Asylprocess för dummies, del 2

Gästartikel av Sanna Vestin

Del 2. Skäl för uppehållstillstånd

Cop_Youngster
Dan Shouse / Foter / CC BY-NC

De som inte är EU-medborgare måste ha något skäl för att få bosätta sig i Sverige. Utlänningslagen innehåller också vissa andra villkor som ska vara uppfyllda, olika villkor för olika typer av skäl.

För att få uppehållstillstånd på grund av studier krävs förutom att man beviljats en studieplats också att man har tillräckligt med pengar för att försörja sig under studietiden. För att man ska få uppehållstillstånd på grund av arbetekrävs förutom arbetserbjudandet också att arbetet ska ha varit utannonserat, att lönen är på en viss nivå och att anställningsvillkoren är godkända av en facklig organisation. Dessutom ska arbetsgivaren ha tecknat relevanta försäkringar och ha tillräcklig omsättning för att anställa personal. För uppehållstillstånd på grund av ett eget företag ska företaget uppfylla vissa villkor när det gäller styrelse, likviditet mm.

Regelverket för uppehållstillstånd på grund av anknytning till anhöriga är mer komplicerat. I vissa fall ställs krav på att den anhörige som befinner sig i Sverige ska ha försörjning och tillräcklig bostad innan man kan ansöka. För olika släktskap ställs olika villkor på hur stark anknytningen ska vara, när och var den har uppstått mm. Starkast ställning har makar och barn under 18 år. Barn har rätt att flytta till föräldrar som de någon gång har bott ihop med (men föräldrar har inte rätt att flytta till sina barn, om inte barnen fått uppehållstillstånd i Sverige på grund av skyddsbehov). Personer som har ingått äktenskap har rätt att få bo ihop. Sambor och personer som planerar att gifta sig har också rätt att förenas i Sverige, men för dem krävs mer av bevis för sammanboendet respektive att förhållandet är seriöst.

Att man är anhörig på något annat sätt än som makar/partner eller minderårigt barn räknas normalt inte som skäl för uppehållstillstånd. I undantagsfall kan det bedömas som skäl, men då krävs något mer, som till exempel att man bodde ihop i hemlandet och att det finns ett speciellt beroendeförhållande de anhöriga emellan eller att det finns några särskilt ”udda och ömmande” omständigheter.

För var och en som ska söka uppehållstillstånd från utlandet – studenter, arbetstagare, företagare, familijemedlemmar – krävs att man har ett giltigt pass. Om man kommer från ett land där detta är helt omöjligt kan man i undantagsfall få styrka sin identitet på annat sätt, om det också finns DNA-test som visar släktskapet. Men huvudregeln är att alla måste ha giltigt pass för att kunna få uppehållstillstånd före inresan.

Principen att den som inte är EU-medborgare måste ha ett skäl för att få bo i Sverige är viktig att hålla i minnet när det uppstår en tvist och man behöver argumentera för sin sak. Om en person till exempel har kommit till Sverige för att arbeta eller för att gifta sig, men sedan förlorar arbetet eller skiljer sig, så finns inte längre något skäl för uppehållstillstånd enligt lagen. Därför kan man utvisas. En sådan utvisning betraktas inte som ett straff och det behövs inga ytterligare skäl för att fatta beslut om utvisning. Om man ändå vill stanna i Sverige så måste man alltså ha något annat skäl för uppehållstillstånd – till exempel ett nytt arbete, att man skulle riskera förföljelse om man kom hem som skild, eller vad det nu kan vara.

Flyktingar och andra skyddsbehövande

Det mest komplicerade regelverket finns för dem som söker uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov.

Det finns tre kategorier skyddsbehövande i lagen – flyktingar, alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande.

En flykting är enligt lagen;

en utlänning som befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och – inte kan, eller på grund av sin fruktan – inte vill, begagna sig av detta lands skydd.

Stycket bygger på formuleringen i FN:s konvention om flyktingar. Definitionen innehåller flera delar, bland annat:

  • Att man känner fruktan, alltså är rädd för förföljelse,
  • att fruktan är välgrundad – alltså att faran finns i verkligheten,
  • att förföljelsen beror på vissa bestämda saker, och
  • att man inte kan få skydd i hemlandet.

Alla delarna ska vara uppfyllda för att man ska bedömas som flykting.

I flyktingparagrafen används uttrycket ”förföljelse”. Förföljelse behöver inte nödvändigtvis betyda dödshot eller tortyr, det kan bestå av upprepade trakasserier, hot, misshandel och övergrepp av olika slag. Men det är ändå svårt att bevisa att man är utsatt för förföljelse, eftersom man måste visa att man är personligen utsatt, och dessutom att förföljelsen beror på något av de skäl som räknas upp.

Om man inte kan visa det och alltså inte bedöms som flykting, så kan man ändå ha behov av skydd enligt lagen. Nästa kategori, ”alternativt skyddsbehövande” bygger på en definition i EU:s direktiv om skyddsgrunder.

Man är alternativt skyddsbehövande om det finns grundad anledning att anta att man;

…vid ett återvändande till hemlandet skulle löpa risk att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, eller som civilperson löpa en allvarlig och personlig risk att skadas på grund av urskillningslöst våld med anledning av en yttre eller inre väpnad konflikt, och inte kan, eller på grund av risken inte vill, begagna sig av hemlandets skydd.

Den här paragrafen handlar om personer som löper en viss bestämd risk, nämligen dödsstraff, kroppsstraff, tortyr eller – vanligast – urskillningslöst våld vid en väpnad konflikt. Det är snävare än begreppet förföljelse. Å andra sidan finns här inga krav på att man ska vara utsatt av någon bestämd orsak. Paragrafen används främst för dem som flyr från konflikter som svenska myndigheter erkänner som inbördeskrig. Om man riskerar ”urskillningslöst våld” behöver man inte visa att våldet är personligt riktat, däremot att man faktiskt kommer från konfliktområdet.

Uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande kallas också för asyl.

Till slut kan man enligt lagen vara övrig skyddsbehövande, om man inte passar in varken i definitionen av flykting eller alternativt skyddsbehövande, men ändå;

1. behöver skydd på grund av en yttre eller inre väpnad konflikt eller på grund av andra svåra motsättningar i hemlandet känner välgrundad fruktan att utsättas för allvarliga övergrepp, eller
2. inte kan återvända till sitt hemland på grund av en miljökatastrof.

De flesta som räknas som övriga skyddsbehövande har flytt från konflikter som inte har definierats som ”väpnad konflikt” av svenska myndigheter. I sådana områden anses våldet inte vara urskillningslöst och man måste därför bevisa att man löper en personlig risk, inte bara samma risk som andra i en viss grupp. Desutom ska man kunna visa att risken är kopplad till motsättningarna i hemlandet.

Alla tre kategorierna av skyddsbehövande har enligt lagen rätt att få uppehållstillstånd. Undantag ska bara göras för personer som har begått grova brott eller anses som säkerhetsrisker.

Man har inte enligt lagen rätt att få skydd för att man är diskriminerad, utestängd från arbetsmarknaden eller skolan, nekas vård eller saknar mat. Paragraferna handlar bara om förföljelse och allvarliga övergrepp. Diskriminering kan bli så allvarlig att den går över i förföljelse, men normalt räcker det inte för att få skydd om man inte också hotas till liv eller lem.

För dem som verkligen hotas av förföljelse eller någon annan fara i hemlandet ser Utlänningslagens paragrafer heltäckande ut. Alla som har behov av skydd ska få uppehållstillstånd! Kruxet är att man inte får bestämma själv att man har behov av skydd. Man måste lämna in en ansökan och berätta varför man tror att man skulle bli förföljd om man återvände hem – det är det man gör när man söker asyl.

Migrationsverket har ansvar för att utreda asylärendet. Men det är den sökande själv som har ”bevisbördan”. Därför är det många som får avslag trots att de själva upplever att de har skyddsbehov.

År 2011 fick knappt trettio procent av de asylsökande sitt uppehållstillstånd på grund av flyktingskäl eller andra skyddsbehov.

Skäl mot asyl

Här följer några vanliga förklaringar till avslag.

Bevisen räcker inte. Det som ska bevisas är att fruktan är ”välgrundad”, alltså att den kan styrkas av andra. Helst ska man därför ha skriftliga bevis för det man berättar. Det svåra brukar vara att visa att makthavarna eller förföljarna i hemlandet har ett intresse just för ens egen person, dvs att man inte drabbats slumpartat eller attackerats av enskilda banditer. Därför räcker det inte alltid att kunna visa att man själv eller någon närstående redan har misshandlats, hotats till livet, varit kidnappad, blivit våldtagen eller vad det nu är. Man behöver också visa att hotet består i framtiden. Samtidigt ställs ofta krav på att man redan ska ha råkat mycket illa ut.

Berättelsen är inte trovärdig. Om man har skriftliga bevis, så kan det räcka för att bli trodd. Men för att ens berättelse ska accepteras utan bevis krävs att man anses allmänt trovärdig. Att trovärdigheten ifrågasätts kan bero på att ens berättelse inte stämmer med Migrationsverkets landinformation, att den inte är tillräckligt detaljerad, att det finns motsägelser eller helt enkelt på grund av missförstånd. Tillägg och rättelser kan tolkas som att man hittar på. Trovärdighetsbedömningen handlar också om identitet. De flesta som flyr har inga id-handlingar som Sverige godkänner. Om man inte kan förklara hur man tagit sig hit utan id-handlingar så kan det påverka trovärdigheten.

Det skulle gå att få skydd i hemlandet. Även om man kan visa att man har behov av skydd, så återstår prövningen av hemlandets rättssystem. Migrationsverket bedömer om det finns polis och domstolar i hemlandet, om landet har undertecknat konventioner om mänskliga rättigheter och om det man anklagas för verkligen är förbjudet enligt lag i hemlandet. En vanlig anledning till avslag är att man skulle kunna klara sig i en annan del av hemlandet än där man bodde (internflykt).

Synnerligen ömmande omständigheter

Under den förra Utlänningslagen, fram till början av 2006, gavs de flesta uppehållstillstånd av så kallade humanitära skäl, men så är det inte med den nuvarande lagen.

Paragrafen om humanitära skäl finns inte kvar. I stället finns en paragraf om synnerligen ömmande omständigheter;

Om uppehållstillstånd inte kan ges på annan grund, får tillstånd beviljas en utlänning om det vid en samlad bedömning av utlänningens situation föreligger sådana synnerligen ömmande omständigheter att han eller hon bör tillåtas stanna i Sverige. Vid bedömningen skall särskilt beaktas utlänningens hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situation i hemlandet.
Barn får beviljas uppehållstillstånd enligt denna paragraf även om de omständigheter som kommer fram inte har samma allvar och tyngd som krävs för att tillstånd skall beviljas vuxna personer.

Skyddsbehovet ska prövas först. Det är bara om man inte anses ha skyddsbehov som man kan få uppehållstillstånd av synnerligen ömmande omständigheter. Skyddsbehov och ömmande omständigheter får inte blandas ihop. Omständigheter som skulle kunna utgöra skyddsbehov om de var starka nog får inte istället bedömas som synnerligen ömmande omständigheter.

Hälsotillstånd kan vara sjukdom, psykiska problem och liknande. Men ribban ligger mycket högt, även för barn. För vuxna ska sjukdomen vara livshotande. Dessutom måste man visa att det inte går att få vård i hemlandet. Bedömningen av hemlandet gäller inte om den enskilda personen kommer att få tillgång till vård eller vilken kvalitet vården håller, utan om någon vård finns över huvud taget.

Myndigheterna ska också ta hänsyn till vilka kostnader det skulle bli för Sverige om en viss sjukdom accepterades som skäl för uppehållstillstånd.

Barn kan i undantagsfall få uppehållstillstånd på grund av sjukdomar som inte är direkt livshotande. Men det måste ändå röra sig om att barnet kommer att ta svår skada och inte skulle kunna tillgodogöra sig vård i hemlandet.

Formuleringarna om anpassning till Sverige och situation i hemlandet tolkas ofta så att den anknytning man fått till Sverige jämförs med anknytningen i hemlandet. Möjligheten att få uppehållstillstånd på grund av anknytningen till Sverige kommer ibland till användning för barnfamiljer då deras asylärenden väcks på nytt efter att ett utvisningsbeslut preskriberats efter fyra år. Då kan barnet ha varit fem-sex år eller längre tid i Sverige. Men enbart vistelsetiden är aldrig ett tillräckligt skäl för uppehållstillstånd.

År 2011 fick ungefär fyra procent av de asylsökande uppehållstillstånd av synnerligen ömmande omständigheter.

Den snäva tolkningen av begreppet hänger delvis på hur ordet ”synnerligen” tolkas juridiskt. Men bedömingen av sjukdom, sociala omständigheter och anpassning till Sverige styrs också av formuleringar från äldre praxis (beslut av regeringen och den förra Utlänningsnämnden), som finns inskrivna i lagens förarbeten. Att humanitära skäl var betydligt vanligare fram till 2006 beror främst på att många skäl som i dag omfattas av begreppet ”skyddsbehövande” tidigare kategoriserades som humanitära skäl.

/Sanna Vestin


Texten bygger på FARR:s Goda Råd samt föreläsningar, bland annat för rådgivningsgruppen inom ”Ingen Människa är Illegal” i Stockholm, februari 2012.
Läs mer om asylproceduren: FARR:s GODA RÅD (finns även på arabiska, engelska, spanska och ryska)

Gå till Asylprocess för dummies: Del 1 Att söka asyl | Del 2 Skäl för uppehållstillstånd | Del 3 Efter avslag