Aningslösheten blev Sverigedemokraternas segertåg

Gästinlägg av Joakim Lamotte

Det råder just nu stor förvirring bland oss journalister och kulturarbetare på Facebook så här dagarna efter EU-valet, av mitt flöde att döma. Att Sverigedemokraterna är på frammarsch i landet verkar ha kommit som en överraskning. Man frågar sig hur detta kunde ske, trots att varenda ledarskribent, komiker, programledare, statsvetare och övriga mediekändisar varit ute och uppmanat folk att gå och rösta bort Sverigedemokraterna. Ihop med detta stängdes de ute från arbetsplatser och antirasister flockades på SD:s torgmöten och störde så gott det gick. Men medan vänsterpartiets Dror Feiler blåste i saxofonen och blev bortburen av polis, så skrattade Jimmie Åkesson hela vägen till valet.

SkärmklippDet som skulle bli en stor uppslutning mot Sverigedemokraterna blev i stället deras segertåg. Folk hemma i stugorna knöt näven i fickan när överheten och etablissemanget skulle berätta för dem vad som är rätt och riktigt.

Aningslöst sitter vi som tillhör mediemedelklassen nu och undrar vilka dessa SD-väljare är, som är så arga, och varför. Vi kan inte se dem som drabbats av utvecklingen i ett land som allt mer glider isär, där klassklyftorna ökar mest i västvärlden. Vi är inte de som fått sälja allt vi äger för att överleva, eftersom samhällets skyddsnät har havererat, eller tvingats lämna familj och vänner för att flytta till Norge för att jobben har tagit slut i Sverige. Vi är inte de som skjutits med 30 skott i ansiktet i någon förort, eller tagit livet av oss i något utarmat glesbygdsområde för att hopplösheten tagit överhanden.

Istället lägger vi vår lediga tid på att raljera över de som röstar på SD och undrar vad de är oroliga för egentligen, medan ensamstående mammor blir utförsäkrade och äldre sitter ensamma hemma eftersom de inte har råd med bussbiljett för att åka och hälsa på barnbarnen. Samtidigt som sysslolösa politiker lever gott på märkliga pensionssystem, endast förunnat de folkvalda.

Nu kommer anti-SD-kapprustningen bland politiker och opinionsbildare fortsätta fram till riksdagsvalet i höst. Protester och demonstrationer kommer intensifieras och SD-röstare kommer anklagas för att vara rasister. Jag tror att det finns en hel del rasister bland de som röstar på SD, men att påstå att alla är det, är en alldeles för enkel förklaringsmodell. Att däremot slänga ordet rasist i ansiktet på folk jämt och ständigt ger förmodligen inget annat utfall än att de till slut blir det som de kallas för.

Kanske vore det mest effektiva, om syftet är att få folk att inte rösta på SD, att försöka förstå de bakomliggande orsakerna till varför människor röstar som de gör. Eventuellt skulle man då inse att så länge folk har det dåligt, så kommer de rösta på missnöjespolitiker. När vi idag har de största samhällsklyftorna i mannaminne, är det inte en helt orimligt slutsats att SD:s framgångar har mer med klass och ekonomiska skillnader att göra, än med främlingsfientlighet. Därför vore det kanske vettigare att fokusera på sin egen politik än att fördöma sina potentiella väljare.