Alla inlägg av David Ehle

Humanist med patos som främsta verktyg.

EU-valet: vad innebär egentligen din röst?

På söndag är det val till Europaparlamentet. Om du ännu inte har röstat är detta en krönika för dig. I EU-valet  väljer vi vilka politiker som ska representera Sverige i EU-parlamentet de kommande 5 åren. Jag har tidigare berört detta i en krönika här på Motargument. De politiker vi röstar fram ska i sin tur välja vilken partigrupp de tänker samarbeta med under kommande mandatperiod. Det finns en del frågetecken och märkligheter i dessa samarbeten. Här och nu ämnar jag påvisa dessa frågetecken och märkligheter.

Några av de svenska partierna som kandiderar till EU-parlamentet har valt smått anmärkningsvärda samarbetspartners i EU-partigrupperna. Vänsterpartiet har alltsedan EU-inträdet 1995 ingått i en partigrupp, GUE/NGL, Gauche Unitaire Européenne/Nordic Green Left, en grupp som, till två tredjedelar, består av kommunistiska partier, varav flera har den klassiska hammaren och stjärnan, ett arv från det gamla Sovjetunionen, som partisymbol. Där ingår exempelvis grekiska KKE, Greklands Kommunistiska Parti, PCE, Partido Comunista de España, och PCP, Partido Comunista Português. Denna grupp har även Feministiskt initiativs förstanamn Soraya Post flaggat för att vara en del av.

Moderaterna och Kristdemokraterna, å andra sidan, är del av partigruppen EPP, European People’s Party. I denna partigrupp ingår det främlingsfientliga och ultranationalistiska partiet Fidesz, ett parti som moderaternas Gunnar Hökmark, i samband med partiets framgångar i ungerska valet 2010, vurmat för. Mer om samarbetet i denna partigrupp kan du läsa här. Rachida-Dati-European-ParliamentSverigedemokraterna har valt att ännu inte berätta för väljarna vilken partigrupp man kommer att välja att ingå samarbete med. De menar att detta kan komma att avslöjas i juni, då partigrupperna i EU-parlamentet formas, men det finns farhågor om att det kan dröja ända till efter riksdagsvalet. SD verkar vilja hålla på sina kommande samarbetspartners eftersom det kan ha en inrikespolitisk påverkan. Detta kan tolkas som att SD är oroliga att det kommande partigruppssamarbetet, med mer eller mindre uttalat högerextrema partier, kan komma att påverka partiets framgångar i det kommande riksdagsvalet i höst. Många av SD:s väljare är inte villiga att lägga sin röst på ett parti som samarbetar med ultranationalistiska, fascistiska och rasistiska partier i EU-parlamentet.

Den troliga, och naturliga, partigruppen för SD är EFD, Europe of Freedom and Democracy, som bland annat innehåller partier som högerpopulistiska UKIP, United Kingdom Independence Party, federalistiska Lega Nord, ultranationalistiska SNS, Slovakiska Nationalistpartiet, nationalkonservativa Sannfinländarna och främlingsfientliga Dansk Folkeparti. Ytterligare partier som kan tänkas ingå i EFD är nazistiska Gyllene Gryning, antisemitiska och antiromska Jobbik, nationalistiska Vlaams Belang och invandringskritiska Front National. Front National funderar på att starta en ny partigrupp kallad EAF, European Alliance for Freedom. I den gruppen kan högerextrema PVV, Partij Voor de Vrijheid och nationalkonservativa FPÖ, Freiheitliche Partei Österreichs, komma att ingå. Om denna partigrupp blir verklighet är det ytterligare ett alternativ för SD. Man håller dörrarna öppna för att inte ingå i en partigrupp, något som kan uppfattas som ett spel för gallerierna, då man inte vill äventyra höstens valresultat.

Det är angeläget att ha i åtanke vad din röst kan komma att bidra till i EU-samarbetet. Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ, om de vinner någon plats, kommer att vara del av en partigrupp med mängder av kommunistiska partier. Moderaterna och Kristdemokraterna kommer att samarbeta med ett främlingsfientligt och ultranationalistiskt parti. Sverigedemokraterna väntar, och mörkar, in i det längsta med att berätta vem de avser att samarbeta med i EU-parlamentet. Troligtvis kommer de att välja en partigrupp med fascister, rasister och andra högerextrema partier. En röst på något av de partier jag nämnt är också en röst på deras partigruppvänner.

Vad vill du bidra med till människor i Europa? Känns det rätt att rösta på partier som samarbetar med kommunister, ultranationalister, fascister eller nazister? På söndag röstar vi för ett öppensinnat och mänskligt Europa, ett Europa där alla får vara med. Det är vår demokratiska rättighet och skyldighet.

Varför vi ska rösta 25 maj

Den 25 maj är det EU-val. Det är då vi ska rösta om vilka som ska representera Sverige i EU-parlamentet. Totalt finns det 751 platser i parlamentet och Sverige innehar 20 av dessa. I det senaste EU-valet 2009 var röstdeltagandet i Sverige så lågt som 45,53 %. Det finns, framför allt, en anledning att gå till valurnorna den 25 maj. Jag tänkte här och nu formulera den anledningen.

Sveriges platser (pdf) i EU-parlamentet ser idag ut som följer: Socialdemokraterna har 6 platser, Moderaterna 4, Folkpartiet 3, Piratpartiet 2, Miljöpartiet 2, Centerpartiet 1, Vänsterpartiet 1 och Kristdemokraterna 1. För närvarande är Sverigedemokraterna inte representerade i EU-parlamentet. Förutsättningarna för att SD kommer att kunna ta ett par platser är stora. Då valdeltagandet i EU-val traditionellt inte alls uppnår samma nivåer som riksdagsval är varje röst än viktigare. Anledningarna till att vi ska utnyttja vår demokratiska rättighet, nämligen att rösta, är att det är varje individs möjlighet att påverka vilken politik som ska råda och vilka människor som ska få mandat att föra vår talan. Demokrati innebär att det är folket som bestämmer. Vi bestämmer genom att rösta. Röstar vi inte ger vi oss heller inte möjligheten att påverka. Att rösta är nödvändigt, att rösta för att den politik du förespråkar ska bli verklighet är en mänsklig rättighet och borde vara en självklarhet för oss alla. Är du kritisk till EU ska du rösta, är du positiv till EU ska du rösta. De EU-parlamentariker som Sverige har idag har vitt skilda åsikter vad gäller EU. Det finns ett parti som önskar att du ska låta bli att rösta den 25 maj. Låter du bli att rösta ger du rasism och fascism ett större inflytande än vad de egentligen borde ha i relation till sin faktiska storlek. Ett lågt valdeltagande ursäktar inte ett sådant utfall.

FASCISMEN HAR TAGIT PLATS I EU-PARLAMENTET

Högervindar blåser i Europa. Vi har rasister, fascister och nazister som står i kö för att ta plats i parlamentet. Då man kikar på de olika politiska grupperna i parlamentet kan man få ett hum om vem som avser att samarbeta med vem i parlamentet under den kommande mandatperioden. Det grekiska nazistpartiet Gyllene Gryning förväntas ta ett antal platser, likaså de ungerska neofascisterna Jobbik, som verkar kunna utöka antalet mandat i och med årets val. Fight Racism Fight Sexism Fight Antisemitism Smash Fascism BSD demon, 28C3, Berlin, Germany.jpgExempel på partier som ingår, och troligtvis kommer att fortsätta ingå, i den politiska grupp som kallas Frihet och demokrati är Dansk Folkeparti, Sannfinländarna, italienska Lega Nord, Enade Polen, Slovakiska nationalistpartiet och United Kingdom Independence Party. I denna politiska grupp samlas partier, människor och krafter som är ultranationalistiska och till stor del har en människosyn som grundar sig i åsikten att alla människor inte är lika mycket värda. Dessa partiers åsikter innefattar nationalism till varje pris, samt ett upphöjande av det egna folket’ till högre höjder än andra folk. Dessa partier har åsikter som befläckar värden som mänskliga fri- och rättigheter, demokrati och solidaritet. Den som väljer att samarbeta med de som ingår i denna grupp ger sitt godkännande till – och sin vilja att arbeta för – nationalistiska, antidemokratiska, rasistiska och fascistiska uttryck. I denna grupp kommer kanske också franska Nationella Fronten (Front National) och belgiska Vlaams Belang, båda ultranationalistiska och starkt invandringskritiska, att ingå. Dessa partier är idag grupplösa.

VILKA VÄLJER SVERIGEDEMOKRATERNA ATT SAMARBETA MED?

Sverigedemokraterna har ännu inte meddelat vilken politisk grupp de avser att gå in i. Jimmie Åkesson har uttalat möjligheten att SD inte kommer att ingå i någon grupp. Den största anledningen till att man väljer att vara grupplös är att det finns försvårande omständigheter – läs extrema åsikter och attityder – som gör att det inte går att samarbeta. Snacket om eventuell grupplöshet känns som ett spel för gallerierna, med tanke på att SD har polerat fasaden, något som gör  att de känns svåra att greppa. Om man skrapar på ytan ser man ganska snart att politiken SD står för är nationalistisk, främlingsfientlig och invandringskritisk. Deras politik tangerar i mångt och mycket den politik de partier som ingår, och kan tänkas ingå, i den politiska grupp som kallas Frihet och demokrati. Antingen väljer SD att vara grupplösa, men mer troligt är att SD väljer att ingå i denna grupp. Anledningen till att SD ännu inte vill delge svenska folket den blivande politiska grupptillhörigheten i parlamentet kan inte tolkas på något annat sätt än att SD-ledningen är orolig att tappa värdefulla röster på grund av detta. Det finns många SD-sympatisörer som inte är villiga att rösta på ett parti som sedan väljer att samarbeta med nazister, rasister och fascister.

Vi har makten att påverka framtiden. Den viktigaste anledningen till att använda den makten, genom att gå och rösta den 25 maj, är att minska möjligheterna för SD:s parlamentariska inflytande i EU. Idag har SD inga platser i EU-parlamentet. Det är naivt att tro att det kommer att förbli så. Ju starkare den grupp vi förmodar att SD väljer att ingå i blir, desto större är risken att Europa blir än kallare och än mer stängt, att vi får ett Europa där mångkultur anses smutsigt, ovärdigt och otänkbart. Lyckas vi höja valdeltagandet till en värdig nivå kan vi skapa förutsättningar för att faktiskt kunna förhindra att, åtminstone inte via Sverige, dessa åsikter får genomslagskraft. De högerextrema krafterna eliminerar de mänskliga fri- och rättigheterna.

Election MG 3455Vill du kämpa mot rasism, fascism och nazism är detta ett enkelt, men ack så viktigt, sätt att göra det på. Din röst är en röst för mänskliga fri- och rättigheter och demokrati. Din röst är också en röst för ett öppensinnat och tolerant Europa. Vill du ha ett Europa där alla är välkomna? Vill du ha ett humanistiskt och tryggt Europa där det inte spelar någon roll var du kommer ifrån, vilket språk du talar, vilken religion du tillhör, vilken sexualitet du har eller vilken färg det är på din hud? Vill du ha ett Europa där alla människor är lika mycket värda? Då är det din plikt att rösta. Det är din plikt att vara med och påverka Europas framtid. Det gör du 25 maj.

 

Läs mer om EU-valet:

Hejda rasismen – rösta i EU-valet

EU-valet 2014 – EU-upplysningen vid Sveriges Riksdag

Information om EU-valet

Kändisars tankar om varför vi ska rösta 25 maj

Neofascismen – hur hanterar vi den?

Neofascismen, även kallad nyfascism, är på frammarsch både i Sverige och runt om i världen. De fascistiska krafterna av idag grundar sin politik och sin ideologi på fascismen. Fascismen har redan avhandlats i en pågående artikelserie här på Motargument. Vi har i en annan artikel redogjort för fascistiska strömningar och regimer efter andra världskriget.

Det finns olika åsikter om vem, eller vad, som ska benämnas neofascism. Det finns de som förespråkar benämningen, medan andra, oftast de som blir föremål för utpekandet, bestrider den. Detta har förmodligen att göra med att det i grund och botten finns olika uppfattningar om vad fascism är. Vissa hävdar att beteckningen är överutnyttjad och därmed inte överensstämmer med de som är noggrannare i sin bedömning av vad som är fascistiskt. I Sverige och övriga delar av världen finns strömningar, rörelser och partier som många väljer att etikettera som fascistiska. I Sverige är Sverigedemokraterna det största parti som fått den stämpeln.

Denna artikel ämnar inte deklarera argument för om denna stämpel är riktig eller inte. Min föresats är istället att finna verktyg och argument för att bemöta den politik och de åsikter som, oavsett etikett, många anser vara ett hot för demokratin, de mänskliga rättigheterna och för alla människors lika värde.

För att bemöta dagens neofascism är det viktigt att förstå hur fascismen bemötts genom historien.

1. Först och främst är det viktigt att inte ingå samarbete med fascistiska partier. De blåa och de röda partierna följer denna oskrivna regel idag. Den dagen något eller några partier väljer att samarbeta med Sverigedemokraterna finns det stora risker att fascismen blir starkare. Det är något vi inte behöver blicka särskilt långt för att se, då vi har sett det i våra grannländer Danmark och Norge.

Banksy in Boston: Portrait from the F̶O̶L̶L̶O̶W̶ ̶Y̶O̶U̶R̶ ̶D̶R̶E̶A̶M̶S̶ CANCELLED piece in context on Essex St, Chinatown, Boston
Chris Devers / Foter / CC BY-NC-ND

2. Vidare är det viktigt att man, trots fascisters motsatta åsikt, ser ”hotande” etniska eller religiösa grupper av människor som en samhällelig resurs, istället för ett samhälleligt hot eller belastning.

3. Sist, men inte minst, är det nödvändigt att vi vågar benämna politiken vid dess riktiga namn. I Sverige innebär det att Sverigedemokraterna, i det offentliga samtalet, bör benämnas för vad de är.

Punkt (3) är svårast. Det är också denna punkt som ligger till grund för att de som anammat politiken – antingen som politiker eller medborgare – inte heller är överens om att benämningen på partiet och människorna är korrekt. Jag tror dessutom att de allra flesta sverigedemokrater inte inser vad ideologin och åsikterna de förespråkar egentligen innebär. Det beror på att fascismen är traumatisk, smärtsam och ångestfylld. I Sverige innebär detta att höger och vänster har en ny, gemensam huvudfiende. Sverigedemokraterna, liksom fascismen, marknadsför sig som en ”tredje väg”, oavhängig höger-vänsterskalan.

Det finns många grundbultar i fascismen som är skrämmande och, för en mindre grupp, fascinerande. I grund och botten är fascismen antidemokratisk, det vill säga då makten erövrats finns inte längre utrymme för åsikter som strider mot den rådande politiken och de rådande åsikterna. Grundtanken i fascismen är att makten inte kan delas, det går inte att samarbeta. Retoriken hos Sverigedemokraterna påminner mycket om den gamla fascismens retorik, den om att socialisterna är fienden och hotet mot det nationella folket.

I det politiska samtalet vill människor, förutom att använda sig av patos, förankra sina åsikter och föresatser med hjälp av källor och expertis. Detta gäller alla, oavsett politisk agenda eller åsikt. För att det ska bli trovärdigt är det nödvändigt att källorna man använder sig av är neutrala och oberoende. Det kan också vara bra att använda sig av flera källor för att underbygga sin argumentation. Det är viktigt att vi väljer att bemöta de fascistiska uttrycken på ett sakligt sätt. Något som inte alltid är helt lätt eftersom man, i många situationer, reagerar instinktivt när man upplever att något inte stämmer överens med det man själv står för. I debatten framförs allehanda källor och argument, från båda håll, som är mer eller mindre färgade i sin information.

Detta gör att det är svårt att finna motargument i diskussioner. Ett grundläggande argument som alltid är effektivt, och samtidigt logiskt, är att försöka få ett generaliserande argument att falla genom att understryka att varje människa är unik. Att en eller flera människor i en grupp har gjort en sak i ett specifikt sammanhang är på intet sätt en garanti för att andra i gruppen kommer att göra samma sak. De flesta generaliseringar som uttrycks av de människor som präglas av fascistiska åsikter går att bemöta. Det gäller bara att hitta rätt fakta och de rätta källorna. Om din magkänsla säger att något inte stämmer är det värt att försöka finna motargument. Det är nödvändigt att ifrågasätta sin ”motståndare”, annars finns det risk att de successivt blir fler och fler. Vi behöver gemensamt göra det obekvämt för de människor som uttrycker dessa åsikter och de som för den politik som grundar sig i fascistiska synsätt, drömmar och tankar. Vi får aldrig låta dem bli oemotsagda och, på samma gång, bekväma i sin roll.

Almedalsveckan Jimmie Akesson tal 20130701 0710F
News Oresund / Foter / CC BY

Sverigedemokraterna och deras väljare vill gärna kalla Miljöpartiet och Vänsterpartiet extremistpartier, och deras företrädare och anhängare väljer man att kalla vänsterextremister. På ”högre”, officiell nivå, det vill säga i intervjuer, i kampanjer och i debatter, nöjer man sig med att kalla dessa grupper för vänstermänniskor eller vänsterfolk, men i sociala medier, såsom Facebook och Twitter, benämner samma människor dessa grupper vänsterextremister. På Motargument har vi tidigare berört ämnet om Sverigedemokraterna och sociala medier. För att klara av den nya svartbruna ideologiska vågen är det nödvändigt att alla, politiker som medborgare, inte blundar utan i stället vågar se fascismen rakt i ögonen.

Att Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti ifrågasätts dagligen av många – framför allt av de som röstar på dem eller av de som är aktiva sverigedemokrater. Det finns emellertid många argument som styrker tesen att de är fascister, eller neofascister som den moderna beteckningen lyder. Motarguments Torbjörn Jerlerup har skrivit om detta på sin hemsida. Dessutom har detta avhandlats tidigare på Motargument.

Risken är överhängande att Sverigedemokraterna lyckas att mörka sin agenda, sitt ursprung och sina föresatser. I stora stycken har de redan lyckats. Det görs med hjälp av en putsad argumentation, en förfinad retorik och genom ständig dementi av de fascistiska attityderna. Detta plussat med den populistiska missnöjespolitiken lockar väljare. Det är nödvändigt att övriga politiska partier och resten av samhället tar sitt ansvar och  ser och granskar Sverigedemokraterna. Den granskningen måste vara minutiös för att undvika att Sverige hamnar i samma situation som exempelvis Norge och Danmark. I de länderna har Fremskrittspartiets respektive Dansk Folkepartis politik vunnit inflytande över den förda regeringspolitiken. Dit vill vi inte komma i Sverige.

Marine Le Pen, partiledare för franska Front National, har nyligen flörtat med Sverigedemokraterna. Detta med anledning av det kommande EU-valet, där Sverigedemokraterna ännu inte avslöjat vilka partier som kommer att ingå i den grupp partiet avser samarbeta med i EU-parlamentet. När Sverigedemokraterna tillkännager vilka partier de ämnar samarbeta med kommer vi att se Sverigedemokraternas egentliga ansikte. Detta förutsätter att man verkligen vågar ställa sig i samma partigrupp som andra fascistiska partier i Europa, eller om man väljer att vara grupplösa. Om Sverigedemokraterna väljer att ingå i den fascistiska partigruppen i EU-parlamentet skulle detta kunna fördröja, eller förhoppningsvis hindra, Sverigedemokraternas framfart i Sverige. Det vi nu ser, i olika utsträckning, är fascismens återtåg.

Colours of Freedom - dedicated to Liu Xiaobo!
puthoOr photOgraphy / Foter / CC BY-NC

Fascismen har redan testats, om och om igen. Den har aldrig fungerat. Verkligheten har alltid hunnit ifatt den. Den har krävt massor av människoliv, den har drivit människor på flykt, den har underordnat människor den ”högre” makten, den har eliminerat demokrati, den har gång på gång visat brist i människosyn och den har repetitivt inskränkt de mänskliga rättigheterna. Vi måste se och förstå vad politiken står för innan det är försent. I Sverige förkroppsligas den politiken av Sverigedemokraterna. Det som är på gång att ske, ytterligare en gång, i Europa, och kanske också i Sverige, är i så fall ytterligare ett misslyckande för fascismen. Har vi verkligen råd, kraft och ork att genomgå det en gång till?

Läs mer om fascism och Sverigedemokraterna:

En studie i fascism

Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti i grunden

 

Fascismen efter 1945

Fascismen förbjöds i Italien 1945, i samband med andra världskrigets slut. Icke desto mindre har det bildats nya fascistiska rörelser, inte bara i Italien utan även i andra delar av världen. Tron på nationens förfall och tron på nationalstaten förefaller vara stark hos en hel del människor, vilket resulterar i att det poppar upp nya idéer och rörelser i kampen för att uppnå den perfekta nationen. Hur man vill uppnå denna ter sig olika från fall till fall. Fascismen har tidigare avhandlats i en pågående artikelserie här på Motargument. Det finns många exempel på fascistiska regimer som, förr eller senare, har störtats eller gått under.

De mest uppmärksammade och berömda fascistiska regimer som fallit är Spanien, under ledning av falangisterna och Francisco Franco, och Chile, som styrdes av militärjuntan och Augusto Pinochet. Estado Novo (nya staten) i Portugal, under ledning av Antonio de Oliveira Salazar, är den fascistdiktatur som blomstrat under längst tid i världshistorien. Österrike, genom austrofascismen, Ungern, innefattande bland annat Pilkorsrörelsen, och Rumänien, med Järngardet, är andra exempel på fascistiska regimer som kommit och gått.

Frisk pust over landet
Frederik Seidelin / Foter / CC BY-NC-SA

Idag ser vi hur fascismen återigen blomstrar. Det blåser kraftiga högervindar i Europa. Den fascism vi ser idag brukar benämnas neo-fascism. De rörelser och partier som grundar sin politik och ideologi på fascismen benämns idag neofascister eller nyfascister. Gyllene Gryning i Grekland är ett sådant exempel. Partiet fick runt 7 % i det grekiska parlamentsvalet 2012. I Ungern har Jobbik, med sina 17 % i senaste parlamentsvalet, nått inflytande i politiken. Svoboda i Ukraina vann drygt 10% av rösterna i samband med det senaste ukrainska parlamentsvalet 2012. Interimsregeringen bildad 2014 i Ukraina gav partiet 4 ministerposter.

Det finns ytterligare exempel på partier i Europa som är svårdefinierade och omtvistade vad gäller benämning, men som alla kan kallas neofascistiska, med bakgrund av att grundvalarna i politiken vilar på fascismen. Front National i Frankrike är ett sådant exempel, Vlaams Belang och Front National i Belgien två andra. Värt att notera är att det land i Europa där folket röstar på rasistiska partier i minst utsträckning är Tyskland. Dansk Folkeparti har vunnit makt i Danmark såtillvida att man har inflytande över förd politik, något som också Fremskrittspartiet har gjort i Norge. Dessa två partier har mycket gemensamt med Sverigedemokraterna. Skillnaden är att de har vunnit politisk makt, vilket Sverigedemokraterna ännu inte gjort i samma utsträckning.

Fascismen har redan testats, om och om igen. Den har aldrig fungerat. Verkligheten har alltid hunnit ifatt den. Den har krävt massor av människoliv, den har drivit människor på flykt, den har underordnat människor den ”högre” makten, den har eliminerat demokrati, den har gång på gång visat brist i människosyn och den har repetitivt inskränkt de mänskliga rättigheterna. Trots detta lär vi oss inte av historien, vi väljer att blunda och ser endast de positiva aspekterna av ideologin. Det räcker inte. Vi måste se det negativa i, och konsekvenserna av, fascismen och lära genom det för att inte åter gå i samma fälla. Det empiriska tänket övervinner uppenbarligen inte drömmarna och de uppsatta målen. I stället fortsätter de fascistiska rörelserna och idéerna att ständigt poppa upp. Vi blir påminda om det gång på gång. Hur länge vi måste vänta för att det ska upphöra? Kommer det någonsin att upphöra?

Terminologi – homofobi/heterosexism

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på kommunism. Vi fortsätter med heterosexism, något som ofta benämns som ”homofobi”.

Enligt Nationalencyklopedin är homofobi följande:

homofobi´, personlig, irrationell rädsla för homosexualitet, homosexuella människor eller egna homosexuella impulser.

umo.se kan man läsa följande om homofobi:

Homofobi innebär att tycka illa om homosexuella och att homosexuella är mindre värda än heterosexuella. Själva ordet homofobi kom till ungefär samtidigt som homosexualitet slutade att ses som en sjukdom av många. Det var ett sätt att visa att det inte var homosexuella som var sjuka utan att det var de som tyckte illa om homosexuella som hade problem, som var rädda, okunniga och fördomsfulla.

Kiss-In — gay kiss action

Homo- och bisexualitet har alltid funnits, finns nu och kommer alltid att finnas. Det är tydligt att synen på homosexuella skiljer sig mycket beroende på var man befinner sig. I vissa länder är homosexualitet fortfarande förbjudet, medan det i andra länder är tillåtet för samkönade par att gifta sig och skaffa barn.

Den allmänna uppfattningen i de flesta länder har inte kommit lika långt som till exempel i Sverige. Tanken på tvåsamhet i form av kvinna och man är fortfarande starka. Lagstiftningen angående homosexualitet har långsamt förändrats i många länder. Men i andra länder är lagstiftningen fortsatt oförlåtande. Många människor, framför allt i de länder där homosexualitet är straffbart, men även i Sverige, vågar inte komma ut med sin sexualitet i rädsla att bli dömda, antingen rättsligt eller moraliskt av familj, vänner och samhälle.

Det är olyckligt att politiken fortfarande har så stort inflytande på människovärde och människosyn. I 76 av världens 203 länder är homosexualitet straffbart. I Iran, Mauretanien, Saudiarabien, Sudan, Jemen och delar av Somalia och Nigeria är homosexualitet belagt med dödsstraff. Den generella tendensen är att homosexualitet legaliseras i allt fler länder, men det finns undantag. Vissa länder, exempelvis Indien, Ryssland och nu senast Uganda har infört nya antigaylagar.

Heterosexism är heterosexuellas diskriminering och fördomar gentemot homosexuella. Genom alla år har homo- och bisexuella stämplats som omoraliska, kriminella och sjuka. Den politiska gayrörelsen startade på 1960-talet och 1973 beslöt The American Psychiatric Association, att homosexualitet inte längre skulle ses som en sjukdom. Fördomarna och diskrimineringen har trots detta fortsatt, och än idag finns tydliga uttryck för heterosexism i samhället.

Homofober har en inneboende rädsla och avsky gentemot homo- och bisexuella och deras livsstil. Heterosexismen är en ideologi som förnekar, stigmatiserar och fördömer allt homosexuellt beteende, all homosexuell identitet och alla homosexuella förhållanden. Den betonar parallellerna mellan antigay-uppfattning och andra former av fördomar, såsom rasism och sexism. Detta synsätt styr till stora delar hur traditioner och livsstil i samhället ser ut, i vissa länder är det mer uppenbart än i andra.

Ofta kan inte homosexuella synas och ta den plats i samhället som alla människor har rätt till. När de ändå gör det blir de ofta attackerade av krafter som inte anser att homo- och bisexuella har samma värde, samma plats i samhället och samma rättigheter som de själva har. Många människor ger sig själva mandat att bestämma vem andra ska älska eller inte älska, eller vem man väljer att ha sex eller inte ha sex med. Att slänga sig med uttryck som ”jag bryr mig inte om vad de gör i sängen, men berätta det inte för mig” eller ”jag har inget emot homosexuella så länge jag slipper se det” är tydliga tecken på homofobi.

Framför allt hatbrott, men i viss utsträckning också diskrimineringen, som homo-, bi- och transsexuella utsätts för är omfattande. I Sverige är det inte lika omfattande som i mindre toleranta länder. Enligt Brottsförebyggande rådet, BRÅ, är homo-, bi- och transsexuella den grupp, näst etnicitet och religiös tillhörighet, som utsätts för flest hatbrott i Sverige. Vad beträffar diskriminering är homo-, bi- och transsexuella inte lika drabbade som en del andra grupper. Attityderna gentemot homosexuella är däremot, bland många av oss, inte människovärdig.

Man kan göra ett tankeexperiment för att se hur attityden, och diskrimineringen, påverkar individer. Ponera att det är heterosexualitet som är den avvikande och abnorma sexualiteten. Hur skulle heterosexisterna uppleva sin situation då? Heterosexister har en vision om att samhället ska bibehålla den heterosexuella normen, så som den har sett ut förr. De ger sig själva mandat att förtrycka homo- och bisexuella.

Samhällsnormen gör att det är svårt för många att komma ut med sin sexualitet. Det är viktigt att vi gemensamt ser till att öka toleransen i samhället, annars kommer attityderna kvarstå och vi får ett samhälle där folk fortsätter att diskriminera, begå brott mot, mobba, trakassera och ha ovärdiga attityder gentemot homo- och bisexuella. Hatbrott mot HBT-personer är i ökande i Europa. Inte sällan är de som begår dessa brott aktiva i rasistiska rörelser eller organisationer. I de allra flesta länder har HBT-personer inte samma fri- och rättigheter som den resterande befolkningen.

Family Equality

Att vara heteronormativ är inte detsamma som att vara homofob. Att vara heteronormativ innebär att man, oftast omedvetet, anammar de föreställningar som anses gängse i samhället, utan att för den skull vara homofobisk i sin åsikt. För att undvika att hamna i heteronormen är det viktigt att vara uppmärksam och mottaglig för att samhället inte är som den gängse uppfattningen.

Exempelvis utgår många ifrån att ett barn har en mamma och en pappa, man utgår ifrån att en pojke har en flickvän och att en flicka har en pojkvän. Att istället tala om att ett barn har föräldrar, eller så kan man undra om en pojke eller flicka är tillsammans med någon eller har ett förhållande. Heteronormen skapar problem. Det kan handla om att ett barn, som har homosexuella föräldrar, känner sig annorlunda eftersom de inte känner igen sig själva utifrån heteronormen i samhället.

Juridiskt ställer heteronormen också till det för homosexuella par. Rätten till samkönad adoption är inte utbredd. I Sverige har den rätten funnits sedan 2002, men rätten finns idag endast i en handfull länder i världen. Yrkesvalen i Sverige är mycket avhängiga heteronormen. Män väljer inte lika ofta traditionella ”kvinnoyrken”, exempelvis sjuk- och undersköterska, och kvinnor väljer inte lika ofta traditionella ”mansyrken”, till exempel inom teknik. Heteronormen medför att många homo- och bisexuella inte kan leva som de önskar. Risken för diskriminering är ständigt närvarande och normen gör man allt som oftast blir nödd att förklara sig och sin livsstil. Det är inte särskilt svårt att släppa på heteronormen, trots det är det många av oss som inte klarar av att göra det. Mer om homofobi och heteronormativitet kan läsas här.

Sexuella fördomar har tre grundläggande kännetecken. I första hand är det en attityd, det vill säga en subjektiv utvärdering, och ett subjektivt bedömande, av människor. För det andra är fokus inriktat på en specifik sexuell grupp och för det tredje är sexuella fördomar negativa, fientliga och präglade av avsky. Olika heterosexisters och homofobers uppfattning om homo- och bisexuella, deras kultur, deras livsstil och deras sexuella beteende är i mångt och mycket likadan, medan graden av behovet att uttrycka sin övertygelse kan skilja sig mycket från individ till individ. Många uttrycker sina åsikter mer eller mindre högljutt, men ännu fler väljer att förbli tysta.

Heterosexister anser att heterosexualiteten är mer åtråvärd än, och står över, homosexualiteten. Uppfattningen hos de allra flesta av oss är att alla omkring oss är heterosexuella, tills dess vi hör talas om något annat. Vi frågar alltid om flickors pojkvänner och om pojkars flickvänner. Det finns också uppfattningar om att homosexuella vill, och önskar, få särbehandling på grund av sexualiteten. Många anser att homo-, bi- och transsexualitet är en sjukdom som ska, och kan, botas. Det finns fördomar som går ut på att man är i tron att bisexuella inte är monogama, det vill säga att de har sexuella relationer med män och kvinnor samtidigt, att lesbiska kvinnor hatar män, att homosexuella vill bli heterosexuella.

Yttermera fördomar bland heterosexister kan vara att man inbillar sig att homosexualitet är konsekvenserna av dåliga heterosexuella erfarenheter. En del heterosexister är av uppfattningen att de åtnjuter vissa privilegier som homo-, bi- eller transsexuella inte gör. Det kan röra sig om rätten att hålla sin partner i handen, att ha rätten att tala öppet om sin heterosexuella relation eller att manifestera sin heterosexuella kärlek offentligt, något homo- och bisexuella inte ”ska” göra. Det är den generella uppfattningen, tillsammans med fördomarna, hatet och okunskapen som skrämmer, och gör världen kallare än den förtjänar att vara. Liksom rasister, nazister eller fascister, har heterosexisterna uppfattningen att inte alla människor har lika värde.

Den påstådda abnormaliteten är i detta fall den sexuella läggningen. Samhället är till allra största del heterosexuellt uppbyggd. Heterosexismen är avhängig den omgivning, den norm och den tradition man råkat växa upp i. Om ett samhälle eller en familj har som norm och tradition att ett par ska bestå av en kvinna och en man, är det ganska troligt att man själv, medvetet eller omedvetet, anammar samma uppfattning. Därför är det viktigt att upplysa, ifrågasätta och informera. Tyvärr är det så att det kommer alltid att finnas människor som tycker att de är mer värda än andra människor. Anledningen till att de tycker så må vara sekundär.

Protest against a constitutional amendment banning same sex marriage

Heterosexismen finns överallt omkring oss. Den är bara mer eller mindre synlig. Ibland ser vi den, ibland ligger den och gnager utan att vi är medvetna om den. I Sverige och övriga världen görs hela tiden framsteg som gynnar homo-, bi- och transsexuella. Tyvärr finns det fortfarande alltför många i vårt samhälle som inte tolererar och accepterar att det är en person, inte ett kön, vi förälskar oss i. Massor av människor anser fortfarande att homosexualitet är en sjukdom, att det är skamligt, mot alla naturlagar och ett hot mot människan fortlevande. Alla dessa åsikter kan inte vara mer felaktiga. Vad vi kan bidra med är att se utanför den heteronormativa boxen som vi alla föreställer oss är verkligheten och på så sätt kan vi förstå och acceptera att det inte finns några normer, lagar eller regler som ska styra över vem man väljer, eller inte väljer, att förälska sig i. Kärlek är det finaste och viktigaste vi har, alla har rätt till kärlek. Vi kan inte stänga ute människor från den rätten på grund av en förkastlig människosyn.

 

I samband med OS i Sotji 2014 skrev jag Brännpunkt: OS.

På Motargument har vi tidigare berört ämnet:

Homofobipartiet Sverigedemokraterna.

Är homofobi lika allvarligt som rasism?

Terminologi – kommunism

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på nazism. Vi fortsätter med kommunism.

Enligt Nationalencyklopedin innebär kommunism följande:

kommunism (franska communisme, ytterst av latin commu´nis ‘gemensam’), benämning på en rad besläktade idéer om att egendomen bör vara gemensam eller åtminstone jämnt fördelad i samhället. I marxistisk-leninistisk teori betecknar termen det slutstadium i mänsklighetens utveckling, då klasser och utsugning har upphört och produktionsresultatet fördelas till alla efter behov.

Encyclopaedia Britannica kan man läsa följande om kommunism:

communism, the political and economic doctrine that aims to replace private property and a profit-based economy with public ownership and communal control of at least the major means of production (e.g., mines, mills, and factories) and the natural resources of a society. Communism is thus a form of socialism—a higher and more advanced form, according to its advocates. Exactly how communism differs from socialism has long been a matter of debate, but the distinction rests largely on the communists’ adherence to the revolutionary socialism of Karl Marx

Russia
Hugo-photography / Foter / CC BY-ND

Kommunism beskrivs dels som ett drömsamhälle, ett framtida lyckorike på jorden innefattande fred och välstånd för alla, men också som beteckning på ett antal stater i Europa under 1900-talet. Idag finns kommunistiska regimer i Kina, Nordkorea, Laos, Vietnam och Kuba. Knappast någon har invändningar mot drömsamhället, men många har åsikter om både historiska och nutida kommunistiska stater. Vissa är av åsikten att kommunistiska stater är bättre än demokratiska, vilka anses vara kapitalistiska. Människor som är av uppfattningen att kommunismen är den rätta vägen menar att kommunistiska stater är mitt i processen att uppnå drömsamhället, vilket innebär fred, solidaritet, rättvisa, jämlikhet och allas lika värde. Vissa använder sig av benämningen socialism för att beskriva denna uppfattning, vilket kan ha sin grund i att man anser att socialism är ett förstadium till kommunism. Kommunismen är en totalitär och antidemokratisk ideologi, något den har gemensamt med både fascism och nazism.

Man kan tala om kommunism i teorin och kommunism i praktiken. Teoretiskt innebär den de nämnda värdeorden, praktiskt innebär kommunism den kommunism som existerat runtom i världen, en verklighet som inneburit förtryck, folkmord och ofrihet. Det finns en motsats mellan dessa två aspekter av kommunismen, något som uppmärksammades en hel del för några år sedan då dåvarande partiledaren för Vänsterpartiet, Lars Ohly, kallade sig kommunist.

Neighbours
M Kuhn / Foter / CC BY-NC-SA

Ideologin kommunism grundar sig i den tyske filosofen Karl Marx tankar om den oundvikliga och blodiga världsrevolutionen. Under Upplysningstiden filosoferades det livigt bland intellektuella om att nutiden är bättre än dåtiden och att framtiden ska bli ännu bättre. Man hade tankar om att skapa en harmonisk världsenhet med grundstenar som frihet, jämlikhet, broderskap, äganderätt och trygghet för alla. Detta skulle uppnås på en och samma gång för alla människor. 1848 författade Karl Marx och Friedrich Engels en propagandaskrift som kallades Det kommunistiska manifestet.

Lenin var först med att göra politik av kommunism

För kommunistiska partier var, och är, föreställningar om sammansvärjningar och konspirationer viktiga begrepp. Det ryska bolsjevikpartiet verkade under det ryska tsarväldets tid och var uttalade fiender till staten, vilket innebar att de blev både övervakade och förföljda. Bolsjevikerna arbetade därför i hemlighet, under jorden. På order av partiet och Vladimir Lenin organiserade man sig i ”celler” som utförde organiserade strejker, bankrån och sabotage.

Bolsjevikernas metoder fortsatte även efter maktövertagandet i samband med Oktoberrevolutionen 1917. Liksom fienden kunde se spioner, förrädare och sabotörer i bolsjevikerna kunde bolsjevikerna se detsamma i fienden. Man tyckte sig också se infiltratörer som nästlat sig in i partiet. Det är dessa konspirationsteorier, i kombination med sekretessen, som ligger till grund för att man i Sverige inte kunde ta till sig negativ information eller kritik rörande kommunism i Sovjetunionen eller andra stater.

Leninism kallas ideologin, eller snarare den tolkning och det genomförande av kommunismen, som bolsjevikerna och Lenin använde. I samband med att bolsjevikerna tog makten i Sovjetunionen påbörjades arbetet med att förändra samhället i dess yttersta fundament. Det talades om att skapa en utopi, ett samhälle utan vare sig kapitalism, orättvisor eller fattigdom. Detta skulle uppnås med hjälp av en centralt planerad ekonomi där folket gemensamt ägde alla resurser och staten bestämde hur välståndet skulle fördelas.

Stalins version av kommunismen

Josef Stalin blev Sovjetunionens ledare i praktiken redan 1924, i samband med Lenins död. Ämbetet Stalin innehade mellan 1924 och 1941 var generalsekreterare för Sovjetunionens kommunistiska parti. Mellan 1941 och 1953 var Stalin Sovjetunionens regeringschef. Stalinismen var Stalins tolkning av kommunismen, vilken innebar ett än större mått av förtryck och terror än vad som hade varit fallet tidigare. Stalinismen innebar en mer praktisk, än ideologisk, inställning till kommunism.

1929 hade Stalin i princip utrotat allt politiskt motstånd i Sovjetunionen. Tiden mellan 1924 och 1929 hade inneburit förändringar, och till slut en stabilisering och slutgiltig form, av stalinism. I praktiken innebar stalinismen att Sovjetunionen hade ett enpartisystem, var centralstyrt, jämvikt mellan rysk nationalism och internationalism med inslag av antisemitism, förebyggande maktkamp mot fienden, säkerhetspolis med olagliga rättigheter direkt kontrollerad av Stalin, terror och förtryck mot folket och politiska mord.

Man kollektiviserade jordbruken, som gjorde att bönder tvingades att lämna sina jordbruk i händerna på staten, vilket innebar att skörden tvångsindrevs som i sin tur gjorde att bönderna försattes i svält. De bönder som gjorde motstånd blev antingen mördade eller skickade till arbetsläger, Gulag. Denna politik innebar minskad jordbruksproduktion, missväxt och svält, framför allt under 1932 och 1933. Planekonomi, centralisering och tvångsarbete som låg till grund för att flera stora projekt, exempelvis infrastrukturen, nya städer och vapenindustrin, kunde utföras, och var alla delar i den kommunism som Stalin stod för.

Mao & Stalin
andydoro / Foter / CC BY-NC-SA

Stalin använde sig av terror, mord på, och deportering av, oliktänkande. Inte ens andra företrädare inom socialismen eller kommunismen undkom. Mordet på Trotskij är ett av de mer kända exemplen. Tortyr var ett verktyg som användes av säkerhetsstyrkorna för att pressa fram angivelser beställda av partiet. Stalin insåg att landet inte kunde förbli ett jordbrukssamhälle utan skulle industrialiseras så snabbt som möjligt. Landet låg långt efter internationellt sett i denna utveckling. Utan denna omställning hade Sovjetunionen förmodligen förlorat kriget mot nazisterna under andra världskriget. Tiden efter andra världskriget innebar en än starkare makthierarki i partiet, där utrensningar, bland annat antisemitisk, inom partiet. Judar ansågs vara amerikanska spioner eller illojala sovjetmedborgare.

Maoismen krävde flest människoliv

En annan, och omfattande, inriktning av kommunism är maoism. Maoismen utvecklades av Kinas kommunistiska parti och innebar i praktiken den totalitära regim, Folkrepubliken Kina, som leddes av Mao Zedong mellan 1949 och 1976. Officiellt var Mao president åren 1954-1959, men fungerade som landets diktator fram till sin död 1976.

Än idag finns maoismen inskriven i Kinas författning. Maoismen är den ideologi som har krävt flest människoliv i världshistorien. Maoismen är en modifierad och utvecklad version av marxism-leninismen. Stalin såg Mao som en stor marxist-leninist. Den proletära revolutionen, som är en viktig del av kommunismen, skulle, enligt Mao, genomföras med hjälp av bönderna. Mao förespråkade dessutom en fortsatt klasskamp även efter revolutionen. I kontrast till leninismen och stalinismen skulle revolutionen i Kina genomföras genom massmobilisering av folket. I Maos lilla röda kan man läsa om Maos idéer och tankar om hur revolutionen ska genomföras och om hur Kina ska styras efter revolutionen.

Mao menade att makten skulle uppnås med gerillakrigföring. Gerillakriget syftade till att besegra Kuomintang-regeringen styrd av Chiang Kai-Shek, men också den japanska invasionen skulle stoppas. Taktiken var att, genom att inta by efter by, få befolkningen att förstå att centralmakten måste bekämpas. Så småningom, allteftersom nätverket blev större och större, blev också stödet för Mao och hans politik tillräckligt stort för att kunna göra allvar av att angripa större städer. Gerillasoldater kunde relativt snabbt vinna stora landytor och var svåra att uppdaga, då de enkelt kunde kamouflera sig och smälta in i lokalbefolkningen.

Tiden efter kommunisternas maktövertagande i Kina innefattade organiserade systematiska utrensningar, så kallade ”kampanjer”, vilka innebar att politiska motståndare förföljdes, eliminerades och diskriminerades för vad de var, och inte för vad de gjort. Mest utsatta var borgare och godsägare.  Det Stora Språnget, som innebar att Kina industrialiserades, misslyckades såtillvida att landet drabbades av ekonomiskt kaos och svält, kom sedermera att följas den Stora Proletära Kulturrevolutionen (1966-1976). De var båda milstolpar i Maos politiska verk.

Under denna tid rensades, i Maos ögon, kapitalistiska makthavare ut och skulle bana väg för en ny kultur anpassad till det socialistiska samhället. Under detta arbete mördades tusentals meningsmotståndare och miljontals människor sattes i fängelse eller landsförvisades. Dessa utrensningar och påföljande tumult fick konsekvenser, vilka innebar att statsförvaltningen kollapsade och Kina drabbades av ett ekonomiskt upplösningstillstånd. Då såg Mao det nödvändigt att armén ingrep för att återställa ordningen i landet. Arvet efter maoismen hänger kvar i Kina. Landet har fortfarande inte infört demokrati utan är fortfarande en marxistisk-leninistisk enpartistat, trots yttre krav på reformer.

I Sverige har kommunismen idag inget politiskt inflytande. De aktiva partierna idag är Kommunistiska Partiet och Sveriges Kommunistiska Parti.

Lenin
graneits / Foter / CC BY-NC-SA

Kommunismen är den ideologi i historien som krävt flest människoliv. Vi kan inte blunda för vad kommunismen har åstadkommit i praktiken gällande lidande, förtryck, folkmord och brist på mänskliga rättigheter. Vi kan inte glömma alla de människor som mördats i kommunismens namn. Det är enkelt att älska och förstå kommunism. Det är lika enkelt att hata och förkasta kommunism. Vi måste lära oss att skilja på teori och verklighet. Teorin är en dröm, men låt den förbli en dröm. Verklighetens kommunism har aldrig fungerat, fungerar inte och kommer aldrig att fungera. Det är en ideologi som bygger på att vinna makten via våldsbejakad revolution och inte på demokratisk väg. Det är en av många anledningar till varför kommunismen bör likställas med fascismen och nazismen.

I tidskriften Respons kan man läsa att ”Kommunism och nazism var tvillingar som föddes ur första världskriget”, i efterspelet och den kaos som rådde i Europa efter första världskriget.

I en ledare i Dagens Nyheter kan vi läsa om kunskapsbrist och insiktslöshet rörande kommunism.

En recension av antologin ”Kommunismens idé” kan läsas här.

Terminologi – nazism

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på fascism. Nu har turen kommit till nazism.

Enligt Nationalencyklopedin är nazism följande:

nazism (tyska Nazismus, av Nationalsozialismus), nationalsocialism, politisk rörelse och ideologi som utgjorde idémässig grund för det tyska nazistpartiet NSDAP (Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei) och dess maktperiod 1933–45.

Enligt Levande Historia förklaras nazism på följande sätt;

Den nazistiska ideologin byggde på den ”ariska” och germanska rasens påstådda överlägsenhet. Utgångspunkten var att den enskilda individen inte betydde någonting medan rasen betydde allt. Hela tillvaron gick ut på en ständig kamp mellan den egna rasen och andra raser. Judar, romer och andra påstått lägre raser stod för det onda i tillvaron enligt den nazistiska rasideologin. De måste till varje pris besegras eller förintas. Målet var att skapa en rasren och auktoritär stat byggd på en blandning av gamla traditioner och tekniska nyheter.

CurtisHawk

Efter första världskriget ersattes det tyska kejsardömet av Weimarrepubliken. Då Versaillesfreden slöts 1919 förlorade Tyskland stora delar av sina landområden och man tilldömdes ett omfattande krigsskadestånd. Fredsfördraget innebar en ekonomisk kollaps för Tyskland. Den ekonomiska och politiska instabiliteten öppnade dörrar för något nytt, då levnadsförhållandena hos det tyska folket under 1920-talet lämnade mycket i övrigt att önska.

Karl Harrer grundade Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei, NSDAP 1920. Tidigare hade partiet gått under namnet Deutsche Arbeiterpartei, DAP. I samband med namnbytet antog partiet ett 25-punktsprogram, där man kungjorde sitt partiprogram och de löften man skulle infria om man tog makten. 1921 blev Adolf Hitler deras partiledare. Han såg den rådande situationen i landet som en möjlighet att verkliggöra sina visioner.

Propaganda och våld som maktmedel

Hitler använde sig av både propaganda och våld för att få ut sin politik. Under åren fram till maktövertagandet 1933, växte partiet i stor omfattning. 1921 hade NSDAP endast några tusen medlemmar. Under denna tid bildades ett antal partiorganisationer, Sturmabteilung, SA, Schutzstaffeln, SS, och Sicherheitsdienst des Reichsführers-SS, SD. Man förklarade att målet var en utvidgad nationalstat, istället för en demokratisk stat med flera partier, med en stark ledare, Führer. Det tyska Lebensraum, eller territorium, skulle utvidgas, mestadels österut, eftersom folket i de områdena ansågs lägre stående än den ariska rasen. Den tyska rasen var den enda som skulle existera i Tyskland. Judar sågs som en ”antiras” och ansågs vara ett hot mot den ariska rasen. Judar skulle frigöras från den tyska ”folkkroppen”. Den påstådda genetiska överlägsenheten kunde också ses i attityden gentemot ”svaga” individer och grupper. Det ansågs naturligt att de skulle gå under. Denna tanke hade väckts långt tidigare, redan under 1800-talet och kolonisationen. Det fanns också andra grupper som ansågs ha lägre människovärde. Exempel på sådana grupper är romer, homosexuella, funktionsnedsatta, slaver, människor med annan etnicitet än den tyska, samt kommunister, vilka ansågs vara den uttalade fienden.

Som ett steg i upplysningen skapades Hitlerjugend, dit man lockade ungdomar med bland annat affischer. Syftet var att fånga upp så många människor som möjligt och att göra de ariska ungdomarna till nazistanhängare. Den delen av rörelsen som flickor sökte sig till kallades Bund Deutscher Mädel. Den röda tråden i denna ungdomsrörelse var judehatet. 1939 blev medlemskap i Hitlerjugend obligatoriskt.

Judeförföljelse

Völkischer Beobachter front page Jan. 31 1933

1933, i samband med maktövertagandet, inledde nazisterna sitt anti-judiska arbete. Detta tog sig uttryck, inledningsvis, genom diskriminering och förföljelse. Det infördes bojkott mot judiska affärsföretag och det var främst östeuropeiska judar som drabbades. Nazister i uniform, ibland beväpnade, patrullerade utanför affärerna och stoppade människor från att komma in. Hitler insåg att propagandan var fundamental för att uppnå visionen om ett starkt Nazityskland med sig själv som ledare. Därför utsåg han Joseph Goebbels till propagandaminister. Tidningen Völkischer Beobachter fungerade som huvudorgan för Hitler och Goebbels. Den innehöll antisemitiskt skvaller, framhävde nazismens förträfflighet och upplyste samtidigt om det som uppfattades som hotfullt. Propagandan manifesterade att alla affärer som drevs av judar skulle förbjudas. Den officiella bojkotten varade endast en dag, men kom att genomsyra Tyskland och nazisternas attityd gentemot judar. Bojkotten var inledningen på den så kallade ariseringspolitiken, det vill säga det som i förlängningen skulle leda till judeutrotningen. För stunden innebar det att judar exkluderades från det ekonomiska samhällslivet och fråntogs därmed förutsättningarna för att försörja sig. 7 april 1933 kom den första anti-judiska förordningen. Den innebar att judar, utan förklaring, kunde avskedas från offentliga yrken och att de inte längre kunde ta del av föreningsliv och intresseorganisationer. Följden av lagen blev att alla judar i november samma år hade avskedats från det tyska järnvägsbolaget. Skolor fick numer inte ha fler än 5 % judiska studenter, vilket alienerade judarna även i utbildningssystemet. 1938 fick judar endast studera i judiska skolor och 1941 förbjöds dessa skolor.

Via terror, våld, propaganda och censur lyckades Hitler och nazisterna kontrollera mer och mer av Tyskland. Media styrdes med järnhand och böcker som skrivits av judar och politiska motståndare, brändes på bål. Även internationellt, om det skrivits nedsättande om Tyskland, agerade nazisterna genom att skicka officiella protester till regeringen i det aktuella landet. Dessa protester var mer eller mindre hotfulla.

I skolorna infördes rasteori som obligatoriskt ämne. Detta var ett led i att upplysa det tyska folket om ariers överlägsenhet. För att minimera judars förutsättningar i samhället infördes fler och fler lagar. Nürnberglagarna 1935 innebar, bland annat, att judar förlorade sitt tyska medborgarskap och att äktenskap mellan judar och icke-judar förbjöds. Lagarna kom senare att kompletteras med röstförbud för judar. Judar och judiska affärer skulle synliggöras genom att judestjärnan fästes på bröstet respektive på skyltfönstren. Kristallnatten senare samma år kom att innebära startskottet för den verkliga förföljelsen och inledning av judeutrotningen. Synagogor brändes, affärer vandaliserades och plundrades. Bostäder ödelades och judar misshandlades. Ungefär 400 judar mördades och många tog sitt eget liv. Under Kristallnatten arresterades ungefär 30.000 judar och sändes till de första koncentrationslägren i Buchenwald, Sachsenhausen och Dachau.

”Judarna bär ansvar för kriget”

Den 30 januari 1939 gav Hitler i sitt riksdagstal judarna skulden till att ett nytt världskrig var i antågande. Han gav också löfte om att alla judar i Europa skulle utrotas.

Jag vill idag åter vara profet: om den internationella finansjudendomen inom och utom Europa skulle lyckas att än en gång störta folken i ett världskrig, så blir resultatet inte en bolsjevisering av världen och därmed judendomens seger, utan ett förintande av den judiska rasen i Europa

Andra världskriget inleddes 1 september 1939 genom Tysklands intåg i Polen. Kriget varade fram till 7-8 maj 1945. Den 30 april samma år tog Hitler sitt, och frun Eva Brauns, liv, bara en dag efter giftermålet. Under kriget, som drabbade stora delar av Europa, kom inledningsvis att inkludera alliansmakterna Storbritannien, Frankrike och USA samt axelmakterna Tyskland, Italien och Japan. De neutrala länderna, däribland Sverige, skonades från tysk invasion. Efter Tysklands invasion av Sovjetunionen anslöt sig Sovjetunionen till alliansmakterna. Allteftersom kriget fortlöpte anslöt sig fler och fler till både allians- och axelmakterna. Kriget skördade ungefär 50 miljoner dödsoffer och cirka 6 miljoner europeiska judar utrotades av nazisterna.

MAI PIU'

Trots att Nazityskland föll 1945 har det genom åren fortsatt bildas nya nazistiska organisationer och partier. Under krigsåren var nazisterna i Sverige mer framträdande än vad de är idag. Nynazismen finns överallt runt omkring oss, oftast ser vi den inte, men emellanåt gör den sig påmind. Nynazister använder sig av, förutom demonstrationer och propaganda, våld för att nå nya framgångar. Nynazismen har samma ideologiska grunder som nazismen. Även deras hat mot muslimer har blivit mer och mer aktuellt med åren.

Nynazister förnekar ofta Förintelsen. Genom åren har det förekommit otaliga konfrontationer mellan nynazister och antifascister i Sverige och runt om i världen. Dessa konfrontationer uppmärksammas vilket är en del i arbetet för dessa grupperingar. Det politiska inflytandet är däremot ytterst begränsat – i Sverige sitter en nazist på ett SD-mandat i Ludvika och en nazist är ersättare i kommunfullmäktige i Borlänge. Båda är medlemmar av Nordiska Motståndsrörelsen.

Nynazismen är ständigt närvarande, vi måste ta den på allvar och vi får aldrig blunda för den.

Läs mer om nazismen i Harald Ofstads Vårt förakt för svaghet: nazismens normer och värderingar – och våra egna

Artikeln uppdaterades 160718.

Terminologi – fascism

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på islamism. Vi fortsätter med fascism.

Enligt Nationalencyklopedin betyder fascism följande:

fascism italiensk politisk massrörelse, grundad och ledd av diktatorn Benito Mussolini och präglad av förakt mot demokratin, vurm för den nationella revolutionen och kult av den karismatiske ledaren.

Oxforddictionaries kan man läsa följande om fascism:

The term Fascism was first used of the totalitarian right-wing nationalist regime of Mussolini in Italy (1922–43); the regimes of the Nazis in Germany and Franco in Spain were also Fascist. Fascism tends to include a belief in the supremacy of one national or ethnic group, a contempt for democracy, an insistence on obedience to a powerful leader, and a strong demagogic approach.

 

Foter / CC0 1.0 Universal (CC0 1.0) Public Domain Dedication

Vid parlamentsvalet i Italien i november 1919 försökte Benito Mussolini sig på att ta en plats i Milano, men han blev inte vald. Två år senare fick hans Partita Nazionale Fascista 35 platser i det italienska parlamentet. Metoden som Mussolini och facisterna använde sig var, och är, kontroversiell, då den innefattade systematiskt våld, samt mord, mot politiska motståndare. Socialisterna var fascisternas huvudsakliga motståndare. Näst intill dagligen förekom konfrontationer mellan fascister och socialister. Mussolini var inte själv aktiv i striderna, men var den som styrde bakom kulisserna.

Vad beträffar de politiska maktmedlen har vi inga betänkligheter. Vi accepterar dem som är nödvändiga, både de lagliga och de så kallat olagliga.

Mussolini tar makten med våld

Mussolinis verk gav frukt. 1922 lyckades fascisterna ta kontroll över ett flertal italienska städer. Det spilldes ungefär 2.000 människoliv under våren och sommaren. Vid denna tidpunkt var fascisterna den överlägset mest inflytelserika rörelsen i Italien och Mussolini ville ha mer. I oktober 1922 hotade han med att ”antingen ger regeringen oss makten eller så tar vi den genom att marschera mot Rom”Redan 1914 hade Mussolini grundat tidningen Il Popolo d’Italia, där han tog sig stort utrymme för att uttrycka sitt missnöje över den rådande politiken och att propagera för vikten av att ha en stark ledare. Tidningen – som fungerade som regimens propagandaorgan – lades ner 1943.

Benito Mussolini in 1937
Foter / Public domain

Några veckor senare marscherade 25.000 svartskjortor, vilka, vid sidan om fasces, spöknippen, kommit att bli en symbol för fascismen, in i Rom. Denna maktdemonstration hade kunnat stoppas av armén, men den gjorde inget för att förhindra inmarschen. 29 oktober 1922 annonserade kung Viktor Emanuel III att Mussolini var Italiens nye regeringschef. Mussolini inledde sitt styre med att återskapa lugn och ordning. Avsikten var att skapa en stark nationalstat, något som underlättades av ständigt nya medlemmar. Under det kommande året ökade medlemstalet i partiet från 300.000 till 783.000. Folket vann han, bland annat med lägre företagsbeskattning och kortare arbetstid. Vid nästa val, i april 1924, fick Partita Nazionale Fascista hela 65 % av rösterna. Detta gav Mussolini förutsättning för att bilda en regering bestående utelutande av fascister. Socialistledaren Giacomo Matteotti anklagade Mussolini för valfusk, vilket fick till följd att han kidnappades på öppen gata i Rom och påträffades död i skogen några månader senare. Mussolini insåg att han misstänktes ligga bakom mordet. Då valde han att i parlamentet själv ta på sig det moraliska, politiska och historiska ansvaret för det inträffade. Han fortsatte genom att deklarera att han skulle städa upp i sina egna led och i resten av landet. Detta mål skulle han uppnå genom att införa diktatur med sig själv som självutnämnd envåldshärskare. Efter att tidigare ha fördömt antisemitism, införde Mussolini 1938 raslagar, ett tecken på att rasism spelar en viktig roll i fascismen. Fram till 1943 kom Mussolini, kallad Il Duce, ledaren, att styra Italien med järnhand. Mussolini hade en dröm om att återinföra det romerska riket. Politiken kom att genomsyra hela folket och alla dess aktiviteter. Alla skulle stöpas i samma form och all form av motstånd bekämpades. Hans motståndare kom att kalla det den ”totalitära staten”, ett begrepp han senare själv anammade.

Fundamentet i fascismen är nationalism

Osäkerheten och otryggheten efter första världskriget gjorde att denna politiska rörelse på relativt kort tid, tre år, kunde ta makten i Italien. Förhoppningen var att nationen skulle återskapas, vilket också lyckades. Det finns mycket som tyder på att Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti. Rent ideologiskt är det endast Sverigedemokraterna som har en tydlig vision med sin politik. Sverigedemokraterna verkar för att svenskheten ska bevaras, man förespråkar nationalismen och, framför allt, vill man att Sverige ska vara, i största möjliga utsträckning, etniskt homogent. Den grupp man framför allt inriktar sig på är muslimerna.

Den fascism vi nu ser i Europa kallas av internationella forskare neo-fascism och är resultatet av ett intellektuellt arbete i Frankrike efter 1968. ”Den nya fascismen” bygger på att det multikulturella och pluralistiska samhället ska avskaffas och det vi kallar västerländsk demokrati, baserad på de mänskliga rättigheterna och de individuella friheterna, ska ersättas av ett så kallat ”organiskt samhälle”. Neo-fascismen anser att den moderna kosmopolismen ska besegras genom att upphöja äkta nationalistisk kultur. Man är av åsikten att den homogena nationalstaten, den etniska och kulturella identiteten, hotas och undermineras, av mångkultur och multietnicitet. Det är viktigt att poängtera att den moderna fascismen ska ”marknadsföras” via uttryck som att det rör sig om en så kallad ”tredje väg”, oavhängig höger-vänsterkalan. Fascismen idag är fortfarande fascistisk, visionen om en stark homogen nationalstat finns i högsta grad, vilken grupp som anses som hot är varierande.

BOYS & GIRLS, KEEP TO THE RULES
ORAZ Studio / Foter / CC BY-NC

Fascismen är alltjämt närvarande, trots otaliga bevis på misslyckanden, och skall tas på största allvar. Vad vi kan, och skall, göra för att bekämpa den är att inte förneka den men att i stället se den rakt i ansiktet. Det är påfallande hur många punkter i Sverigedemokraternas ideologi som tangerar den fascistiska ideologin. Den 25 maj i år stundar EU-valet, då svenska folket ska rösta fram 20, av totalt 751, ledamöter som ska representera Sverige i Europa-parlamentet fram till 2019. Några poster kommer att tillfalla Sverigedemokraterna. Det är med spänning vi väntar på vilka europeiska partier som blir deras samarbetspartners. Det är först då Sverigedemokraterna kommer att bekänna sin egentliga politiska färg.

 

Läs mera

Henrik Arnstads bok Älskade fascism: de svartbruna rörelsernas ideologi och historia ger en djup och omfattande inblick i fascismen och dess historia. Motargument har skrivit en recension av boken.

 

 

Terminologi – islamism

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Förra gången tittade vi på islamofobi. Vi fortsätter med islamism.

Enligt Nationalencyklopedin betyder islamism följande;

islamism benämning på en uppfattning av islam som allomfattande politisk ideologi.

Migrationsinfo.se väljer att förklara islamism på detta sätt;

islamism betecknar vanligtvis rörelser och ideologier som handlar om att islam borde genomsyra hela samhället, även politiken. Enligt forskning utgör islamisterna en marginell grupp bland troende muslimer.

Det pågår en ständig debatt om hur man ska definiera islamism. Forskare har dock kommit överens om att islamism, förutom den politiska faktorn, även innefattar sociala, juridiska och kulturella faktorer. Till att börja med verkade islamismen på nationell nivå, men har under senare tid kommit att verka över de nationella gränserna – även om den fortfarande har störst genomslagskraft på nationell nivå. Den sociala grenen av islamism fungerar i en del länder genom att driva sjukhus och sociala projekt i syfte att stötta och hjälpa de svaga i samhället. Den juridiska grenen verkar främst för införande av sharialagar, medan den kulturella grenen syftar till att finna en gemensam islamistisk identitet. Islamismen genomsyrar en stor del av livet eftersom den grundar sig i både religion och ideologi.

Mosque
Foter / CC BY

Att skilja på islam, islamism och radikal islamism

Då man talar om islamism är det nödvändigt att reda ut begreppen islam, islamism och radikal islamism.

Islam

Islam är en monoteistisk och abrahamitisk religion. Enligt islam är Muhammed den siste i en lång rad profeter. Koranen är enligt islam den heliga skriften förkunnad av Gud. Islams anhängare kallas muslimer och är världens näst största religion efter kristendomen. De två stora grenarna av islam är sunni, som utgör majoriteten, och shia. Liksom andra religioner yrkar även islam på att regler ska följas och plikter ska utföras.

Islamism

Som vi nu vet innebär islamism en strävan att förena religion med politik. Därför kan uttrycket politisk islam användas istället. Islam ska, enligt islamisterna, gå som en röd tråd genom samhället och vara, också i juridisk mening, ständigt närvarande.

Remember...Islamaphobia is the
Robert Reed Daly / Foter / CC BY-NC-ND
Radikal islamism

Radikal islamism innebär att islamismen ska uppnå sina föresatser om total makt över samhället med hjälp av våld och terrorism. Denna form av islamism ska betraktas som extremism och ska bemötas därefter. Även i Sverige finns rekryter och våldsbejakande islamister, dock ses de inte som ett stort samhällsproblem. Inte desto mindre har det föranlett en nationell handlingsplan. Enligt denna handlingsplan skall den nationella islamismen kartläggas och sammanställas. Detta för att radikal islamism anses vara ett hot mot demokratin.

Radikal islamism förespråkar våld

Islamism existerar både bland shia- och sunnimuslimer. Det finns en skarp rivalitet mellan dessa grupperingar, eftersom de har olika politiska och religiösa agendor. Generellt kan man skilja på islamister som förespråkar våld och de som inte förespråkar våld. De som förespråkar våld använder sig av terrorism medan de fredliga grupperingarna till exempel  ägnar sig åt valdeltagande. Revolutionen i Iran 1979 genomfördes med hjälp av folkligt uppror, medan islamister i Algeriet, Palestina och Libanon har ställt upp i nationella val. Islamister i Palestina och Libanon har även använt sig av terrorism. Så kallad ”neo-islamism”, eller ”internationell islamism”, syftar till att skapa en islamsk världsordning och ser sig som västvärldens fiende. Framför allt USA och Israels fiende. Neo-islamismen började ta form i samband med dåvarande Sovjetunionens intåg i Afghanistan (1979) och längre fram då Afghanistan på nytt (2001) invaderades samt också genom invasionen av Irak (2003). Läs mer här.

Islamistisk lagstiftning – sharia

Sharia är ingen lagbok utan en generell idé om gudomlig lagstiftning. Länder som använder sig av sharia i lagstiftningen är Iran, Saudiarabien, Sudan och Afghanistan. Andra länder använder sharia i familjelagstiftningen. Då det inte finns en enhetlig sharialag, samt att tolkningen av sharia skiljer sig åt, ser styrelseskicket och lagstiftningen i dessa länder olika ut.

Martin Kramer, politisk kommentator, förtydligade i samband med de uppmärksammade terrorattackerna mot USA 9 september 2001:

Remember...Islamaphobia is the
Robert Reed Daly / Foter / CC BY-NC-ND

”Islam is no more inclined to terrorism than any other monotheistic faith. Like its sisters, Christianity and Judaism, it can be both merciful and stern in practice; like them, it also teaches the love of God and the humanity of all mankind, believers and unbelievers alike. In times past, Islam has served as the bedrock of flourishing, tolerant, and peaceful orders. But sociologists will say that a religion, at any point in time, is whatever its adherents understand it to be. If that is so, then Islam, as understood by too many Muslims, is in danger of deteriorating into a manifesto for terror. The reason: Too many Muslims have been silent in the face of horrific deeds committed by an extremist minority”.

Sammanblandning av muslimer och radikal islamism i Sverige

Som du förstår är det en grov förenkling att klumpa samman alla muslimer med den radikala islamismen. Trots det görs det i hela världen. I Sverige är det Sverigedemokraterna som står för det, och vissa väljare sluter upp bakom denna föreställning om att islam skulle vara det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget. En muslim är en människa som alla andra människor. Muslimer har sin fulla rätt att få utöva sin religion, tradition och kultur utan att ständigt pekas ut och ifrågasättas för vad de egentligen är ute efter. Däremot är religiös fundamentalism en förlängning av religionen med en annan agenda och med andra föresatser. All extremism skall tas på största allvar. All extremism i religionens namn skall också tas på största allvar. Fundamentalisterna som kämpar i islams namn är inget undantag från denna regel.

 

Källor för fördjupning:

Muslimska myter: radikal islamism och islam

Sharia, bayah och shura och demokratisträvandet i islam

Jihad, en viktig bok av Magnus Sandelin

Varning för Hizb ut Tahrir

What is the Difference Between Islam and Islamism?

Islam and Islamism

 

Terminologi – islamofobi

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Vi inleder med islamofobi.

Enligt Nationalencyklopedin benämns islamofobi på följande sätt;

islamofobi´
(av islam och fobi), rädsla för islam, överdrivna föreställningar om att islam är en religion som leder till negativa beteenden och att muslimers närvaro i ett samhälle utgör en fara. Islamofobin kombineras ofta med idéer om en stor muslimsk konspiration som avser att störta det västerländska samhället. Jämför antisemitism.

IslamofobiIslamofobi är ett begrepp som inte riktigt korrelerar med vad det egentligen handlar om. Islamofobi är en ideologi, likt nazism, som riktar in sitt hat mot en specifik grupp människor och en specifik religion, i detta fall muslimer och islam. Begreppet har förekommit i lite drygt 10 års tid och kanske är det därför ideologin ännu inte fått ett namn den förtjänar. Hatet mot, och rädslan för ett påstått hot från, muslimer och islam har emellertid funnits sedan 600-talet.

Den svenske religionshistorikern Mattias Gardell väljer att definiera islamofobi så här;

”socialt reproducerade fördomar om och aversion mot islam och muslimer, samt handlingar och praktiker som angriper, exkluderar eller diskriminerar människor på basis av att de är eller antas vara muslimer och associeras till islam”

Det svenska Integrationsverket definierar islamofobi som:

”rasistiska och diskriminerande uttryck gentemot muslimer. Dessa uttryck kan resultera i våld och hot eller genom exkludering av muslimer.”

Ett problem beträffande islamofobin och all främlingsfientlighet är att människor gärna generaliserar och klumpar ihop många personer till grupper, rädsla och hat riktas mot både praktiserande muslimer och mot sådana som enbart till utseendet liknar muslimer. Rasismen av idag är, hos högerextrema grupper men också hos gemene man, i stor grad ett muslimhat.

Då man resonerar kring begreppet islamofobi är det svårt att inte halka in på Sverigedemokraterna. Sverigedemokraternas ideologi har växlat. I början av partiets historia, då de 1988 bildades ur bland annat rörelsen ”Bevara Sverige Svenskt”, fokuserade de på att hata judar. Förutom att man har förklätt sitt ideologiska hat genom att byta ut uniformer & bomberjackor mot kostym, så har de dessutom ändrat sin ideologi. Idag är det istället hatet mot muslimer och islam som står för lejonparten av partiets ideologi. Hatet syns som en röd tråd. Retoriken, om än något dold av diverse ‘kodord’, är densamma.

Det målas upp skrämselpropaganda, som gör att man får med sig andra, som visar på att alla muslimer är fundamentala islamister och delaktiga i det man brukar beteckna konspirationsteorin, det vill säga en tanke om att muslimer planerar att ta över hela världen, likt Hitler och Nazityskland planerade att göra. Konspirationsteorin, som bland annat stöds och uttrycks av Sverigedemokraterna, kallas Eurabia och grundades 2005 med boken Eurabia – The Euro-Arab Axis, skriven av amatörhistorikern Bat Ye´or. Teorin går i korthet ut på att muslimer vill förvandla Europa till Eurabia. Detta är en av anledningarna till att personer generaliserar och illvilligt pekar ut muslimer som de nya nazisterna.

Grundtankarna som konspirationsentusiasterna har om den förmodade fundamentalistiska ideologin är att alla muslimer aktivt kommer att bekämpa kristendom och västlig kultur, samt att de är antisemitiska. De som stöttar och sprider irrläran menar att konspirationen planerades och startades redan på 600-talet, i islams vagga, och har sedan dess haft en ondsint, dold agenda som innefattar en ockupation av Europa. Ockupationen möjliggörs genom tillgång på oljepengar, sammansvärjningar på högsta nivå, samt invandring och omfattande barnafödande. Sanningshalten i konspirationsteorin är ytterst ifrågasatt, många forskare förkastar den helt och hållet. Sverigedemokraterna gör det inte.

Begreppet islamofobi är, i mina ögon, inte ett tillräckligt starkt begrepp för att beskriva ideologin. Att det finns människor som idag anser att islam och muslimer är det största hotet mot västvärlden, borde leda till att begreppet för den irrläran bör vara lika starkt som ordet nazism.

Det finns en hel del fördomar och märkliga uttryck man kan stöta på i samhället. Det kan handla om grannar, vänner, gubben på bussen eller någon i snabbköpet. Det finns fördomar om muslimer som kan uppfattas som kränkande, som är grova generaliseringar och förnedrande uttryck. Med lätthet finner man mängder av exempel på dessa fördomar på de olika omtalade hat- och rasistsajterna, bland folk i din närhet samt, till och med, i Sverigedemokraternas retorik. Tvångskonvertering till islam omtalas flitigt. Att tvingas bli muslim genom hot eller påtryckning är inte godkänt enligt islam.

Vi bör vara på det klara med att islam, liksom andra religioner, har baksidor: bland annat en minoritet av fundamentalister som bidrar till negativ syn på islam, på ett olyckligt sätt. Fundamentalister är ofta övertygade om att de sitter på den enda sanningen och väljer att göra politik av sin tolkning av religionen. Såväl fundamentalister som är troende muslimer samt fundamentalister inom ett svenskt politiskt parti.

Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna, utmålar muslimer som det största hotet sedan andra världskriget. Det som är skrämmande är att han och Sverigedemokraterna potentiellt själva – på grund av just detta – utgör ett stort hot. Problemet är att Sverigedemokraternas ideologi grundar sig på precis lika illasinnade och ondskefulla grunder som ”Counter-Jihad” påstår att islam står för. Islamofobi är ytterligare en irrlära som gör skillnad mellan olika människor. Tyvärr är vårt samhälle fyllt av dessa krafter och åsikter. Vi stöter på dem dagligen, och eftersom islamofobin spridits på många nivåer är den, i mina ögon, det största hotet i Sverige idag. Det är vår gemensamma skyldighet att uppmärksamma, ifrågasätta, kritisera, debattera och informera om detta hot.

Källor för fördjupning:

Nationalencyklopedin NE.se
Om Islamofobi på Levande Historia
Debattartikel om uppmärksammat reportage på Uppdrag Granskning via http://www.islamguiden.com (pdf)
Svenska Dagbladet granskar Sverigedemokraternas retorik, 2009