Etikettarkiv: ann heberlein

Yttrandefriheten och kvinnorna

Gästartikel av Liv Nilsson Stutz

I en debattartikel publicerad i Expressen den 8 januari hävdar Ann Heberlein (Teologie doktor i etik), Guy Madison (Professor i psykologi vid Umeå universitet), Erik J Olsson (Professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet), och Magnus Zetterholm (Docent och lektor i Nya testamentets exegetik vid Lunds universitet) på fullt allvar att yttrandefriheten vid Sveriges universitet idag hotas av kvinnor.


Yttrandefriheten de syftar på berör främst föreläsningar och andra formella evenemang till vilka potentiellt provocerande talare bjudits in.

Ett aktuellt exempel på detta är Sverigedemokraternas Rickard Jomshofs föreläsning vid Göteborgs universitet vilken föranledde protester bland universitetets studenter, forskare och lärare. Dessa protester, menar debattörerna, måste stävjas, så att Sverige inte blir som USA, där de menar att obekväma och politiskt inkorrekta föreläsare tystas på universiteten.

Debattörernas argument bygger på att i de fall protester mot föreläsare på svenska universitet förekommit så har majoriteten av de som protesterat varit kvinnor. Protesterna utgår ofta från ämnen där kvinnor är överrepresenterade, bl a genusvetenskap, sociologi, socialantropologi, konstvetenskap, kulturvetenskap och globala studier. Anledningen till att det är så, menar de, beror på att kvinnor reagerar emotionellt och inte klarar av att hantera obehagliga känslor och provokationer i samma mån som deras manliga kollegor.

Resonemanget är häpnadsväckande och utgör ett uppenbart försök att underminera kvinnor som grupp i deras roll både som politiska aktörer och som akademiker. Att, som debattörerna, hävda att överrepresentationen av kvinnor i protesterna beror på att kvinnor är överkänsliga, är struntprat, men argumentet kan också härledas till en äldre och underordnande kvinnosyn där män representerade intellektet och kvinnorna känslolivet.

När man läser debattartikeln noga kan man se att författarna på ett listigt vis försöker härleda detta argument till sina meningsmotståndare genom att hänvisa till bland annat en professor i genusvetenskap, och till en artikel i DN-debatt om Göteborgsfallet, och på så sätt kan de både äta kakan och ha den kvar: de kan använda ett sexistiskt argument för sin tes, och samtidigt hålla det på armlängds avstånd genom att hävda att det ju är kvinnorna själva som säger att det är så. Men stämmer det?

Vid en närmare granskning av inlagan i DN-debatt blir det tydligt att den inte på något vis lyfter fram emotionella argument utan istället är en initierad och skarpt formulerad samhällsanalys och inlaga i debatten. Som forskare förvånar det mig att mina kollegor förhåller sig på detta slarviga vis till sina källor.

Det är möjligt att kvinnor i högre grad protesterar mot att svenska universitet ger legitimitet åt vad de uppfattar som konservativa och fascistiska rörelser. Det rimmar i så fall väl med att kvinnor överlag också är överrepresenterade i kampen mot rasism och fascism i andra kontexter. Att kvinnor i högre grad protesterar mot fascism kan dessutom förstås som en rationell handling med tanke på att fascistiska system underordnar kvinnor. Detta borde vara tydligt för de som är experter inom akademiska discipliner, som just sociologi, socialantropologi, genusvetenskap, globala studier, osv, som kritiskt granskar dessa fenomen.

Att påstå att protesterna kan härledas till att kvinnor som grupp inte vill ta risker faller på sin egen motsägelse: att öppet protestera och att göra det på sin arbetsplats är att ta en risk.

Så till detta med amerikanska universitetsmiljöer. Jag har under ett drygt decennium arbetat vid just ett sådant universitet som svenska reaktionärer brukar framhålla som skräckexempel på hotet mot yttrandefriheten i akademiska miljöer. Jag kan rapportera att bilden de målar upp är överdriven. Visst, det har förekommit protester mot talare, och i en handfull fall har dessa urartat, men detta är inte en representativ bild av hur debatt förs i den amerikanska akademin. Det är högt i tak. Jag har själv fått bevittna hur både den kreationistiske och konservative Dr. Ben Carson (numera Secretary for Housing and Urban Development i Trumps administration), och den beryktade Milo Yiannopoulos (då vid Breitbart News) kunde tala fritt på vårt campus trots protester från studenter och lärare.

Det stora problemet för den amerikanska akademin idag är inte att konservativa talare skapar debatt på campus, eller att studenter protesterar mot rasism och sexism. Ett större problem är att extrema politiska rörelser börjat söka sig till just universitetsmiljöer för att få legitimitet.

Det mest extrema exemplet på detta var den Unite-the-Rightmarsch som organiserades vid University of Virginia i Charlottesville 2017. Då fick lärare, forskare och studenter se sin miljö och den legitimitet den representerar approprieras av fackelbärare som skanderade: ”Jews Will Not Replace Us.”

I ljuset av detta fackelsken är protesterna mot Jomshofs närvaro vid Göteborgs universitet inte ett uttryck för feghet och rädsla, utan på kunskap, kritisk analys och rationalitet. Tydligen är det så att även kvinnliga akademiker besitter dessa egenskaper.

/Liv Nilsson Stutz
Fil dr i arkeologi
Lektor vid Linnéuniversitetet

Ann Heberlein och religionsfrihet utan religion

Ann Heberlein påstod nyligen i en artikel i SVD att böneutrop strider mot religionsfriheten.  I den artikeln definieras religionsfrihet som rätten att slippa religion offentligt. Dessutom påstår Heberlein att kyrkklockorna, till skillnad från böneutropen, är utan religiöst budskap. I två artiklar ska vi bemöta dessa myter. Först ut är idén att religionsfrihet betyder frihet från religion i det offentliga rummet.

Ann Heberlein påstår i en artikel i SvD ”[…] att religionsfriheten även innebär rätten att slippa religion, exempelvis i det offentliga rummet”. Hennes argument är att i det offentliga rummet väger rätten att slippa religion tyngre än rätten att få utöva sin religion:

”Religionsfriheten skyddar rätten att tro – och rätten att inte tro. Man får aldrig, under några omständigheter, tvinga någon att ansluta sig till en religiös åskådning eller underkasta sig religiösa påbud… Den enes rätt att slippa oönskad religiös påverkan väger… tyngre än den andres rätt att utöva sin religion.

Därför är det inte hållbart att hänvisa till religionsfriheten för att få igenom krav på böneutrop. I själva verket strider böneutrop tydligt mot religionsfriheten.”

Att tillåta böneutrop i det offentliga rummet betyder att man kränker religionsfriheten för de som inte vill ta del av religion, menar Heberlein.

”Det är fullt möjligt för en troende muslim att utöva sin religion utan böneutrop – men den ickemuslim som befinner sig i närheten av böneutropen kommer inte undan. Dennes rätt att slippa oönskade religiösa inslag i offentlighet kränks därmed.”

Religionsfriheten handlar både om att få slippa religion och att få slippa vara religiös. Så långt har Ann Heberlein rätt. Ann Heberlein pratar i artikeln, och på andra ställen, om att hon förespråkar det sekulariserade samhället. Traditionellt sett betyder iden om ett sekulariserat samhälle, ett samhälle som inte domineras av religion.

Så långt är allt som det ska, få vill ha tillbaka gamla tiders samhälle som styrdes av religiösa diktat. Men betyder detta med sekularism då att religionen inte ska synas i ”offentligheten”? Nej, då är det inte sekularism utan ateism.

Sekularism är inte samma sak som ateism. Sekularism handlar om att varken religioner eller ateism ska få dominera det offentliga rummet. Det Heberlein refererar till är det ateistiska system som bl a Sovjetunionen hade. Där tilläts inte religion i det offentliga rummet.

Det Heberlein pratar om är att hon vill att det offentliga rummet ska vara ateistiskt, dvs religionsfritt. Men ett sekulariserat samhälle är inte samma sak som ett ateistiskt, dvs religionsbefriat, samhälle utan handlar om att skydda samhälle och stat från BÅDE idén om den religiösa och ateistiska staten.

Sovjetunionen, och idén om det ateistiska samhället och den ateistiska staten, var ingen bra förebild. Där ansåg man att religion var något man bara skulle få utöva privat, inte offentligt. Sekularismen skyddar både religiösa och ateister och går ut på att både ateister och religiösa har lika rätt till det offentliga rummet.

Den som vill se mer om hur begreppet sekularism definieras rekommenderas att läsa domarna från US Supreme Court; Reynolds v. U.S., samt Everson v. Board of Education of Ewing TP, som fastslår separationen mellan religiösa församlingar och statsmakten. Av domarna framgår att US Supreme Court både tog avstånd från en ateistisk stat lika mycket som en religiös stat. USA på 60-talet såg inte på Sovjetunionens och kommunismens ateistiska stat, där religion inte skulle synas i det offentliga rummet, som något bra. Tvärtom. Därför står det i domarna att varken ateism eller religion ska dominera staten eller samhället.

Jämför gärna med idén om yttrandefrihet och idén om politisk frihet. Yttrandefrihet betyder inte att man ska ha frihet att slippa höra vissa åsikter i det offentliga rummet. Politisk frihet betyder inte att man ska slippa att se partier man ogillar i det offentliga rummet.

I kraft av sin hudfärg – den vita kvinnans tolkningsföreträde

Ann Heberlein skriver i sin analys SLOW CULTURE: Frantz Fanon – Svart hud, vita masker (1952)  och Jordens fördömda (1961), på ledarsidorna om hudfärger, där hon till viss del redogör för ”vita” och ”svarta” människors olika förutsättningar i samhället. Hon har bekantat sig med kritiska vithetsstudier. Hennes resonemang utgår ifrån Frantz Fanon och Sara Ahmeds vetenskapliga texter om vithet och dess privilegier. Texterna är producerade under olika tider men även i olika geografiska områden/samhällen.

Jag har funderat en del kring det mystiska begreppet ”vithet” den senaste tiden. Allt oftare blir jag nämligen anklagad för att vara just detta: Vit. Det förbryllar mig. Jag har aldrig tänkt på att min hudfärg skulle vara betydelsefull – och jag inser när jag skriver det, att just detta, min oförmåga att se att min ”vithet” skulle betyda något särskilt kan hållas emot mig. Efter att ha läst in mig något på vithetsdiskursen – Sara Ahmeds Vithetens hegemoni och antologin Om ras och vithet i det samtida Sverige – har jag förstått att just detta, min oförmåga att se innebörden i min egen vithet är ett bevis på att de som inte är vita är förtryckta och konstrueras som ”de andra”.

Heberlein har funderat över det mystiska begreppet ”vithet” den senaste tiden, det verkar finnas någon slags mystik över detta begrepp, att det är gåtfullt, misstänksamt och suspekt. Hon skriver vidare om hur hon har blivit anklagad för detta, att vara just vit. Vithet blir här i hennes ögon som något som hon kategoriserar som negativt.

Vithet framstår i detta stycke som om vithet är något man kan bli utpekad för att vara och som något hon blivit beskylld för att vara. Hon blir  ofrivilligt anklagad för något, det är utom hennes kontroll och något hon blivit tilldelad utan hennes eget godkännande. Hon kategoriseras till att vara något (vit och privilegierad) utifrån den utseendenorm som råder i samhället.

Vita människor som stigmatiserade offer

En intressant tanke som Barbara Perry (professor) lyfter fram i In the Name of Hate: Understanding hate crime gällande förövare som begår rasistiska hatbrott, är att de paradoxalt nog har en förmåga att framställa sig själva som offer. De blir den ”nya minoriteten” och är sårbar för hotet från ”dom andra”.

Utifrån detta blir beteendet och handlingen legitimt (att begå hatbrott) eftersom det nu handlar om att skydda sig själv samtidigt som man försvarar sitt land/ samhälle från ”dom andra”.  Samtidigt förklarar Katarina Mattson att ”vithet” och ”vit rasism” tillsammans är en maktposition som tillåter vissa handlingsutrymmen. Det kan få röra sig om att kontrollera eller ha möjligheten till att ge tillsägelser eller ha tolkningsföreträde.

Människor med olika hudfärg som ”färglösa” 

Heberlein fortsätter med att skriva att hon aldrig tänkt på sin hudfärg som betydelsefull. Vidare skriver hon, efter att ha läst Sara Ahmed och förstått att hennes oförmåga att se sin egen vithet är ett bevis på att de som inte är vita är förtryckta och konstrueras som ”dom andra”.

Samtidigt som hon sätter sig själv i offerrollen kan hon på en och samma gång utnyttja att hon är ”vit” genom att inta en maktposition som just vit och privilegierad. Genom att ifrågasätta och förminska rasifieringsaktivisters synliggörande av icke-vitas diskriminering:

Jag, som vit, är normen – och normer kännetecknas av att de i en mening är osynliga. Den som bryter normen syns – och straffas. I alla fall är det vad rasifieringsaktivisterna påstår, att ickevita ständigt diskrimineras och straffas i Sverige. De nekas arbete och bostad, de utsätts för våld och förföljelse. Påståenden som aldrig verifieras med tillförlitlig statistik eller kontrollerbar empiri, nej som bevis anförs ständigt egna erfarenheter av hur ”vita tittar”, av ”den svarta kroppens utanförskap” och så vidare.

Avfärdandet av empiri och forskning

Utifrån ovanstående citat kan vi utläsa att dels påstår rasifieringsaktivisterdels menar hon att dessa påståenden aldrig verifieras med tillförlitlig statistik eller kontrollerbar empiri. Centralt i citatet är att förminska påståenden om diskrimineringens existens samt forskning om ”dom andras” diskriminering, till att ”bevis” som anförs handlar om egna erfarenheter av hur ”vita tittar”, av ”den svarta kroppens utanförskap” och så vidare.

Det är enligt Heberlein alltså bara påståenden, som varken kan verifieras med statistik eller med kontrollerbar empiri, att icke-vita ständigt diskrimineras och straffas i Sverige. De erfarenheter som ”dom andra” har är alltså inte trovärdiga, till skillnad från hennes egna påståenden som hon betraktar som trovärdiga.

Här förkastar hon och avfärdar den forskning som finns på området och dess empiri. Intressant är att hon varken hänvisar eller länkar till någon vetenskaplig studie som bekräftar hennes påstående.

Offerkoftan på

Intersektionalitet är ett teoretiskt begrepp som problematiserar olika maktpositioner och hur dessa beroende på dess intersektioner med varandra skapar olika förutsättningar.

Detta är ett ypperligt tillfälle som synliggör hur det är möjligt för Heberlein att genom att inta sin position som vit, svensk, lektor och kvinna har tolkningsföreträde – hennes påståenden om vad som är bevis väger tyngre.

Att benämnas ”vit” är aldrig en komplimang. Det används i den svenska offentligheten för att avfärda någon, för att insinuera att denna någon på ett orättfärdigt sätt uppnått sin position – bara i kraft av sin hudfärg, inte genom prestation. Enligt denna retorik är alla vita alltid privilegierade, ett påstående som naturligtvis är nonsens.

Hon fortsätter i ovanstående stycke att offergöra sin tilldelade och negativa position – Att benämnas som ”vit” är enligt henne aldrig en komplimang. Samtidigt avfärdar hon att det skulle finnas likhetstecken mellan privilegium och att vara vit, det är ett påstående som naturligtvis är nonsens – att alla vita alltid är privilegierade.

Centralt för Heberleins resonemang är att hon återkommer till att vita människor på ett orättfärdigt sätt uppnått sin specifika position vilket hon menar är nonsens, det handlar om prestation.

Ännu en gång avfärdar Heberlein att hudfärgen vit har något med en viss position att göra. Hudfärg ska alltså enligt henne inte spela någon roll. Vi vet att det finns en etnisk hierarkisk skala som mycket väl diskriminerar människor utifrån vilken hudfärg man anses bära.

Samtidigt som hon på olika sätt förnekar att diskriminering är ”färglöst” och att det är ett icke-diskriminerande så anser hon att sin egen tilldelade hudfärg placerar henne i ett fack.

Heberlein kan egentligen inte komma runt med att det Sverige hon lever i är färglöst och icke-diskrimineranden när hon simultant offergör sin position och i samma stund erkänner dess existens genom sitt eget offergörande.

Källor:

Barbara Perry, in the name of hate: understanding hate crimes

Rasismens olika ansikten – vit rasism