Alla inlägg av David Ehle

Humanist med patos som främsta verktyg.

Terminologi – islamism

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Förra gången tittade vi på islamofobi. Vi fortsätter med islamism.

Enligt Nationalencyklopedin betyder islamism följande;

islamism benämning på en uppfattning av islam som allomfattande politisk ideologi.

Migrationsinfo.se väljer att förklara islamism på detta sätt;

islamism betecknar vanligtvis rörelser och ideologier som handlar om att islam borde genomsyra hela samhället, även politiken. Enligt forskning utgör islamisterna en marginell grupp bland troende muslimer.

Det pågår en ständig debatt om hur man ska definiera islamism. Forskare har dock kommit överens om att islamism, förutom den politiska faktorn, även innefattar sociala, juridiska och kulturella faktorer. Till att börja med verkade islamismen på nationell nivå, men har under senare tid kommit att verka över de nationella gränserna – även om den fortfarande har störst genomslagskraft på nationell nivå. Den sociala grenen av islamism fungerar i en del länder genom att driva sjukhus och sociala projekt i syfte att stötta och hjälpa de svaga i samhället. Den juridiska grenen verkar främst för införande av sharialagar, medan den kulturella grenen syftar till att finna en gemensam islamistisk identitet. Islamismen genomsyrar en stor del av livet eftersom den grundar sig i både religion och ideologi.

Mosque
Foter / CC BY

Att skilja på islam, islamism och radikal islamism

Då man talar om islamism är det nödvändigt att reda ut begreppen islam, islamism och radikal islamism.

Islam

Islam är en monoteistisk och abrahamitisk religion. Enligt islam är Muhammed den siste i en lång rad profeter. Koranen är enligt islam den heliga skriften förkunnad av Gud. Islams anhängare kallas muslimer och är världens näst största religion efter kristendomen. De två stora grenarna av islam är sunni, som utgör majoriteten, och shia. Liksom andra religioner yrkar även islam på att regler ska följas och plikter ska utföras.

Islamism

Som vi nu vet innebär islamism en strävan att förena religion med politik. Därför kan uttrycket politisk islam användas istället. Islam ska, enligt islamisterna, gå som en röd tråd genom samhället och vara, också i juridisk mening, ständigt närvarande.

Remember...Islamaphobia is the
Robert Reed Daly / Foter / CC BY-NC-ND
Radikal islamism

Radikal islamism innebär att islamismen ska uppnå sina föresatser om total makt över samhället med hjälp av våld och terrorism. Denna form av islamism ska betraktas som extremism och ska bemötas därefter. Även i Sverige finns rekryter och våldsbejakande islamister, dock ses de inte som ett stort samhällsproblem. Inte desto mindre har det föranlett en nationell handlingsplan. Enligt denna handlingsplan skall den nationella islamismen kartläggas och sammanställas. Detta för att radikal islamism anses vara ett hot mot demokratin.

Radikal islamism förespråkar våld

Islamism existerar både bland shia- och sunnimuslimer. Det finns en skarp rivalitet mellan dessa grupperingar, eftersom de har olika politiska och religiösa agendor. Generellt kan man skilja på islamister som förespråkar våld och de som inte förespråkar våld. De som förespråkar våld använder sig av terrorism medan de fredliga grupperingarna till exempel  ägnar sig åt valdeltagande. Revolutionen i Iran 1979 genomfördes med hjälp av folkligt uppror, medan islamister i Algeriet, Palestina och Libanon har ställt upp i nationella val. Islamister i Palestina och Libanon har även använt sig av terrorism. Så kallad ”neo-islamism”, eller ”internationell islamism”, syftar till att skapa en islamsk världsordning och ser sig som västvärldens fiende. Framför allt USA och Israels fiende. Neo-islamismen började ta form i samband med dåvarande Sovjetunionens intåg i Afghanistan (1979) och längre fram då Afghanistan på nytt (2001) invaderades samt också genom invasionen av Irak (2003). Läs mer här.

Islamistisk lagstiftning – sharia

Sharia är ingen lagbok utan en generell idé om gudomlig lagstiftning. Länder som använder sig av sharia i lagstiftningen är Iran, Saudiarabien, Sudan och Afghanistan. Andra länder använder sharia i familjelagstiftningen. Då det inte finns en enhetlig sharialag, samt att tolkningen av sharia skiljer sig åt, ser styrelseskicket och lagstiftningen i dessa länder olika ut.

Martin Kramer, politisk kommentator, förtydligade i samband med de uppmärksammade terrorattackerna mot USA 9 september 2001:

Remember...Islamaphobia is the
Robert Reed Daly / Foter / CC BY-NC-ND

”Islam is no more inclined to terrorism than any other monotheistic faith. Like its sisters, Christianity and Judaism, it can be both merciful and stern in practice; like them, it also teaches the love of God and the humanity of all mankind, believers and unbelievers alike. In times past, Islam has served as the bedrock of flourishing, tolerant, and peaceful orders. But sociologists will say that a religion, at any point in time, is whatever its adherents understand it to be. If that is so, then Islam, as understood by too many Muslims, is in danger of deteriorating into a manifesto for terror. The reason: Too many Muslims have been silent in the face of horrific deeds committed by an extremist minority”.

Sammanblandning av muslimer och radikal islamism i Sverige

Som du förstår är det en grov förenkling att klumpa samman alla muslimer med den radikala islamismen. Trots det görs det i hela världen. I Sverige är det Sverigedemokraterna som står för det, och vissa väljare sluter upp bakom denna föreställning om att islam skulle vara det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget. En muslim är en människa som alla andra människor. Muslimer har sin fulla rätt att få utöva sin religion, tradition och kultur utan att ständigt pekas ut och ifrågasättas för vad de egentligen är ute efter. Däremot är religiös fundamentalism en förlängning av religionen med en annan agenda och med andra föresatser. All extremism skall tas på största allvar. All extremism i religionens namn skall också tas på största allvar. Fundamentalisterna som kämpar i islams namn är inget undantag från denna regel.

 

Källor för fördjupning:

Muslimska myter: radikal islamism och islam

Sharia, bayah och shura och demokratisträvandet i islam

Jihad, en viktig bok av Magnus Sandelin

Varning för Hizb ut Tahrir

What is the Difference Between Islam and Islamism?

Islam and Islamism

 

Terminologi – islamofobi

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Vi inleder med islamofobi.

Enligt Nationalencyklopedin benämns islamofobi på följande sätt;

islamofobi´
(av islam och fobi), rädsla för islam, överdrivna föreställningar om att islam är en religion som leder till negativa beteenden och att muslimers närvaro i ett samhälle utgör en fara. Islamofobin kombineras ofta med idéer om en stor muslimsk konspiration som avser att störta det västerländska samhället. Jämför antisemitism.

IslamofobiIslamofobi är ett begrepp som inte riktigt korrelerar med vad det egentligen handlar om. Islamofobi är en ideologi, likt nazism, som riktar in sitt hat mot en specifik grupp människor och en specifik religion, i detta fall muslimer och islam. Begreppet har förekommit i lite drygt 10 års tid och kanske är det därför ideologin ännu inte fått ett namn den förtjänar. Hatet mot, och rädslan för ett påstått hot från, muslimer och islam har emellertid funnits sedan 600-talet.

Den svenske religionshistorikern Mattias Gardell väljer att definiera islamofobi så här;

socialt reproducerade fördomar om och aversion mot islam och muslimer, samt handlingar och praktiker som angriper, exkluderar eller diskriminerar människor på basis av att de är eller antas vara muslimer och associeras till islam

Det svenska Integrationsverket definierar islamofobi som:

rasistiska och diskriminerande uttryck gentemot muslimer. Dessa uttryck kan resultera i våld och hot eller genom exkludering av muslimer.

Ett problem beträffande islamofobin och all främlingsfientlighet är att människor gärna generaliserar och klumpar ihop många personer till grupper, rädsla och hat riktas mot både praktiserande muslimer och mot sådana som enbart till utseendet liknar muslimer. Rasismen av idag är, hos högerextrema grupper men också hos gemene man, i stor grad ett muslimhat.

Då man resonerar kring begreppet islamofobi är det svårt att inte halka in på Sverigedemokraterna. Sverigedemokraternas ideologi har växlat. I början av partiets historia, då de 1988 bildades ur bland annat rörelsen ”Bevara Sverige Svenskt”, fokuserade de på att hata judar. Förutom att man har förklätt sitt ideologiska hat genom att byta ut uniformer & bomberjackor mot kostym, så har de dessutom ändrat sin ideologi. Idag är det istället hatet mot muslimer och islam som står för lejonparten av partiets ideologi. Hatet syns som en röd tråd. Retoriken, om än något dold av diverse ‘kodord’, är densamma.

Det målas upp skrämselpropaganda, som gör att man får med sig andra, som visar på att alla muslimer är fundamentala islamister och delaktiga i det man brukar beteckna konspirationsteorin, det vill säga en tanke om att muslimer planerar att ta över hela världen, likt Hitler och Nazityskland planerade att göra. Konspirationsteorin, som bland annat stöds och uttrycks av Sverigedemokraterna, kallas Eurabia och grundades 2005 med boken Eurabia – The Euro-Arab Axis, skriven av pseudonymen Bat Ye´or. Teorin går i korthet ut på att muslimer vill förvandla Europa till Eurabia. Detta är en av anledningarna till att personer generaliserar och illvilligt pekar ut muslimer som de nya nazisterna.

Grundtankarna som konspirationsentusiasterna har om den förmodade fundamentalistiska ideologin är att alla muslimer aktivt kommer att bekämpa kristendom och västlig kultur, samt att de är antisemitiska. De som stöttar och sprider irrläran menar att konspirationen planerades och startades redan på 600-talet, i islams vagga, och har sedan dess haft en ondsint, dold agenda som innefattar en ockupation av Europa. Ockupationen möjliggörs genom tillgång på oljepengar, sammansvärjningar på högsta nivå, samt invandring och omfattande barnafödande. Sanningshalten i konspirationsteorin är ytterst ifrågasatt, många forskare förkastar den helt och hållet. Sverigedemokraterna gör det inte.

Begreppet islamofobi är, i mina ögon, inte ett tillräckligt starkt begrepp för att beskriva ideologin. Att det finns människor som idag anser att islam och muslimer är det största hotet mot västvärlden, borde leda till att begreppet för den irrläran bör vara lika starkt som ordet nazism.

Det finns en hel del fördomar och märkliga uttryck man kan stöta på i samhället. Det kan handla om grannar, vänner, gubben på bussen eller någon i snabbköpet. Det finns fördomar om muslimer som kan uppfattas som kränkande, som är grova generaliseringar och förnedrande uttryck. Med lätthet finner man mängder av exempel på dessa fördomar på de olika omtalade hat- och rasistsajterna, bland folk i din närhet samt, till och med, i Sverigedemokraternas retorik. Tvångskonvertering till islam omtalas flitigt. Att tvingas bli muslim genom hot eller påtryckning är inte godkänt enligt islam.

Vi bör vara på det klara med att islam, liksom andra religioner, har baksidor: bland annat en minoritet av fundamentalister som bidrar till negativ syn på islam, på ett olyckligt sätt. Fundamentalister är ofta övertygade om att de sitter på den enda sanningen och väljer att göra politik av sin tolkning av religionen. Såväl fundamentalister som är troende muslimer samt fundamentalister inom ett svenskt politiskt parti.

Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna, utmålar muslimer som det största hotet sedan andra världskriget. Det som är skrämmande är att han och Sverigedemokraterna potentiellt själva – på grund av just detta – utgör ett stort hot. Problemet är att Sverigedemokraternas ideologi grundar sig på precis lika illasinnade och ondskefulla grunder som ”Counter-Jihad” påstår att islam står för. Islamofobi är ytterligare en irrlära som gör skillnad mellan olika människor. Tyvärr är vårt samhälle fyllt av dessa krafter och åsikter. Vi stöter på dem dagligen, och eftersom islamofobin spridits på många nivåer är den, i mina ögon, det största hotet i Sverige idag. Det är vår gemensamma skyldighet att uppmärksamma, ifrågasätta, kritisera, debattera och informera om detta hot.

Källor för fördjupning:

Nationalencyklopedin NE.se
Om Islamofobi på Levande Historia
Debattartikel om uppmärksammat reportage på Uppdrag Granskning via http://www.islamguiden.com (pdf)
Svenska Dagbladet granskar Sverigedemokraternas retorik, 2009

Vem är svensk?

För ett tag sedan lanserade Volvo en reklamfilm med fotbollsikonen Zlatan Ibrahimovic som huvudrollsinnehavare. Det är svårt att egentligen veta hur Volvo tänkte då de valde att använda Rosengårdssonen i sin reklamkampanj. Om deras avsikt var att skapa intresse och debatt var det ett lyckat drag. Däremot kom debatten inte att handla särskilt mycket om bilmärket, utan det kom i stället att kretsa kring Zlatan och hans identitet som svensk.

Vissa hävdar att Zlatan inte är svensk. Det mesta talar för att det är just det han är.

Zlatan Ibrahimovic delar Sverige i åtminstone två läger. Många har tagit honom till sitt hjärta och ser honom som, förutom en gudabenådad fotbollsspelare, svensk. Andra ser honom som en duktig fotbollsspelare, meeen svensk? Det är han väl ändå inte riktigt? Den sista kategorin personer ser Zlatan varken som svensk eller som en förebild för unga fotbollsspelare. Det finns många saker som talar för att Zlatan är svensk: han är född i Malmö, han är svensk medborgare och han spelar fotboll för svenska fotbollslandslaget. Det är tre, om än inte alls nödvändiga, förutsättningar för att anses vara svensk. I slutänden räcker det med att bara vara svensk medborgare. Men, hävdar en del, han pratar ju inte ‘riktig’ svenska och han beter sig ju inte ‘svenskt’. Då kan man fråga sig, vad är ‘riktig svenska’ och hur beter man sig ‘svenskt’? Det finns inga exakta svar på dessa frågor. Måste man tala utan brytning och måste man bete sig stereotypiskt svenskt för att anses vara svensk? Mitt svar på dessa frågor är otvetydigt nej. För att förtydliga för tvivlarna är jag ledsen att meddela att: Zlatan talar riktig svenska. Han talar Rosengårdssvenska, som liksom Rinkebysvenska och göteborgska är svensk dialekt, och han beter sig precis så som han vill, även om det sticker i ögonen på några. Zlatans språk och Zlatans beteende ifrågasätts av en viss grupp och ligger till grund för att de försöker anse att han inte är svensk. Zlatan har, precis som du och precis som jag, sina fel och brister. Han är, icke desto mindre, ett av alla olika klockrena exempel på en människa som är en del av det nya mångfaldens Sverige, ett Sverige med en blandning av dialekter, språk, kulturer, traditioner och religioner. Det är svårt för vissa att acceptera att det är så här Sverige ser ut idag.

Zlatan och nationalsången

Några anti-zlatanister tycker att det är bedrövligt att han aldrig sjunger nationalsången när svenska herrlandslaget i fotboll ska spela landskamp. Han är inte ensam om att inte sjunga nationalsången för sitt land då det spelas landskamper. Det är hans eget fria val att inte sjunga, det är hans sätt att ladda inför matchen. I reklamfilmen svarar han alla kritiker genom att recitera nationalsången, med ny musik, skapad av Max Martin. Zlatan väljer dessutom att spetsa till det genom att avsluta texten med ”jag vill leva, jag vill dö i Sverige”, i stället för det ursprungliga ”Norden”, vilket säkerligen svider extra mycket för de som ihärdigt påpekar hans brist på svenskhet. Kan man verkligen ändra texten på svenska nationalsången? Att det handlar om det mer preciserade Sverige i slutraden är sekundärt, man får väl ändå inte ändra denna text? Jo, varför skulle man inte kunna få det? Ingen har krävt att det ska bli praxis att sjunga nationalsången på det här ”nya” sättet, även om det trots allt skulle förefalla naturligt.

sd_jimmie_zlatan
Jan Gradvall, journalist på Dagens Industri, ställer i en uppmärksammad intervju frågan ”Vad har du för förhållande till nationalsången?” till Zlatan. Svaret blir:

Jag har ingen relation alls. Just därför vill jag ta tillbaka den. Och att en kille från Rosengård framför nationalsången säger något om Sverige. Jag vill ha ett samhälle där alla får vara med.

Reklamfilmen är så mycket mer än bara marknadsföring av en bil. Den har mycket viktigare uppgifter än så. Den är gjord av Sverige (Made by Sweden), inte i. Tanken med detta torde vara att alla i Sverige är med och skapar, i praktiken bilen, men i teorin mycket mer än så. Med filmen lyckas Volvo, men framför allt Zlatan Ibrahimovic, med att visa upp Sverige av idag. Sverige är ett land där alla som vill ska få vara med. Det spelar ingen roll hur du pratar, hur du är, var du är född eller vilka högtider du väljer att fira eller väljer att inte fira. På två minuter lyckas man, åtminstone vad beträffar aspekten människosyn, med mer än vad den svenska integrationspolitiken någonsin lyckats med. Detta fungerar som ett hårt slag i magen på alla tvivlare, på alla människor i allas vårt Sverige som inte tycker att alla ska få vara med.
Att det är just Zlatan som står för det hårda slaget i magen är naturligt, eftersom han är den svensk som idag lyser allra starkast. Att han dessutom är just en sådan människa som ständigt ifrågasatts för sin svenskhet, gör inte saken sämre. Filmen är viktig på flera plan. Den är viktig för synen på integration, den är viktig för synen på svenskhet och den är, sist men inte minst, viktig för att påvisa att alla människor har ett värde i Sverige, oavsett vilken bakgrund eller vilken personlighet man har. Detta kan bli en del av svensk integrationshistoria. Zlatan är, och vill vara, en del av ett Sverige präglat av öppenhet, mångfald och ett land där alla får vara med och bidra. Han är inte ensam om att vilja det. Förhoppningsvis kan det bidra till att framtidens Sverige blir en bättre plats för oss alla.

 

Läs mera:

Zlatan sågar nationalsången (SvD)

”Skrämmande att antirasister hyllar Zlatanreklamen” (SvD)

Du gamla, du fria: Zlataninvasion i Lappland (Gradvall.se)

Brännpunkt: OS

Heterosexismen är ett brinnande aktuellt ämne. I detta nu pågår vinter-OS i Sotji, Ryssland, ett land som anses ytterst tvivelaktigt i sin tolkning av FN:s mänskliga rättigheter. Landet har i juni 2013 stiftat antigay-lagar, det vill säga att det är brottsligt att rikta homosexuell propaganda mot minderåriga. Det har förts många diskussioner kring hur man ska hantera den rådande situationen, då 2014 års vinter-OS har tilldelats Ryssland. Är det rätt att bojkotta Olympiska Spelen på grund av politik? Ja, kanske. Väldigt många gay-aktivister i framför allt västvärlden har tyckt att det skulle varit riktigt att bojkotta OS i Sotji, med anledning av att den generella policyn är att förbjuda homosexuell manifestation eller propaganda, under de pågående spelen. I grund och botten handlar det om de mänskliga rättigheterna. Bojkott av Olympiska Spelen, på grund av politiska orsaker, har gjorts flertalet gånger i historien.

Homo- och bisexualitet har alltid funnits, finns nu och kommer alltid att finnas. Det är tydligt att synen på homosexuella skiljer sig mycket beroende på var man befinner sig. I vissa länder är homosexualitet fortfarande

The Kiss
 / Foter / CC BY-NC-SA

förbjudet, medan det i andra länder är tillåtet för samkönade par att gifta sig och skaffa barn. Ryssland befinner sig någonstans i mitten på den här skalan. Den allmänna uppfattningen i landet har inte kommit lika långt som till exempel i Sverige. Tanken på tvåsamhet i form av kvinna och man är fortfarande starkare i Ryssland. Lagstiftningen angående homosexualitet har långsamt förändrats i många länder. Men i andra länder är lagstiftningen fortsatt oförlåtande. Många människor, framför allt i de länder där homosexualitet är straffbart, men även i Sverige, vågar inte komma ut med sin sexualitet i rädsla att bli dömda, antingen rättsligt eller moraliskt av familj, vänner och samhälle. Det är olyckligt att politiken fortfarande har så stort inflytande på människovärde och människosyn.

Heterosexism är heterosexuellas diskriminering och fördomar gentemot homosexuella. Genom alla år har homo- och bisexuella stämplats som omoraliska, kriminella och sjuka. Den politiska gayrörelsen startade på 1960-talet och 1973 beslöt The American Psychiatric Association, att homosexualitet inte längre skulle ses som en sjukdom. Fördomarna och diskrimineringen har trots detta fortsatt, och än idag finns tydliga uttryck för heterosexism i samhället. Homofober har en inneboende rädsla och avsky gentemot homo- och bisexuella och deras livsstil. Heterosexismen är en ideologi som förnekar, stigmatiserar och fördömer allt homosexuellt beteende, all homosexuell identitet och alla homosexuella förhållanden. Den betonar parallellerna mellan antigay-uppfattning och andra former av fördomar, såsom rasism och sexism. Detta synsätt styr till stora delar hur traditioner och livsstil i samhället ser ut, i vissa länder är det mer uppenbart än i andra. Ofta kan inte homosexuella synas och ta den plats i samhället som alla människor har rätt till. När de ändå gör det blir de ofta attackerade av krafter som inte anser att homo- och bisexuella har samma värde, samma plats i samhället och samma rättigheter som de själva har. Många människor ger sig själva mandat att bestämma vem andra ska älska eller inte älska, eller vem man väljer att ha sex eller inte ha sex med.Lovechi 2014

Sexuella fördomar har tre grundläggande kännetecken. I första hand är det en attityd, det vill säga en subjektiv utvärdering, och ett subjektivt bedömande, av människor. För det andra är fokus inriktat på en specifik sexuell grupp och för det tredje är sexuella fördomar negativa, fientliga och präglade av avsky. Olika heterosexisters och homofobers uppfattning om homo- och bisexuella, deras kultur, deras livsstil och deras sexuella beteende är i mångt och mycket likadan, medan graden av behovet att uttrycka sin övertygelse kan skilja sig mycket från individ till individ. Många uttrycker sina åsikter mer eller mindre högljutt, men ännu fler väljer att förbli tysta. Heterosexister anser att heterosexualiteten är mer åtråvärd än, och står över, homosexualiteten. Uppfattningen hos de allra flesta av oss är att alla omkring oss är heterosexuella, tills dess vi hör talas om något annat. Vi frågar alltid om flickors pojkvänner och om pojkars flickvänner. Men det är den generella uppfattningen, tillsammans med fördomarna, hatet och okunskapen som skrämmer, och gör världen kallare än den förtjänar att vara. Liksom rasister, nazister eller fascister, har heterosexisterna uppfattningen att inte alla människor har lika värde. Den påstådda abnormaliteten är i detta fall den sexuella läggningen. Samhället är till allra största del heterosexuellt uppbyggd. Heterosexismen är avhängig den omgivning, den norm och den tradition man råkat växa upp i. Om ett samhälle eller en familj har som norm och tradition att ett par ska bestå av en kvinna och en man, är det ganska troligt att man själv, medvetet eller omedvetet, anammar samma uppfattning. Därför är det viktigt att upplysa, ifrågasätta och informera. Tyvärr är det så att det kommer alltid att finnas människor som tycker att de är mer värda än andra människor. Anledningen till att de tycker så må vara sekundär.

!cid_7D67433D-07EF-438A-9ACE-3310816FFB67

 

Med facit i hand skulle kanske en bojkott av de olympiska vinterspelen i Sotji ha varit det rätta. Hade det ändrat Rysslands lagstiftning och förhållningssätt i frågan om ALLA människors rättigheter och ALLA människors lika värde? Knappast. Diskussionen och uppmärksamheten har däremot nått oanad dignitet, vilket får ses som något positivt i strävan efter en bättre värld.  De människor som tidigare haft en sval inställning till homo- och bisexuella har förhoppningsvis fått nya glasögon, och förutsättningar för en omvärdering. Det handlar i det stora hela om synen på de mänskliga rättigheterna och om allas vår människosyn. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter gäller alla som skrivit under avtalet. Människosynen är däremot inget som går att lagstifta om, den är något vi själva har ansvar för.

 

 

 

Ryska nationalsången – för alla: http://www.liveandletlove.se/ 

Källor:

http://svenska.yle.fi/artikel/2014/01/15/om-bojkott-av-de-olympiska-spelen

http://psychology.ucdavis.edu/faculty_sites/rainbow/html/prej_defn.html

http://www.learningace.com/doc/1083921/5bacf977a99429e105301f4b643075ef/heterosexism-fact-sheet

 

Vad är diskriminering?

Tror du att du är i riskzonen för att diskriminera eller är du diskriminerad? Motargument.se reder ut begreppen för vad som gäller enligt Diskrimineringslagen.

1943_Colored_Waiting_Room_SignDiskrimineringslagen, inrättad 1:a januari 2009, motverkar diskriminering baserad på kön, etnicitet, religion, funktionsnedsättning, ålder och sexuell läggning. Lagen fastställer att det är förbjudet med diskriminering, trakasserier och repressalier. Utsätter du annan person för diskriminering kan du bli skyldig att betala diskrimineringsersättning. Diskrimineringsersättningen är en ersättning för den kränkning diskrimineringen medfört samt att avskräcka från diskriminering. Diskrimineringslagen skyddar dig från diskriminering på arbetet, i skolan, på högskolan, i affären eller när du vill köpa eller hyra en bostad. Dessutom innefattar lagen viktiga samhällsområden så som hälso- och sjukvård, socialtjänst och socialförsäkringssystemet. Enligt avtal från 21:a december 2012 är könsskillnader i försäkringar förbjudna.

Vissa ideella organisationer, liksom Diskrimineringsombudsmannen, DO, har enligt Diskrimineringslagen rätt att föra talan för enskild person. Förutsättningen för detta är att föreningen, enligt sina stadgar, tillgodoser sina medlemmars intressen. Dessutom ska föreningen vara lämplig att företräda enskild person, ha ett intresse i sak och ekonomiska förutsättningar för att föra enskild persons talan.

Det finns olika typer av diskriminering

Direkt diskriminering innebär, förutsatt att det finns samband med en diskrimineringsgrund, att man behandlar en person sämre än någon annan i jämförbar situation. Ett klassiskt exempel är att ljushyade tillåts inträde på krogen samtidigt som mörkhyade nekas inträde. Den indirekta diskrimineringen innebär att bestämmelser leder till att personer med viss diskrimineringsgrund missgynnas. Exempel på indirekt diskriminering är om ett företag väljer att ha normen att anställda ska vara minst 165 cm långa, vilket kan missgynna kvinnor och personer ur vissa etniska grupper, eftersom de kan vara kortare än så.
Trakasserier är ytterligare en typ av diskriminering, vilket innebär att man, med utgångspunkt i någon eller några av diskrimineringsgrunderna, uppträder på ett sätt som uppfattas som kränkande för annan persons värdighet. Exempel på trakasserier är rasistiska tillmälen utifrån etnicitet.
Sexuella trakasserier innebär att, genom att använda sig av uppträdande av sexuell natur, kränka annan persons värdighet. Exempel på sexuella trakasserier är fysiska närmanden eller muntliga sexuella anspelningar.
Den sista typen av diskriminering är repressalier, som innebär att man bestraffar någon för att denne gjort anmälan, eller deltagit i utredning, om diskriminering. Repressalier kan också innebära att man bestraffar någon för att denne avvisat eller fogat sig i trakasserier. Exempel på denna typ av diskriminering är att hota eller skälla ut någon på grund av att denne gjort en anmälan om diskriminering.

Om du tror att du är utsatt för diskriminering utifrån dessa diskrimineringsgrunder ska du anmäla. Om du bevittnar diskriminering ska du uppmärksamma den utsatte så att hen anmäler. Anmälan om diskriminering görs till Diskrimineringsombudsmannen, DO. Det är kostnadsfritt att göra en anmälan. Utifrån anmälan gör DO en bedömning om anmälan ska utredas. Oavsett utfall är anmälan viktig i arbetet mot diskriminering.

För vidare information kan man kontakta sin lokala Antidiskrimineringsbyrå.

Här finner du Diskrimineringslagen i sin helhet.

Källor:
Diskrimineringsombudsmannen, DO
Regeringens sida om diskrimineringslagen
Göteborgs Rättighetscenter

Varför diskriminerar vi?

Vi vill gärna tala om Sverige som ett öppensinnat, demokratiskt och jämlikt land. Det stämmer förvisso i ganska stor utsträckning, men det finns också ett Sverige som inte följer dessa föreställningar. Diskriminering av människor beroende på ursprung, religion, kön, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning är tyvärr verkligheten i vårt land. Vi blundar, glömmer och förnekar det som vi tydligt kan se. Diskriminering finns överallt i samhället; på arbetsmarknaden, på arbetsplatser, i skolan, på banken, på bostadsmarknaden etc. Listan kan göras lång. Varför är det så?

Är anledningen till den systematiska diskrimineringen att samhället och människorna har ett inbyggt hat mot dessa grupper? Jag vägrar tro att svaret är så enkelt. En del individer har säkert ett mer eller mindre uttalat hat mot utsatta grupper, men jag tror inte att alla som diskriminerar har detta hat. Orsaker till diskriminering kan, förutom nyss nämnda hat, vara en kombination av okunskap och rädsla, och därmed också benägenhet till avståndstagande, för det som är främmande och obekant. Eventuellt behov av stödåtgärder och förändringar, för att exempelvis en funktionsnedsatt ska kunna anställas, på en arbetsplats är också kriterier som ligger till grund för diskriminering. Samtidigt finns också en rädsla för hur det viktiga beslutet eller den viktiga rekryteringen ska tas emot av andra i den organisation man verkar i. Det finns en rädsla för att människor utanför den svenska normen skulle utgöra en grund för att företaget, skolan eller bostadsrättsföreningen får ”dålig marknadsföring”. Kvinnor, människor med icke-svenskt ursprung, av annan trosuppfattning, homosexuella eller funktionsnedsatta är individer som vissa ibland inte vill ha i sin organisation. Dessutom finns det kanske hos några en rädsla att stöta sig med de mer eller mindre uttalat främlingsfientliga massorna. Därför väljer några ibland att ta den enkla vägen och väljer bort individer som särskiljer sig från sin egen normtillhörighet. Det handlar inte längre om kompetens eller lämplighet, utan diskrimineringen har sin grund i andra anledningar. Många av oss vet inte om att vi diskriminerar, många vet inte vad diskriminering innebär eller vad som betraktas som diskriminering. Det är samhällets uppgift att upplysa och informera om det, och det är allas vår uppgift att inhämta information och kunskap om det.

Why does the road always lead uphill ?Enligt FN:s deklaration från den 10 december 1948 om de mänskliga rättigheterna ska alla människor bli behandlade på lika villkor. Den humanistiska människosynen innebär att alla människor är lika mycket värda, ska åtnjuta rättvisa, rättigheter och friheter. Tolkningen är enkel: FN:s deklaration innebär, bland annat, att diskriminering inte är tillåten. Så borde alla tolka deklarationen. Tyvärr är inte detta verkligheten.

De som väljer att diskriminera understryker rasismen i samhället och bidrar samtidigt till ett segregerat samhälle. Hopplösheten över den verklighet med rasism och diskriminering vi lever i, ökar klyftorna och känslan av vi och dom växer sig starkare. Det är nödvändigt att vi alla verkar för att minska och stoppa diskrimineringen. Så länge människor i samma situation behandlas olika beroende på orsaker man inte kan råda över är diskrimineringen, plussad med våra fördomar och negativa attityder, i vårt samhälle ett problem som orsakar psykosocialt lidande. Som arbetsgivare, handläggare, bankman eller mäklare gör vi bäst i att fundera en eller två rundor till innan vi bestämmer vem som ska erhålla anställningen, utbildningen, bidraget, lånet eller lägenheten. Så länge det finns människor runt omkring oss som gör skillnad på människor, som har en människosyn där inte alla är lika mycket värda, så kommer vi att ha diskriminering. Genom att uppmärksamma, reagera, informera om vad som är diskriminering och genom att anmäla och döma för brott mot diskrimineringslagen kan vi bidra till att minska och förebygga diskriminering. Vi har alla ett ansvar för diskrimineringen. Vi har alla ett ansvar för att motverka den.

Att diskriminera är olagligt, det vet vi alla. Trots det förekommer det.

Enligt DO:s årsredovisningar kan vi se att antalet anmälda diskrimineringar har minskat, under 2012 gjordes totalt 1835 stycken inkomna och avslutade anmälningar, att jämföra med 2353 stycken under år 2009. Den vanligaste diskrimineringsgrunden är etnicitet, med 514 anmälningar (år 2012), tätt följt av funktionsnedsättning med 485 anmälningar. Könsdiskriminering utgjorde år 2012 256 av anmälningarna. Religion eller annan trosuppfattning låg till grund för 82 anmälningar, 63 anmälningar gjordes på grund av missgynnande i samband med föräldraledighet.

I vissa fall finns det flera grunder till diskriminering, vilket innebär att DO inte redovisar antalet ärenden utan antalet anmälda diskrimineringsgrunder. Vi kan också se att det är i princip lika många kvinnor som män som anmäler att de blivit diskriminerade. Det samhällsområde som står för de flesta anmälningarna är arbetsmarknaden, vilka utgör 32 % av inkomna och avslutade anmälningar.

Upplever du att du, eller någon i din omgivning, är utsatt för diskriminering är det vår plikt att anmäla. Det är den diskriminerade personen som ska anmäla. Diskrimineringsombudsmannen samarbetar med Sveriges Antidiskrimineringsbyråer (SADB), runtom i landet. Anmälan görs skriftligen på en blankett du kan ladda ner från: Diskrimineringsombudsmannen

Vill du veta mer kan du läsa om Diskrimineringslagen här på Motargument.

Källor:

FN om mänskliga rättigheterna

Diskrimineringsombudsmannen, DO

Regeringen

Rädsla orsakar diskriminering, artikel i Veckans Affärer

Vilka mekanismer styr #näthat?

Hos alla människor finns en ond ådra, en vilja att skada. Det är en primitiv egenskap hos oss som blir starkare om den får näring, vilket leder till att vi vill skada ännu mer, och hatet inom oss ökar. Hatet riktas mot den eller det vi uppfattar som annorlunda, och inte lika mycket värt som oss själva. Det rör sig oftast om hat baserat på ursprung, religion, kön, sexuell läggning, politiska åsikter eller funktionsnedsättning.

Internets mörka sida

Internets intåg i vardagen har inneburit en total förändring av människors liv. De positiva effekterna av Internet kan inte nog beskrivas. Vi har fått nya möjligheter att behålla gamla och skapa nya sociala kontakter, att hålla oss uppdaterade om vad som händer i världen, att inhämta information, att fördriva tiden genom att diskutera med andra, antingen likasinnade eller oliksinnade människor, om egentligen vad som helst.

Men det finns också en mörk sida av Internet som är mer eller mindre dold. På Internet frodas näthatet. Ofta rör det sig om individer som lever under föreställningen att de är anonyma, då de använder sig av fingerade namn och falska användarkonton. Det många inte inser är att dessa falska identiteter i många fall går att spåra, bland annat via ip-nummer. En polisanmälan behöver alltså inte vara så fruktlös som man skulle kunna tro. Men näthatet kan också förekomma öppet och icke-anonymt i till exempel chattar mellan ”vänner”, men är man en vän om man riktar hat mot eller kränker den man kallar för vän? Andra sociala medier där det förekommer näthat är Facebook, Instagram, Twitter, bloggar, diskussionsforum, diverse hemsidor såsom Flashback, ”hatsidorna” Avpixlat, Nationell.nu, Fria Tider och Dispatch International. Även kränkningar och hot över sms och mail räknas som näthat.

På vissa av ovan nämnda hemsidor är näthatet satt i system. Dessa sidor representeras ofta av en icke anonym person, som också är aktiv på andra sociala medier, där denne sprider hat gentemot diskriminerade grupper. På Flashback är människor anonyma och kan uttrycka sig relativt fritt, vilket likasinnade aktörer utnyttjar för att trigga varandra, och näthatet blir allt starkare. På dessa sidor finner vi också de så kallade nättrollen, som ser sig som personer som ska ”röra om i grytan” och skapa kaos och diskussioner. Dessa näthatare dribblar med statistik, spyr fördomar och använder sig av uttalanden som inte stämmer med verkligheten. Detta gör man för att sprida hatet och för att förstärka känslan av vi och dom.

Sverigedemokraterna och andra grupperingar använder sig systematiskt av lojala så kallade fotsoldater, vilka har till uppgift att sprida hat och trigga igång diskussioner. Näthatet uttrycks i privata meddelanden eller på gruppsidor på Facebook, öppet på Twitter, Instagram, och i diverse forum och bloggar. Även folkvalda inom framför allt Sverigedemokraterna ägnar sig åt näthat på exempelvis Twitter.

 

Mekanismer som styr näthataren

Det finns en rad mekanismer som ligger till grund för att människor näthatar. I grund och botten handlar det om en avsky gentemot den grupp av människor man riktar sitt hat mot. Avsikten med att näthata är, liksom i verkliga livet, att smutskasta, förminska, och förstärka uppfattningen om vi och dom, och framför allt att hota och skrämma. Människor som ägnar sig åt näthat har ofta dålig självinsikt, dålig självkänsla och identitetsproblem. Man har svårt att ta kritik. Näthataren har komplex över de brister de har som de upplever att andra inte har. Man väljer att förvränga sanningen och skapar sina egna regler för sitt beteende för att, i förhoppning, höja sin egen status eller sin egen självkänsla. Det kan få till följd att det blir högt i tak.

Många vågar inte bete sig så här i verkliga livet, på grund av rädsla eller på grund av att ens samhälleliga status inte tillåter det. Även okunskap, missnöje, empatilöshet, avundsjuka och grupptryck spelar viktiga roller i vad som skapar en näthatare. Dessa människor gömmer sig bakom en fasad, en trygg frizon, och har svårt att förstå vad deras agerande har för effekter.

Hat skapar klyftor. Näthatet ersätter, eller kompletterar, i stor utsträckning mobbning och trakasserier i verkliga livet. Det är enklare att kränka eller mobba en människa man inte ser, oavsett om man är anonym eller inte. Att anonymt uttrycka sitt hat mot redan diskriminerade grupper är ett fegt beteende. Det som är obehagligt är att vi inte vet vem som ägnar sig åt detta. De finns överallt omkring oss och kanske till och med i din närhet. Näthataren kan vara din granne, personer med viktiga samhällsfunktioner, folk som ska vara föredömen, småbarnsföräldern, eller till och med en familjemedlem eller nära vän. Det är dessutom en myt att det bara är män som näthatar. Det finns indikationer på att näthat är utbrett också bland kvinnor.

En drivande faktor för näthataren är att gruppen man angriper är ”svagare” än en själv. I själva verket anser jag att det är den som kränker eller hotar som är den svaga i sammanhanget. Min övertygelse är att alla näthatare inte är allt igenom fulla av hat, utan att det finns verktyg inom dem, som skapar möjligheter att ta sig ur sitt fega beteende. Alla har vi onda sidor, men förhoppningsvis är de goda sidorna i majoritet. Hos näthataren är balansen mellan ont och gott inte tillräckligt god.

Vikten av att anmäla

Det är positivt att antalet anmälningar ökar. Då många tror att det inte går att komma åt förövaren är det tyvärr många som låter bli att anmäla. Den utsatte kan också känna rädsla inför att anmäla med tanke på de eventuella konsekvenser det kan få. För att bekämpa kränkningar och hot på Internet är det vår skyldighet att anmäla dessa trakasserier så snart vi blir vittne till dem. Om det rör sig om anonymt hat hjälper det för stunden i alla fall, då till exempel Facebook-kontot, hemsidan eller bloggen ifråga kan stängas ner under utredningen. Om det rör sig om en icke-anonym person kan det ha mer långtgående effekt.

Näthat innefattas av lagar såsom diskrimineringslagen och skollagen. Även hatbrott är en rubricering som fångar upp näthat. Jag är medveten om att det är svårt att bevisa och fälla detta beteende, men att reagera är något vi alla bör göra. Vi ska vara på det klara med att det som en gång skrivits på Internet finns kvar, det går inte att radera. För att detta ska upphöra är det viktigt att vi uppmärksammar, reagerar, tar skärmdumpar och anmäler. Anmälan gällande näthat görs i första hand till polisen, men man kan också vända sig till Diskrimineringsbyrån. Det viktiga är att vi anmäler. Det är vi skyldiga oss själva och det är vi skyldiga de utsatta.

Nätklimatet blir allt hårdare. Det är vårt ansvar att stoppa det. Det är obehagligt, svårt och kan kännas hopplöst. Men vi får aldrig sluta tro på att det går att finna förändring. Vi är alla skyldiga att stoppa hatet.

Det finns statistik på näthat. Där hittar man uppgifter om vem som näthatar, vem som utsätts för näthat, huruvida det görs i grupp eller av isolerade personer. Denna statistik är missvisande eftersom den inte fångar upp fall som inte anmäls, vilka utgör den största delen näthat. Det finns riktlinjer och lagar för vad som kallas ärekränkning och olaga hot. Det är bra. Men ur humanistisk synpunkt är dessa kriterier ganska ointressanta, eftersom uppfattningen av vad som är kränkande är subjektiv, och skiljer sig mellan människor.

Källa:

Diskrimineringsbyrån: Nätvaro

För den som är intresserad av statistik, om än icke tillförlitlig, över näthat kan läsa mer på

Peter M. Dahlgrens blogg Opponent.se.

 

Tillsammans kan vi

Vi föds inte till en människosyn, vi föds inte till rasist, nazist, fascist, ”sverigevän” eller främlingsfientlig. Vi är alla ”sverigevänner”, fast vi har en annan syn än de som anammat ordet och gjort det till sitt.

►Milo► / Foter.com / CC BY-NC-SA

Det är slumpmässiga möten och händelser som formar individen – antingen till öppenhet och tolerans, eller till hat och misstänksamhet – i attityden mot dem man uppfattar som annorlunda eller mindre värda. Våra föräldrars påverkan är en viktig faktor för vilken människosyn vi får. Rollen som föredöme avspeglas i hur man talar med, agerar och informerar den personen som befinner sig i beroendeställning. Det finns också andra personer som har påverkan på hur unga människors människosyn formas. Det kan vara lärare, tränare, ledare men inte minst samhället har ett stort ansvar att upplysa om alla människors lika och unika värde.

Så ett förändringens frö

Så kallad ”vardagsrasism” existerar överallt i samhället: i skolan, på arbetsplatser, på idrottsarenor, på bussen, på gatan och i hemmen. Denna rasism kan bemötas relativt enkelt, kanske inte så att personen som uttrycker åsikter som strider mot dina egna, eller är fördomsfulla, ändrar sin åsikt utan vidare, men att man kan så ett frö till förändring. Det är så vi måste se det, och därför är det nödvändigt att ifrågasätta och bemöta dessa uttryck. Det kan räcka med enkla frågor som ”Varför tycker du så?” eller ”Hur menar du nu?”. Det handlar om mod och civilkurage, att stå upp för alla människors lika värde. Det är obekvämt och ibland obehagligt att ifrågasätta, men vi måste våga.

Om vi inte svarar på dessa uttryck ger vi vårt samtycke.

Inte bara SD-sympatisörer

Vi ska vara på det klara med att rasister inte bara finns i Sverigedemokraterna och de som sympatiserar med dem. De finns även inom andra partier och sympatisörer. De finns bland oss, ibland är de tysta och ibland märks de. Människor som röstar på Sverigedemokraterna bör enligt mig betecknas som rasister, eftersom deras politik grundar sig på att människor ska indelas hierarkiskt utifrån bakgrund och religion. Men alla som röstar på Sverigedemokraterna är inte rasister. Deras partisympati har ofta sin orsak i okunskap, misstänksamhet och missnöje med den politik som nu är vår verklighet. Många av de som väljer Sverigedemokraterna kan påverkas. För att det ska bli möjligt måste fler av oss bidra – även om det gör ont.

Att artisten Timbuktu känner sig tvungen att visa upp sitt svenska pass och utbrista att han är svensk, att han är en av oss, är obehagligt men nödvändigt. Jag behöver inte visa upp mitt svenska pass. Orsaken till detta är att Timbuktus namn och hudfärg inte överensstämmer med vad många anser vara svenskt. Fast det är just vad de är. Vi har alla namn, bakgrund och hudfärg som är svenska. Detta är vårt Sverige, ett Sverige där alla är välkomna och är en del av vår gemenskap. Medeldistanslöperskan Abeba Aregawi är ett exempel på en människa som bemötts med mycket misstänksamhet, eftersom hon ”inte är svensk”. Hon är svensk nu, hon ville bli svensk och hon är välkommen att vara svensk, precis som alla andra är välkomna att bli en av oss. Komikern Soran Ismail har, i samband med den omtalade järnrörsskandalen, stått upp för sin och vår rätt till vårt land Sverige.

Alla kan dra sitt strå till stacken

Timbuktus och Soran Ismails mod och civilkurage är nödvändiga i vår strävan för ett öppensinnat Sverige, men det räcker inte. Vi måste bli fler. Därför är det nödvändigt att vi alla tar ansvar och bemöter diskriminering och uttryck för rasism, högt som lågt. Det är vi skyldiga oss själva. Det är vi skyldiga Sverige.

En människosyn är inte beständig, utan föränderlig. En människa får aldrig ses förlorad till främlingsfientlighet och hat, utan vi måste tro och hoppas att alla kan bryta och komma till en punkt då de inser att de har haft fel. Det är denna tro och detta hopp som gör att man aldrig får sluta kämpa och verka för ett fördomsfritt samhälle. Tillsammans kan vi. Vi får aldrig tystna.