Hakkors – svastikor

Många har avhandlat ursprungen och innebörderna med hakkors – svastikor och liknande symboler. Jag är mycket mer intresserad och nyfiken i att spekulera och resonera om personerna som ritat, målat, skrapat hakkors på offentliga platser i nutid. Vad kan de ha haft för tankar och avsikter till varför de valde att göra det?

Greek Silver Stater of Corinth
Exekias / Foter.com / CC BY
  • Vill man försöka göra PR och övertyga andra om att bli nationalsocialist?
  • Vill man försöka få det se ut som att fler är nationalsocialister än det egentligen är?
  • Vill man försöka träna på att ta plats i samhällsdebatten, för att man känner sig utanför?
  • Vill man försöka provocera lagstiftarna som kriminaliserat vissa symboler? (se fotnot längst ner)
  • Är det kanske anti-nazister som målar nazistiska symboler för att väcka opinion?
  • Vill den som målar sådana symboler försöka hota/skrämmas?
  • Vill man försöka anklaga islam för att vara som nazism, när man sprayar hakkors på en moské?

Vad tror ni?

Jämför gärna mina spekulationer med diskussionerna kring t.ex. Dan Parks olika ‘gatukonstinstallationer’ eller de Antifa-affischer som dykt upp runtomkring i Kalmar. AFA förnekar att de eller deras anhängare har klistrat upp dessa hotfulla affischer.

Urval av aktuella nyhetsnotiser om målade hakkors under vintern 2013/2014:

Hakkors målade i somalisk förening
Hakkors sprejade på kaféfasad
Hakkors i riksdagen upprör besökare
Nytt hakkors på kyrka i Stockholm
Hakkors målat på kapell
Hakkors klottrade på Stockholms moské

Foto: Islamiska förbundet
Foto: Islamiska förbundet

Fotnot: Högsta domstolen klubbade igenom en prejudicerande dom år 1996 om att bärande av nazistiska symboler på allmän plats utgör Hets mot folkgrupp. Resonemanget var att genom bärande så uttrycker man missaktning mot personer.

Vilka mekanismer styr #näthat?

Hos alla människor finns en ond ådra, en vilja att skada. Det är en primitiv egenskap hos oss som blir starkare om den får näring, vilket leder till att vi vill skada ännu mer, och hatet inom oss ökar. Hatet riktas mot den eller det vi uppfattar som annorlunda, och inte lika mycket värt som oss själva. Det rör sig oftast om hat baserat på ursprung, religion, kön, sexuell läggning, politiska åsikter eller funktionsnedsättning.

Internets mörka sida

Internets intåg i vardagen har inneburit en total förändring av människors liv. De positiva effekterna av Internet kan inte nog beskrivas. Vi har fått nya möjligheter att behålla gamla och skapa nya sociala kontakter, att hålla oss uppdaterade om vad som händer i världen, att inhämta information, att fördriva tiden genom att diskutera med andra, antingen likasinnade eller oliksinnade människor, om egentligen vad som helst.

Men det finns också en mörk sida av Internet som är mer eller mindre dold. På Internet frodas näthatet. Ofta rör det sig om individer som lever under föreställningen att de är anonyma, då de använder sig av fingerade namn och falska användarkonton. Det många inte inser är att dessa falska identiteter i många fall går att spåra, bland annat via ip-nummer. En polisanmälan behöver alltså inte vara så fruktlös som man skulle kunna tro. Men näthatet kan också förekomma öppet och icke-anonymt i till exempel chattar mellan ”vänner”, men är man en vän om man riktar hat mot eller kränker den man kallar för vän? Andra sociala medier där det förekommer näthat är Facebook, Instagram, Twitter, bloggar, diskussionsforum, diverse hemsidor såsom Flashback, ”hatsidorna” Avpixlat, Nationell.nu, Fria Tider och Dispatch International. Även kränkningar och hot över sms och mail räknas som näthat.

På vissa av ovan nämnda hemsidor är näthatet satt i system. Dessa sidor representeras ofta av en icke anonym person, som också är aktiv på andra sociala medier, där denne sprider hat gentemot diskriminerade grupper. På Flashback är människor anonyma och kan uttrycka sig relativt fritt, vilket likasinnade aktörer utnyttjar för att trigga varandra, och näthatet blir allt starkare. På dessa sidor finner vi också de så kallade nättrollen, som ser sig som personer som ska ”röra om i grytan” och skapa kaos och diskussioner. Dessa näthatare dribblar med statistik, spyr fördomar och använder sig av uttalanden som inte stämmer med verkligheten. Detta gör man för att sprida hatet och för att förstärka känslan av vi och dom.

Sverigedemokraterna och andra grupperingar använder sig systematiskt av lojala så kallade fotsoldater, vilka har till uppgift att sprida hat och trigga igång diskussioner. Näthatet uttrycks i privata meddelanden eller på gruppsidor på Facebook, öppet på Twitter, Instagram, och i diverse forum och bloggar. Även folkvalda inom framför allt Sverigedemokraterna ägnar sig åt näthat på exempelvis Twitter.

 

Mekanismer som styr näthataren

Det finns en rad mekanismer som ligger till grund för att människor näthatar. I grund och botten handlar det om en avsky gentemot den grupp av människor man riktar sitt hat mot. Avsikten med att näthata är, liksom i verkliga livet, att smutskasta, förminska, och förstärka uppfattningen om vi och dom, och framför allt att hota och skrämma. Människor som ägnar sig åt näthat har ofta dålig självinsikt, dålig självkänsla och identitetsproblem. Man har svårt att ta kritik. Näthataren har komplex över de brister de har som de upplever att andra inte har. Man väljer att förvränga sanningen och skapar sina egna regler för sitt beteende för att, i förhoppning, höja sin egen status eller sin egen självkänsla. Det kan få till följd att det blir högt i tak.

Många vågar inte bete sig så här i verkliga livet, på grund av rädsla eller på grund av att ens samhälleliga status inte tillåter det. Även okunskap, missnöje, empatilöshet, avundsjuka och grupptryck spelar viktiga roller i vad som skapar en näthatare. Dessa människor gömmer sig bakom en fasad, en trygg frizon, och har svårt att förstå vad deras agerande har för effekter.

Hat skapar klyftor. Näthatet ersätter, eller kompletterar, i stor utsträckning mobbning och trakasserier i verkliga livet. Det är enklare att kränka eller mobba en människa man inte ser, oavsett om man är anonym eller inte. Att anonymt uttrycka sitt hat mot redan diskriminerade grupper är ett fegt beteende. Det som är obehagligt är att vi inte vet vem som ägnar sig åt detta. De finns överallt omkring oss och kanske till och med i din närhet. Näthataren kan vara din granne, personer med viktiga samhällsfunktioner, folk som ska vara föredömen, småbarnsföräldern, eller till och med en familjemedlem eller nära vän. Det är dessutom en myt att det bara är män som näthatar. Det finns indikationer på att näthat är utbrett också bland kvinnor.

En drivande faktor för näthataren är att gruppen man angriper är ”svagare” än en själv. I själva verket anser jag att det är den som kränker eller hotar som är den svaga i sammanhanget. Min övertygelse är att alla näthatare inte är allt igenom fulla av hat, utan att det finns verktyg inom dem, som skapar möjligheter att ta sig ur sitt fega beteende. Alla har vi onda sidor, men förhoppningsvis är de goda sidorna i majoritet. Hos näthataren är balansen mellan ont och gott inte tillräckligt god.

Vikten av att anmäla

Det är positivt att antalet anmälningar ökar. Då många tror att det inte går att komma åt förövaren är det tyvärr många som låter bli att anmäla. Den utsatte kan också känna rädsla inför att anmäla med tanke på de eventuella konsekvenser det kan få. För att bekämpa kränkningar och hot på Internet är det vår skyldighet att anmäla dessa trakasserier så snart vi blir vittne till dem. Om det rör sig om anonymt hat hjälper det för stunden i alla fall, då till exempel Facebook-kontot, hemsidan eller bloggen ifråga kan stängas ner under utredningen. Om det rör sig om en icke-anonym person kan det ha mer långtgående effekt.

Näthat innefattas av lagar såsom diskrimineringslagen och skollagen. Även hatbrott är en rubricering som fångar upp näthat. Jag är medveten om att det är svårt att bevisa och fälla detta beteende, men att reagera är något vi alla bör göra. Vi ska vara på det klara med att det som en gång skrivits på Internet finns kvar, det går inte att radera. För att detta ska upphöra är det viktigt att vi uppmärksammar, reagerar, tar skärmdumpar och anmäler. Anmälan gällande näthat görs i första hand till polisen, men man kan också vända sig till Diskrimineringsbyrån. Det viktiga är att vi anmäler. Det är vi skyldiga oss själva och det är vi skyldiga de utsatta.

Nätklimatet blir allt hårdare. Det är vårt ansvar att stoppa det. Det är obehagligt, svårt och kan kännas hopplöst. Men vi får aldrig sluta tro på att det går att finna förändring. Vi är alla skyldiga att stoppa hatet.

Det finns statistik på näthat. Där hittar man uppgifter om vem som näthatar, vem som utsätts för näthat, huruvida det görs i grupp eller av isolerade personer. Denna statistik är missvisande eftersom den inte fångar upp fall som inte anmäls, vilka utgör den största delen näthat. Det finns riktlinjer och lagar för vad som kallas ärekränkning och olaga hot. Det är bra. Men ur humanistisk synpunkt är dessa kriterier ganska ointressanta, eftersom uppfattningen av vad som är kränkande är subjektiv, och skiljer sig mellan människor.

Källa:

Diskrimineringsbyrån: Nätvaro

För den som är intresserad av statistik, om än icke tillförlitlig, över näthat kan läsa mer på

Peter M. Dahlgrens blogg Opponent.se.

 

Ordningsföljden på argumenten

I samarbete med författaren Håkan Järvå publicerar Motargument.se en artikelserie med smakprov ur boken ”Påverkan och manipulation”. I denna text beskrivs hur t.ex. telefonförsäljare argumenterar för att försöka få dig dit dom vill.

Hur ordningsföljden på argumenten påverkar oss

Argument läggs sällan fram ett och ett, där varje enskilt argument bedöms för sig. I stället lägger man fram flera argument under en debatt, och beroende på hur dessa argument organiseras kan de tillsammans utgöra ännu starkare stöd för tesen. Man kan likna det vid att nysta ut ett garnnystan, det är först när man gjort det man kan se hur de olika delarna hänger ihop och var någonstans de är hoptrasslade. Det finns olika sätt att konstruera och strukturera argument tillsammans. Komplexa argument kan struktureras på huvudsakligen tre sätt: seriellt, konvergent eller parallellt.

Seriella argument. Flera argument som leder fram till tesen i en kedja av argument. Varje argument i kedjan är beroende av det föregående argumentet för att man ska kunna nå slutsatsen. Som exempel kan vi försvara tesen ”flygproblemen gjorde att jag förlorade jobbet”. Till detta har vi tre kedjeargument: För det första hade mitt bagage fått fel etikett. Eftersom bagaget hade fel etikett så hamnade det i fel stad, och eftersom bagaget hamnade i fel stad hade jag inte tillgång till värdefulla dokument som jag behövde under min företagspresentation. Och då företagspresentationen blev dålig så fick jag sparken från jobbet.

Här ser vi alltså hur det seriella argumentet fungerar, varje argument leder in i nästa. Om vi kan bryta av kedjan någonstans på vägen så leder den inte längre fram till tesen. Alla argument måste alltså vara ”uppfyllda” för att det ska leda fram till tesen. Man skulle därför kunna tro att det här är ett dåligt eller ineffektivt sätt att argumentera. Men varje steg ger så att säga en ökad kraft framåt till nästa steg, och skjuter på så vis argumentet framåt till en given slutsats.

Om du någon gång blivit uppringd av en telefonförsäljare så har du redan god erfarenhet av seriella argument. De har nämligen ofta manus de följer som är uppbyggt seriellt. De börjar med att fråga om du vill ha det billigaste mobilabonnemanget. När du sagt ”ja”, så följer det automatiskt flera argument som leder fram till att du ska välja deras abonnemang eftersom de, hör och häpna, råkar ha det billigaste abonnemanget. Och till slut har du bytt mobilabonnemang trots att du kanske inte ville det från början.

Motargument.se publicerar en artikelserie med kortare smakprov ur boken ”Påverkan och manipulation”, läs även en recension av boken.

Ekeroth och Frick startar ny hat- och rasistsajt.

Gästinlägg från Slutpixlat

Om man får tro den högst opålitliga hat- och rasistsajten Exponerat så ämnar skaparen av den större hat- och rasistsajten Avpixlat, Kent Ekeroth, att nu helt överge denna sajt för att i samarbete med Chang Frick starta en ny hat- och rasistsajt.

Sajten de kommer att öppna kommer att fungera ungefär som Nyheter24, en reklambetald nyhetssida som kommer att blandas med ”Sverigevänliga” och ”vanliga” nyheter. Enligt Exponerat har paret Frick och Ekeroth fått ihop en budget på cirka 500 000 kronor som kommer att kunna användas som startkapital.

Det där med så kallade ”Sverigevänliga nyheter” vet vi ju vad det i normala fall brukar innebära. Om denna nya sajt kommer att följa den normala standarden för vad Sverigedemokrater och dess gelikar anser vara ”Sverigevänlig” sajt så kommer detta inte att bli något annat än ytterligare än hat- och rasistsajt.

Sådana har vi redan tyvärr alltför många av.

Vore det inte bättre om Ekeroth öppnade en krogguide istället där han recenserade vilka krogar som var ”Sverigevänliga” nog att släppa in honom för att sen sparka ut honom? Det skulle i och för sig bli världens kortaste sajt, men ändå.

Frågan är om Ekeroths gamle vapendragare i islamofobi, homofobi och rasism, Mats Dagerlind kommer att följa med honom till denna nya hat- och rasistsajt.

Man kan också undra om Ekeroth fått så mycket smisk av Åkesson för sin inblandning i Avpixlat nu att han nu fann det bäst att lämna denna bakom sig innan Åkesson definitivt lämnade Ekeroth bakom sig?

Gästinlägg från Slutpixlat

Tillsammans kan vi

Vi föds inte till en människosyn, vi föds inte till rasist, nazist, fascist, ”sverigevän” eller främlingsfientlig. Vi är alla ”sverigevänner”, fast vi har en annan syn än de som anammat ordet och gjort det till sitt.

►Milo► / Foter.com / CC BY-NC-SA

Det är slumpmässiga möten och händelser som formar individen – antingen till öppenhet och tolerans, eller till hat och misstänksamhet – i attityden mot dem man uppfattar som annorlunda eller mindre värda. Våra föräldrars påverkan är en viktig faktor för vilken människosyn vi får. Rollen som föredöme avspeglas i hur man talar med, agerar och informerar den personen som befinner sig i beroendeställning. Det finns också andra personer som har påverkan på hur unga människors människosyn formas. Det kan vara lärare, tränare, ledare men inte minst samhället har ett stort ansvar att upplysa om alla människors lika och unika värde.

Så ett förändringens frö

Så kallad ”vardagsrasism” existerar överallt i samhället: i skolan, på arbetsplatser, på idrottsarenor, på bussen, på gatan och i hemmen. Denna rasism kan bemötas relativt enkelt, kanske inte så att personen som uttrycker åsikter som strider mot dina egna, eller är fördomsfulla, ändrar sin åsikt utan vidare, men att man kan så ett frö till förändring. Det är så vi måste se det, och därför är det nödvändigt att ifrågasätta och bemöta dessa uttryck. Det kan räcka med enkla frågor som ”Varför tycker du så?” eller ”Hur menar du nu?”. Det handlar om mod och civilkurage, att stå upp för alla människors lika värde. Det är obekvämt och ibland obehagligt att ifrågasätta, men vi måste våga.

Om vi inte svarar på dessa uttryck ger vi vårt samtycke.

Inte bara SD-sympatisörer

Vi ska vara på det klara med att rasister inte bara finns i Sverigedemokraterna och de som sympatiserar med dem. De finns även inom andra partier och sympatisörer. De finns bland oss, ibland är de tysta och ibland märks de. Människor som röstar på Sverigedemokraterna bör enligt mig betecknas som rasister, eftersom deras politik grundar sig på att människor ska indelas hierarkiskt utifrån bakgrund och religion. Men alla som röstar på Sverigedemokraterna är inte rasister. Deras partisympati har ofta sin orsak i okunskap, misstänksamhet och missnöje med den politik som nu är vår verklighet. Många av de som väljer Sverigedemokraterna kan påverkas. För att det ska bli möjligt måste fler av oss bidra – även om det gör ont.

Att artisten Timbuktu känner sig tvungen att visa upp sitt svenska pass och utbrista att han är svensk, att han är en av oss, är obehagligt men nödvändigt. Jag behöver inte visa upp mitt svenska pass. Orsaken till detta är att Timbuktus namn och hudfärg inte överensstämmer med vad många anser vara svenskt. Fast det är just vad de är. Vi har alla namn, bakgrund och hudfärg som är svenska. Detta är vårt Sverige, ett Sverige där alla är välkomna och är en del av vår gemenskap. Medeldistanslöperskan Abeba Aregawi är ett exempel på en människa som bemötts med mycket misstänksamhet, eftersom hon ”inte är svensk”. Hon är svensk nu, hon ville bli svensk och hon är välkommen att vara svensk, precis som alla andra är välkomna att bli en av oss. Komikern Soran Ismail har, i samband med den omtalade järnrörsskandalen, stått upp för sin och vår rätt till vårt land Sverige.

Alla kan dra sitt strå till stacken

Timbuktus och Soran Ismails mod och civilkurage är nödvändiga i vår strävan för ett öppensinnat Sverige, men det räcker inte. Vi måste bli fler. Därför är det nödvändigt att vi alla tar ansvar och bemöter diskriminering och uttryck för rasism, högt som lågt. Det är vi skyldiga oss själva. Det är vi skyldiga Sverige.

En människosyn är inte beständig, utan föränderlig. En människa får aldrig ses förlorad till främlingsfientlighet och hat, utan vi måste tro och hoppas att alla kan bryta och komma till en punkt då de inser att de har haft fel. Det är denna tro och detta hopp som gör att man aldrig får sluta kämpa och verka för ett fördomsfritt samhälle. Tillsammans kan vi. Vi får aldrig tystna.

Handbok i ‘debunking’

Debunking – ett engelskt begrepp som betyder ungefär: att granska myter, vandringssägner för att sedan avslöja och slå hål på de falska påståendena och peka ut exakt varför de inte stämmer.

Handbokens framsida
Handbokens framsida

Det finns en gratis, nedladdningsbar guide-handbok till hur du själv kan lära dig att granska påståenden som du känner tvivel inför. Oavsett om detta påstående sedan visar sig stämma, så kan det vara mycket lämpligt att förhålla sig lätt skeptiskt och kritiskt till alla utsagor som verkar för bra för att vara sanna. Om inte annat så har du under tiden tränat hjärnan lite i analytiskt tänkande, källkritik och skeptisk granskning.

Denna handbok finns gratis på ett flertal språk, och är en mycket kortfattad guide. Den svenska översättningen är gjord av Amanda Duregård, föreningen Vetenskap och Folkbildning och textinnehållet är på 6 lättlästa sidor (+framsida, försättsblad o källförteckning). Du skulle nästan kunna skriva ut den, i ett litet A5-format, för att kunna ha med dig i en ficka. Kanske kan handboken bli en perfekt present att ge bort?

Ladda ner handboken här.

Och försök att alltid komma ihåg att inte upprepa själva myten fler gånger än nödvändigt när du sedan berättar för andra varför den inte stämmer. För ett upprepande av myten kan faktiskt vara bidragande till att åhörarna lägger den på minnet istället för dina motargument mot den. Så, varje gång du återupprepar ord ur en myt så måste du vara övertydlig om att din åsikt är att detta inte stämmer. Specificera så tydligt som möjligt och exakt varför du anser det. Välj gärna ut huvudargumentet, eller ett av de starkaste delargumenten i påståendet. Fokusera din huvudsakliga kritik mot just den delen, med relevanta, rationella och precisa motargument – som du kan visa belägg för. Dina motargument får förstås inte vara lögner eller påhittade påståenden. Försök gärna vända på hela begrepp till en annan vinkel och perspektiv. Tar myten på något sätt upp ekonomi, statistik – då kan ett bra sätt vara att fokusera på människorna bakom, den humana vinkeln.

Klicka här om du vill läsa mer om den engelska originalutgåvan och om författarna till handboken.

Har du sedan lust att lära dig mer, så har föreningen Vetenskap & Folkbildning ett kortfattat ABC i skeptiskt tänkande här.

Opinionsbildning och normalisering

Gästkrönika av Robert Nilsson

Den rörelse som oftast tillskriver sig den antirasistiska rörelsen har till vissa delar enligt min mening gjort en fatal felbedömning av det politiska läget.

Karl XXIV
visulogik / Foter.com / CC BY

Det tycks mig som att delar av denna antirasistiska rörelse lever kvar i 90-talet, då Sverigedemokraterna var en utomparlamentarisk paria – något som väljarna inte ens ville ta i med tång – och vars symboliska förehavanden, som att marschera med bomberjackor och Dr. Martinskängor för att lägga ned kransar vid Karl XII:s staty, var spektakel som man ohotat och alltjämt tryggt kunde betrakta från sin plats i det politiska finrummets värme.

Men tiderna förändras. Nu har det snart gått fyra år – en hel mandatperiod – med Sverigedemokraterna i riksdagen – det politiska finrummet.

Sverigedemokraterna har som organisation, kollektiv och individer fått parlamentarisk erfarenhet och mutat in sitt revir i den mediala och politiska diskursen.

Då – år 2010 – var det 5 % av väljarna som lade sin röst på dem. Nu visar opinionsinstituten på 10 % stöd.

Bättre förr?

Trots detta, så finns det således folk som på något sätt förhåller sig till Sverigedemokraterna som om vi fortfarande levde på 90-talet och anledningen till detta går ju givetvis bara att spekulera i. Men en anledning är att jag tror att denna del av den antirasistiska rörelsen helt enkelt saknar strategin och medlen för att finna sig till rätta i den nya tiden och därtill saknar medlen för att möta denna, av antirasisterna identifierade, rasism i kostym. En annan anledning kan ju vara att det var bättre förr. Men har vi råd med sådana känslogrundade ståndpunkter?

Sedan. Vissa säger: – Vägra debatten. Som om Sverigedemokraterna fortfarande var ett parti som endast fick medial uppmärksamhet den 30:e november varje år.

Den politiska diskursen är en spelplan – en spelplan där inte spelarna artigt väntar på sin tur för att muta in sitt revir. Där råder djungels lag. Gör ingen anspråk på ett område av spelplanen så kommer någon annan spelare att ta den. I det här fallet, avstår man från SD-oppositionellt håll att ta den platsen – genom att undvika att ta debatten eller gå på som om vi alltjämt levde under 90-talet – så kommer den platsen att intas av Sverigedemokraterna eller någon annan likvärdig motståndare.

Och den som har mest spelplan under sig vid tröskeln till valdagen 2014 – den tar hem spelet.

– Men att debattera med Sverigedemokrater är ju att normalisera deras åsikter, kanske någon säger.

Om vi bortser från den ganska vanligt förekommande felanvändningen av begreppet, så är det ett riktigt dåligt argument.

Tänk er själva om Alliansen och de Rödgröna skulle avstå det kommande årets radio- och TV-sända partidebatter med hänvisning till att det finns en risk att ”normalisera” Sverigedemokraterna?

Det skulle ju sluta med att Jimmie Åkesson skulle få hela timman av Agendas partiledardebatt för sig själv:

– Så varsågod Jimmie. Här får du en timma under bästa sändningstid.

Och Jimmie Åkesson får hålla ett tal värdigt ett tal till folket endast förunnat presidenter i USA. Detta bara för att vi måste undvika att ”normalisera” Sverigedemokraterna.

Normalisering

Avslutningsvis, det här med normalisering. Den politik som Sverigedemokraterna säger sig vilja föra – kanske inte uttryckt i principprogrammet, men uttryckt i andra sammanhang – är redan norm och normaliserad sedan länge sedan.

Rasistiska åsikter – om det nu är det man tillskriver Sverigedemokraterna – det har varit norm hos grupper och individer i samhället i flera mansåldrar.

Här lite statistik (Integrationsbarometern 2007 och Mångfaldsbarometern 2013) på hur det är ställt med ”normaliseringen” – eller normen – rörande attityder mot den Andre som faktiskt redan finns. Oavsett om vi tar eller vägrar ta debatten. Så här svarade respondenterna i respektive undersökning:

– 10,8 % anser att det är fel att personer från olika kulturer och raser bildar familj.

– 43,8 % anser att vi inte bör släppa in fler invandrare i Sverige.

– 23,6 % kan tänka sig att rösta på ett främlingsfientligt parti som inskränker invandrares rättigheter.

– 34,6 % instämmer helt eller delvis med att invandrar kommer hit för bidragens skull.

– 25 % är mot slöja på allmän plats

Om vi ska påverka dessa attityder till det bättre, så har jag svårt att se att ”Vägra debatten” skulle vara en framkomlig väg. Än mindre välja att förhålla sig till Sverigedemokraterna som om de själva skapat de attityder de påstås ge uttryck för. Nej, enligt undersökningarna ovan fanns de redan där. Normaliseringen är hos dessa respondenter och den andel av befolkningen de representerar ett faktum.

Det är utgångsläget. Och det är det som ska bestämma strategin. Inte någon nostalgisk villfarelse om att inget har förändrats och att tiderna var som förr, då rasism bekämpades bäst genom att gamla tanter drämde handväskan i huvudet på skinnhuvuden.

Det är dags att den Sverigedemokratiska oppositionen inser det.

Vad anser du?

(Källa: Integrationsbarometern 2007. Integrationsverket.; Mångfaldsbarometern 2013.

5 sätt att stoppa felaktig information

I samarbete med författaren Håkan Järvå publicerar Motargument.se en artikelserie med smakprov ur boken ”Påverkan och manipulation”. I denna del tas några tumregler upp som kan hjälpa dig att stoppa felaktig information och myter som sprids i medier eller på nätet.

Stoppa felaktig information

I denna bok beskrivs hur felaktig information kan spridas och gestaltas. Det är därför dags att vända på steken och i stället se hur man hindrar att felaktig information sprids. Det handlar i grund och botten om att lägga fokus på fakta, men på rätt sätt, och se till att myten inte upprepas.

Men det är också tveksamt om det räcker med att bara utbilda personer som tror på felaktig fakta, genom att ge dem korrekt fakta. Det är förvisso ett nödvändigt villkor att presentera korrekt fakta, men inte tillräckligt. Människor är inte behållare i vilken man bara kan hälla i korrekt fakta, utan de måste övertygas om att det är korrekt.

Säg mer än sanningen.
Att ändra människors felaktiga uppfattning handlar inte bara om att berätta vad sanningen är. Man måste också berätta varför sanningen är som den är.

Håll det kort.
Att ge för mycket information, även om den är korrekt, tenderar att göra att människor ”stänger av”. Ju kortare och mer koncist budskapet är, desto större chans att det ”går in”.

Upprepa inte myten!
Det finns en paradox att man först måste berätta vad en myt är innan man kan säga att den är felaktig. Varje repetition av myten tenderar nämligen att förstärka den. Därför bör man tydligt informera om att det man säger härnäst är en myt, och därefter väldigt kort redogöra för den. Därefter fokuserar man på motargumenten till myten och upprepar fakta, fakta och åter fakta. Sambandet mellan repetition och sanning är klar inom forskningen (eller inbillad sanning, kanske vi ska förtydliga), men den effekten kan försvinna om personen ifråga är motiverad att hitta fel och argumenten är svaga.

Attackera källan.
En hälsosam dos skepsis mot budskapets källa kan hjälpa till att sortera ut de riktiga påståendena från de falska. Om ett företag finansieras av en tvivelaktig organisation kan det vara värdefullt att påpeka det.

Bekräfta identiteten.
Människor tror huvudsakligen på det som bekräftar det som de redan tror. När man presenterar fakta som säger emot människors världsbild och identitet är det därför viktigt att knyta an till något de redan håller varmt om hjärtat.

Motargument.se publicerar en artikelserie med kortare smakprov ur boken ”Påverkan och manipulation”, läs även en recension av boken

Vad man inte får säga i det här jävla landet

Visst är det jobbigt att bli sårad och ledsen? Särskilt när en massa personer uttrycker förakt och avsky för vad man säger, vad ens ord symboliserar och att man betraktas som en dålig människa? Ni vet när man känner sig sådär ensam. När rösten stockar sig, man blir tyst och vemodigt eftertänksam. Man kanske får en klump i halsen, kanske tårar i ögonen. Kanske kommer ilskan även från vänner eller andra personer man tycker om. Kanske från personer som har makt över en, från kunder eller personer vars hjälp och uppskattning man vill ha och behöver.

Det är det här skeendet som av många i Sverige uppfattas att man inte får säga vissa saker.

free speech 2
dogwelder / Foter.com / CC BY-NC

Stina Dabrowski, ordförande för Publicistklubben, professor i TV-produktion, välkänd journalist och debattör, är en av de som anser att det finns saker som man inte får säga i det här landet.

I sin artikel ”Talets gåva” beskriver hon hur journalister inte vågar skriva eller uttala sig på olika sätt av rädslan för att ”stämplas” som antifeminister eller rasister. Dabrowski framförde även samma analys av debattklimatet i Sverige i programmet ”Agenda” på SVT, där hon debatterade om att hon och andra reportrar hade svårt att säga vad de sade utan att alla gillade vad de sade.

Hon menar till och med att filosofen John Stuart Mill (som på sent 1800-tal förespråkade fri debatt i samhället) skulle bli besviken om han följde debatten i dagens Sverige. Ett Sverige som ett drygt halvsekel efter hans död förvandlades till en demokrati med allmän rösträtt, fria tidningar, därefter radio, TV och slutligen hemsidor, bloggar och chattsidor. Ett Sverige som under John Stuart Mills levnadstid såg långt mer än en miljon svenskar lämna landet på grund av åsiktsförtryck blandat med den yttersta fattigdom.

Elisabeth Höglund, som är ytterligare en av Sveriges mest kända journalister och som fått yttra sig mer än de flesta i vårt land, instämde i Dabrowskis bedömning i sin artikel ”Tystnaden banar väg för rasismen” hävdar hon bland annat:

De som tycker att debatten i stället borde föras brett, alltså även tillåta personer med avvikande uppfattningar att delta, de stämplas som rasister och potentiella sverigedemokrater. Marcus Birro kallar det åsiktsförtryck.Den som anser att Sveriges invandringspolitik har havererat har inte rätt att säga det, inte heller att flyktingmottagandet är ojämnt och orättvist fördelat över landet. Avgångna socialdemokratiska kommunalrådet i Malmö, Ilmar Reepalu, påpekade ofta denna ojämna bördefördelning men stämplades som rasist, anti­semit, ja till och med fascist. Nu har Reepalu avgått och tystnadens konformism kommer att råda även i Malmö.

Så journalist efter journalist, politiker efter politiker ser sig själva ‘förbjudna’ att säga vad de vill utan att folk kan bedöma dem på olika sätt, ogilla dem för deras ord och även ogilla deras åsikter. Att Sverige enligt dem skulle vara ett land där människor förtrycks för sina åsikter?

Hur det nu än ligger till med den saken finns det många andra som vet vad man inte får säga i det här jävla landet. Alltså det där jävla landet som de kommer ifrån. Hundratusentals människor har torterats för vad de inte fick säga i det där jävla landet. De fick sina tillgångar konfiskerade, förlorade sina jobb, släktingar mördade för vad de sagt i det där jävla landet.

Vad man inte fick säga om apartheid i det där jävla landet

Författaren till denna artikel hade en far som i likhet med Stina Dabrowski och Elisabeth Höglund jobbade som socialarbetare och därefter journalist. Arbetet utfördes inte i Sverige utan i Sydafrika. Hela det politiska etablissemanget där och miljontals sydafrikaner som priviligierades av apartheidsystemet ogillade min fars åsikter. Men han flydde inte från Sydafrika på grund av att han blev ledsen av ogillandet eller kände sig stämplad för sina åsikter. Istället var det säkerhetspolisens jakt på honom som gjorde att han fick fly hals över huvud för att undgå tortyr och mord.

Han ansåg sig i likhet med Stina Dabrowski, Elisabeth Höglund, Marcus Birro och Ilmar Reepalu lida av ett visst ”åsiktsförtryck” och att han inte fick säga vad han ville i det där jävla landet.

Vad man inte får säga om ayatollahregimen i det där jävla landet

Fler än hundra tusen iranier har flytt från Iran på grund av vad man inte fick säga i det där jävla landet. Man kunde bli och man blir fortfarande torterad i det där jävla landet och förföljd av säkerhetspolisen i det där jävla landet. Under de senaste åren har den nyvaknade demokratirörelsen med den unga internetgenerationen försökt hålla demonstrationer i det där jävla landet. De har tvingats skrika ut sina protester och spela in regimkritiska dikter, från hustak i nätternas mörker, i det där jävla landet.

De har fortsatt fly till det här jävla landet på grund av vad de inte vågade säga i det där jävla landet.

I likhet med Stina Dabrowski, Elisabeth Höglund, Marcus Birro och Ilmar Reepalu anser sig iranier lida av ett visst ”åsiktsförtryck” och att de inte får säga vad de ville i det där jävla landet.

Vad man inte fick säga om Pinochet i det där jävla landet

Många tusentals chilenare flydde från Chile för att de kritiserade den statskupp och efterföljande diktatur som övertog Chile under general Augusto Pinochet. Många regimkritiker torterades och mördades i det där jävla landet. Tidningar förböjds i det där jävla landet.

Många chilenare sökte sig till Sverige för att de ansåg att de här till skillnad från där fick säga vad de inte fick säga i det där jävla landet.

Och som de flesta kanske förstår kan listan nästan göras oändlig.

Lagbok bildMånga har sökt sig till Sverige tack vare de rättigheter och friheter som Stina Dabrowski själv hänvisat till vår tryckfrihetsförordning. De sökte sig till Sverige bland annat för några vackra rader i andra kapitlets första paragraf (2 kap. 1 §) i den svenska regeringsformen:

Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad
1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,
2. informationsfrihet: frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden,
3. mötesfrihet: frihet att anordna och delta i sammankomster för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk,
4. demonstrationsfrihet: frihet att anordna och delta i demonstrationer på allmän plats,
5. föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften, och
6. religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.

Svensk grundlag skyddar friheten att utrycka sina åsikter. Men hindrar inte någon annan att få uttrycka sina åsikter om dina åsikter. Men det får man väl inte säga i det här jävla landet?

Eller? Jo, förresten, jag gjorde ju exakt just det.

"Ordet svenne är också rasism"

Gästinlägg av en person som valt att förbli anonym. (Med skrivhjälp av Torbjörn Jerlerup)

Det här är min berättelse. Jag är en person som många skolbarn i Stockholm har mött. Jag arbetar med ungdomsgårdar i områden där det finns många som ser ut som jag. Jag arbetar där människor är svarta utanpå, men inuti kan de vara alltifrån fromma som lamm till svarta som synden.

Bullying Irfe
Diego Grez / Foter.com / CC BY

Jag vill berätta om hur jag arbetar mot rasism i de områden som så förskönande kallas ”utanförskapsområden”. Invandrarförorter kallas de också ibland. Där de flesta är som jag, svarta som synden, eller lite mesbruna utanpå. Vi eller våra föräldrar kommer från länder med konstiga namn, som är svåra att uttala. Jag gillar ordet invandrarförort. Det bäddar för kvalité och olikhet.

Det finns gott om rasism även här. Hudfärgen avgör inte vem som blir rasist. Därför finns rasism även i utanförskapsområdena. Denna rasism riktas mot lite olika grupper. Jag har väl mest stött på rasism mot muslimer, judar, romer, svenskar, kurder och somalier. Ja, även hat mot kristna, men det är kanske inte rasism?

Igår satte jag mig ner med en ung man från ett muslimskt land i Mellanöstern, som hade pratat högt och nedsättande om somalier. Jag fick honom att tänka. Jag sade till honom:  ”du kallar somaliern dum och utan intelligens. Vet du att det finns sidor på nätet, och ett helt parti i riksdagen som kallar muslimer dumma och utan intelligens?” Han svarade att ja, det visste han. ”Vad känner du när de säger så?” Så kan man prata för att få någon att tänka lite.

När jag ska prata med en klass eller en grupp om rasism, så ställer jag alltid frågan: ”Vill ni veta vad jag anser är rasism”? Det brukar de vilja. Då säger jag: ”svennehora”, ”svennejävel”, ”viting”…

Det brukar ofta ta skruv. För de som säger så brukar inte tycka att de är rasister. Men vill ni veta en sak? De som säger ”svennehora” är nästan alltid de som säger ”jävla somalier”, ”judejävel” eller ”jäkla musse” också. Så möter man någon ung person som säger ”svennejävel”, måste man reagera snabbt och hårt.

Om de som säger ”svenne” är muslimer, så är det nu man ska prata om rasister som går omkring och kallar muslimer en massa öknamn, sprider fördomar och hatar, men som ändå inte tror att de är rasister.

Men det är inte rasism att vara arg på vita och ”svennar” eftersom vi är i underläge, brukar de säga ibland. Jag svarar genom att peka på klassen. I de områden där jag jobbar är så kallade ”svennar” och vita verkligen inte i majoritet, oftast tvärtom. ”Är svennar i majoritet i den här skolan”? Sen brukar jag förklara vad min vän Torbjörn Jerlerup på Motargument har lärt mig; att rasisterna i Sverigedemokraterna minsann också påstår att DE är i underläge, gentemot den stora muslimska konspirationen som vill ta över världen. ”Betyder det då att Sverigedemokraterna har rätt att kalla oss muslimer för IQ-befriade nazister?” Det borde de ju ha, de tycker att de är i underläge.”

Många gillar inte att man kallar ordet ”svennejävel” för rasism. Det vet jag. Fina, intellektuella människor brukar säga så. Jag är inte intellektuell, men jag säger det ändå. Om vi inte reagerar kraftfullt då ungdomar kallar någon för ”svenne” som öknamn, och om vi inte behandlar det som rasism, så skapar vi framtida problem för oss själva. För den som saknar spärrar så till den grad, att den kan skrika ”svennejävel”, hyser nästan alltid andra fördomar, mot andra folkslag också. Idag är det ”svennejävel”, imorgon ”jäkla yahood” (jude).

Ofta kryper det fram att ”juden” och ”somaliern” som de hyser fördomar emot, är samma folk som de själva anser att de är i ”underläge” mot.

Omvänd rasism kallas det ibland. Jag tycker inte om det uttrycket. Det finns rasism, enbart.

Bully
trix0r / Foter.com / CC BY

All rasism är fel, det lär jag barnen. Sedan försöker jag visa att de känslor och tankar de själva har, är desamma som de personer man kallar öknamn också har. Sedan berättar jag att det är rätt att vara arg på orättvisor och förtryck, men att det aldrig är rätt att anta att alla som tillhör en viss grupp, eller ser ut på ett visst sätt, är ”förtryckare”. Det är rätt att ogilla att vara i underläge, men inte att göra mot dem, som vissa av de som är i överläge, gör mot de i underläge.

Det mest idiotiska man kan göra om man är arg på de styrande i samhället, är att tända eld på sin grannes bil, förstöra sin grannes affär eller cykel, eller tända eld på sin grannes barns dagis eller skola. Att starta upplopp och förstöra för ens grannar, för att man är arg på de i riksdagen är inte politiskt, det är bara idiotiskt.

Precis som att använda rasistiska ord.

Hat leder till mer hat.

Det vill jag ha sagt. Det är min berättelse.

Sen vill jag att ni läser Ronnaskolans likabehandlingsplan, diskrimineringsgrunderna.

Tack för mig!