsfulla kopplingar och kategoriseringar,  människor blir rasifierade. Det blir också ganska tydligt att om en ska accepteras som svensk utan att bli ifrågasatt behöver du prata på ett visst sätt (utan brytning), se ut på ett visst sätt (hudfärg), kopplingen mellan ”vithet” och svensk är svårt att förneka.  Det här är ett ytterligare sätt som ”ras” skapas och reproduceras på som också behöver uppmärksammas.

Vi behöver således bli mer medvetna om vilken inverkan språket faktiskt har, hur det får oss att kategorisera, diskriminera och rasifiera ”dom andra”.  Att reproducera ord vars syfte är att särskilja ”oss” från ”dom”,  skapar en verklighet som kan innebära negativa konsekvenser för ”dom andra” – de fråntas rätten att få leva på lika villkor som ”oss”.