Strukturell rasism och liberalism

Gästinlägg av Björn Axén

Dagens arena skriver Marcus Priftis om liberalers problem med att hantera samhällsstrukturer och i synnerhet strukturell rasism:

“Begreppet strukturell rasism innebär inte att alla skulle vara rasister. Det innebär att det inte behövs några rasister för att rasism ska uppstå.”

Blick auf A 2 bei Raststätte Lehrter See (2009)
Jochen Jansen / Foter.com / CC BY-SA

Han exemplifierar med trafiken:

“Men trots att ingen av oss har önskat bilkön, är den ändå där. Den är ett resultat av att vi alla bestämt oss för att ta bilen samtidigt. Den är summan av våra handlingar, inte av våra avsikter. Kön på motorvägen är en typisk struktur.”

Priftis menar att liberalismens utgångspunkt i individen, fri vilja och fria val (jag antar att han syftar på det jag brukar syfta med individens ansvar). Enligt Priftis leder denna föreställning till att liberaler har problem att hantera strukturell rasism eftersom det inte finns någon agent, ett subjekt som utövar sin fria vilja att handla rasistiskt.

Till att börja med har liberalismen inga som helst problem med strukturella analyser i sig (vilket vissa fått för sig). De är grundläggande för den liberala analysen av samhället. Vissa kanske har hört talas om “den osynliga handen” exempelvis.

Men man kan fråga sig vad strukturell rasism egentligen handlar om? Enligt mig undergräver man själva idén med rasism genom detta begrepp (visserligen i stolt socialistisk tradition). Rasism handlar klassiskt om en föreställning om världen där man sätter sin egen ras/etnicitets intressen före andra gruppers. Att vidga begreppet rasism till att omfatta strukturer innebär så att man fokuserar på samhälleliga processer istället för föreställningar. Detta är klassisk marxistisk analys där, ironiskt nog, klass har bytts ut mot ras/etnicitet. Men för en liberal är problemet det samma i klassanalysen: individens ansvar försvinner. Enligt denna typ av strukturell analys finns ansvaret endast hos den som har makten att rätta till strukturen.

Det är nu som liberalen börjar dra öronen åt sig. Om det inte finns någon klassisk rasism, inte i lagen, inte hos individerna utan i själva samhällsstrukturen, hur ska den då bekämpas? Av upplysta människor som använder det fantastiska sociala verktyget staten så klart! Och när icke-liberaler börjar tala sånt här brukar det handla om att gripa in med våldsmakten och se till att det blir rätt. Och det här med ‘våldsmakt’ och ‘rätt’ är en kombination man, enligt liberaler, ska vara högst försiktig med.

När vi ser en samhällsprocess, som att icke-etniska svenskar har svårare i samhället, så kan vi alla tycka att det är tråkigt men strukturerna bakom det kan mycket väl vara sådana som inte staten bör försöka lösa. Det är t.ex. inte konstigt om man klarar sig sämre i ett nytt land än genomsnittet för befolkningen av en mängd olika anledningar som språk, nätverk, kulturell förståelse etc. Det är inte rasism även om det är en struktur som syns i skillnaden i de etniska mönstren. Det kan helt enkelt vara så att sådana sociala attribut som leder till framgång eller inte blandar sig olika hos etniska svenskar icke-etniska svenskar.  Att personer med icke-svenska namn har svårare att få komma på arbetsintervju tyder snarast på en faktiskt, men antagligen svag, rasism. Den överensstämmer i alla fall inte med social struktur som exemplifierat med bilkön.

En konstruktiv lösning är att istället för ‘strukturell rasism’ använda termen ‘strukturell diskriminering’. Men då förlorar man ju så klart möjligheten att anklaga folk för att vara omedvetna rasister.