Ur svenska hjärtans djup

När man lyssnar på ungtupparna inom SD och de högerextrema rörelserna inser man att de verkligen har noll koll på vad det är som är genuint svenskt.
Historielösheten är skrämmande och man undrar om de aldrig haft kontakt med en enda människa född före kriget. Nu var jag lite orättvis, man måste inte ha talat med någon född på 1800-talet för att förstå vad det är som präglar svenskheten.
Det räcker med att läsa en skolbok från den tiden.Skolbok

Jag har i min ägo ”Läsebok för Folkskolan” utgiven 1899, min mormors läsebok.
En skolbok som berättar mycket om hur vi såg på livet och världen, hur vi präglades till att bli svenskar.
Nästan 900 sidor fyllda med sedelärande berättelser, lite samhällskunskap, lite berättelser om världen i stort, många bibelhistorier och dikter, ramsor och svensk historia.
Man får lära sig att vara dygdig och from, att vara strävsam och arbeta hårt. Att älska och ära sina föräldrar och fosterbygd. Att vara tacksam och ödmjuk.

Men mest av allt inpräntas i barnen det svenskaste av allt, att vara tolerant och gästfri.

Tolerans och gästfrihetSå här i juletid vill jag dela med mig en av de texter svenska barn lärde sig 1899, SD borde läsa den både en och två gånger. Jag riktar den speciellt till Lars-Anders Espert ordförande för SD i Bjurlöv. Sydsvenskan.se/omkretsen/sverigedemokraterna-barn-forfoljs-aldrig-1
Stavningen är korrekt, så här skrev man på 1800-talet.

 

 

 

Julkvällen

Den bleka månen sken på mon,
af hunger tjöt i klyftan lon,
och hundens skall ljöd långt i byn,
men vandraren gick vid skogens bryn.
I ödemarken låg hans tjäll.
Det var en kulen vinterkväll.

Han skyndade sin trötta gång
på stigen, övferyrd och lång,
af barn och maka väntad hem;
han bar ett högtidsbröd åt dem,
på herregår´n i byn begärt.
De själfva länge bark förtärt.

Det börjar mörkna mer och mer,
då han en ensam gosse ser,
som sitter stum på drifvans rand
och andas i sin kalla hand.
Vid kvällens än ej släckta sken
han tycktes halft förstelnad ren.

”Hvart leder, arma barn, din stig?
Kom hen till oss att värma dig!”
Så sagdt, han tog den frusne med
och hann omsider gårdens led
och trädde in till stugans fest
med brödet och sin späde gäst.

Vid muren satt hans dagars tröst
med yngste barnet vid sitt bröst:
”Du dröjt så länge på din färd.
Kom hit, och sätt dig vid vår härd!
Och du också!” — Så öm, så lugn
hon ledde gossen närm´re ugn.

Och snart vid hennes vård man fann,
hur brasan mera lifligt brann.
Hon tycktes glömma bort sin nöd,
hon tog så gladt sin makes bröd
och bar det fram till aftonvard
med litet mjölk, i bunken spard.

Från halmen, glest på golfvet bredd,
till festen måltid, sparsamt redd,
de muntra barnen redan gått;
vid muren kvar blef gästen blott.
Hon tog den arme med sig då
och förde honom fram också.

Och när en tacksam bön var slut,
hon tog sitt bröd och delte ut.
”Välsignad är den godes skänk”,
så talte gossen från sin bänk,
och tåren i hans öga log,
när han den bjudna skifvan tog.

Hon ville dela, som hon delt;
i hennes hand var brödet helt.
Förvånad hon sitt öga fäst
på främlingen, sin späde gäst.
Hon undrar, och hon ser och ser:
han synes ej densamme mer.

Hans ögon brann som stjärnan klart,
hans panna lyste underbart,
från skuldran spridde sig hans dräkt
som dimmorna för vindens fläkt
och hastigt står en ängel där
så skön, som skaparns himmel är.

Ett saligare ljus gick opp,
hvart hjärta slog af fröjd och hopp.
Det var en oförgätlig kväll
uti det goda folkets tjäll,
och skönare var ingen fest,
ty ängeln blef hos dem som gäst.

–––

Sensmoral:
Var givmild och gästfri, ta helt oegennyttigt in främlingen att dela ditt hem och härd, det kan vara en ängel du bjuder in.
Det här är kärnan i svenskheten, den bit som SD totalt saknar, det som gör SD till det osvenskaste som finns.

Ha en fröjdefull Jul!

/Loan Sundman