Intervju med Alexandra Pascalidou

Alexandra Pascalidou är en grekisk-svensk programledare och författarinna som även föreläser om mångfald och media, demokrati och rättvisefrågor, retorik och ledarskap, jämställdhet och kulturkompetens.

Expo har myntat begreppet ”positiv antirasism”. Att antirasister inte bara är mot något, mot rasism, utan även för något. Vilka är de positiva värderingar, metoder och idéer du förknippar med antirasism?

Alexandra & Zlatan
Alexandra & Zlatan

Antirasismen har alltid varit positiv för mig. Det är en kraft, en rörelse som kämpar för kärlek, för acceptans, för inkludering, för icke-dömande av medmänniskor. Antirasismen dömer inte hunden efter håret eller människan efter yttre attribut. Antirasismen har ett friskt kritiskt förhållningssätt till systematisk stereotypisering och kategorisering av människor i raser, folkgrupper och etniska etiketter. Antirasismen värjer sig för fascistiska förförelseakter och försöker vaccinera sig själv och sin omgivning av slentrianmässigt rasistiskt tänkande. Den ger människor möjligheten att vara sig själva, att definiera sig själva, att inte låta sig kuvas och kvävas av fördomsfulla fördömanden. Antirasismen är modig ty den vågar bjuda mörkerkrafterna på motstånd. Den vågar stå upp och stå emot, kosta vad det kosta vill. Det personliga priset många antirasister får betala är högt. Det handlar inte bara om vår egen säkerhet och trygghet utan även våra anhörigas. Antirasismen höjer rösten när andra tiger. Det har alltid varit positivt och jag är stolt över att kalla mig antirasist.

I Grekland har det öppet nazistiska partiet Gyllene Gryning valts in i parlamentet. Hur anser du att den situationen bör hanteras?

I min bok ”Kaos- ett grekiskt krislexikon” är det tydligt att det inte räcker med antirasistiska demonstrationer. Gyllene Gryning och den växande nazismen är resultatet av en politik som rullat ut röda mattan för mörkerkrafterna. Etablerade partier har med sin rasistiska retorik bjudit dem på röster och låtit dem sätta agendan i det offentliga samtalet. Därför krävs det krafttag av rättsväsendet, regeringen och oppositionen som alla bör ta sitt ansvar och se att de själva bidragit. Lagarna borde skärpas och tillämpas och rättvisan borde sluta blunda när hatbrott begås och människor mördas och försummas för att de hade fel hudfärg eller var papperslösa flyktingar. Så kampen bör börja uppifrån när det har gått så långt. Ty det var de där uppe som gav nazisterna grönt ljus.

Här i Sverige har vi ett parti med liknande rötter men mer polerad yta än Gyllene Gryning.  Även de är numera representerade i parlamentet. Ser du någon vits med att jämföra de två partiernas ideologier i argumentation mot rasism?

Retoriken är i princip densamma. I Grekland har de, även pga den kulturella kontexten, ett mer drastiskt uttryckssätt. Här har rasismen alltid försökt kamouflera sig om man bortser från järnrörsattacker och riksdagsledamöter som skriker Hora och Avpixlat som sprider hatpropaganda och annat. De är olika i sina manifestationer och uttryck men lika i grund och botten ty de gör skillnad mellan folk och folk och skuldbelägger alltid ”dom andra” för allt ont.

När du hör en rasistisk åsikt, hur brukar du argumentera emot?

I Ring P1 i Sveriges Radio får jag höra en hel del. Men hela mitt liv har präglats av rasistiska uttalanden. Det går inte en dag utan att jag får ett rasistiskt mail eller en kommentar. Oftast ifrågasätter jag vänligt eller svarar med sansade motargument. Ibland blir jag stum. Och ledsen. Och drar mig tillbaka. Det är en resignerad tystnad. Men den behövs också för att man ska orka. Vi borde bli bättre på att peppa varandra, se och stärka varandra, sluta tjafsa om oviktiga saker och istället se det stora målet – kampen för ett samhälle, en värld, som inte dömer människor utifrån tillhörighet, pass eller färg. Det är så enkelt och så svårt. Det här handlar alla mina böcker om – från Bortom mammas gata till Taxi och Korsvägar och nu senast Kaos.